Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Suicide squad – recension

A new level of crazy
A new level of crazy

När serieförlaget DC slängde ut sig Man of Steel och sedan Batman VS Superman så var det i en ganska mörk ton – mörka röster, kyliga färger och Superman passade även på att fiska lite på stormande hav för att understryka hur hårt det var. Publiken och recensenterna var dock ganska tvivlande och det blev inte dom kassakossorna som det kanske initialt förväntats. Samtidigt sprang Avengersrullarna från Marvel frivarv efter frivarv till banken utan några större svårigheter med sina mer lättsmälta och roliga (färglada) karaktärer – oavsett kvaliteten på själva rullarna. DC kontrar nu med Suicide Squad – en samling med de mer karismatiska karaktärerna i sin arsenal för att kunna bredda sig lite och kunna få en större del av superhjältekakan.

Det hela börjar med att USA:s försvarsledning i vanlig ordning är lite bekymrade över hur dom ska kunna hantera superhjältar och superskurkar (ett återkommande tema i de senaste filmerna från Marvel och DC) eftersom att Superman, som brukade kunna hjälpa till, är borta ur bilden och Batman inte verkar kunna fixa biffen. Planen blir att använda de superskurkar (meta-humans) som regeringen tidigare infångat och skapa ett team som ska kunna kontra alla hot som USA ställs inför och så bildas TASK FORCE X. Namnet är såklart supertöntigt och lite väl mycket Pentagonbyråkratiskt – istället kallar dom sig själva Suicide Squad. Efter en ganska trevlig introduktion till samtliga karaktärer till tonerna av äldre superhits (lite Guardians of the galaxy fast sämre) så befinner sig teamet, ganska motvilligt, under befäl av Rick Flag (spelas av Joel Kinnaman som fortsätter med sitt livsmål att misslyckas med att vara cool – om det är naturlig talang eller bara stenhård method acting de senaste 10 åren vet jag inte).

ASDASDAS
Guldhoodien med alligatorjackan gör otippad comeback

Som alltid när en en grupp på film ska introduceras till en ny publik så blir det några karaktärer som får stå tillbaka lite och det är egentligen bara skönt så att fokuset kan läggas rätt. Harley Quinn (Margot Robbie) och Deadshot (Will Smith) är de karaktärer som blir mest framstående här och Killer Croc (Adewale Akinnuoye-Agbaje) går mest runt med en hoodie till största delen och Katana (Karen Fukuhara) får nöja sig med tio sekunders backstory och för att sedan låta världens samlade fördomar om japaner, svärd och ära fylla i resten. I mellansegmentet hittar vi Captain Boomerang (Jai Courtney) och Diablo (Jay Hernandez) som får lite mer screentime men definitivt skulle kunnat må bra av lite mer. 

Som väntat dyker det upp ett hot precis när gruppen är sammansatt och alla kastas ut direkt för att göra rätt för sig. Det randomiserade hotet denna gång är en aztekisk häxa (vars superkraft bl.a är århundrades sämsta CGI) som vaknat till liv och ska förstöra staden med en stor kraftstråle (känd från samtliga superhjältefilmer de senaste 4 åren) i mitten av staden. Som extramoment så befinner sig Jokern (Jared Leto) ständigt i bakgrunden för att hitta sin flickvän Harley och stör gruppen fram och tillbaka. Storyn är lövtunn, även för en superhjältefilm, men syftet med filmen är egentligen bara en lång introduktion till DC:s nya karaktärer vilket den gör helt ok. En av de mest spännande karaktärerna på förhand är såklart Jared Letos version av Jokern – en tolkning som han helt klart gör till sin egen. Där Heath Ledgers version från The Dark Knight hade förlorat sig totalt och var i fritt fall så är Letos version en gangsterkung som lever på toppen av sina glansdagar som psykopat. Att vem som helst ser lite smått galen utan ögonbryn vet vi redan men med sina grills och sin stirrande blick så lyckas han med bravur att återigen omdefiniera Jokern som karaktär.

Posing squad
Posing squad

Fokuset på karaktärerna gör att det läggs mindre fokus på stora byggnader som rasar samman och saker som inte ska explodera exploderar (direkt motsats mot Marvel alltså) vilket känns väldigt tacksamt. Tyvärr blir avvägningarna mellan karaktärerna lite väl skev ibland och även om DC väljer att lyfta ut några av karaktärerna tidigt så räcker det inte hela vägen. Att logiska luckor finns till höger och vänster är ju ganska brukligt men här blir det lite väl mycket av den varan vilket tillsammans med den tråkigaste antagonisten (vem är egentligen fienden i en film där de onda är goda) sedan Winter Soldier gör att det ofta känns lite för lite eller helt enkelt meh. Att Batman kikar in snabbt (och Flash ännu snabbare) för att retas lite om vad som komma skall känns kul men som vanligt så bygger denna superrulle mer upp förväntningarna mer på sina uppföljare än vad den lyckas leverera själv.

En ny joker
Vadå 2,5/5?

 

 

betyg2_5

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fascinerad av det ostrukturerade och det hopplösa. Stadsplanerare som anser att fler filmer borde ses i sin rätta urbana miljö – filmen är bara en del av upplevelsen. Tycker allt blir bättre på danska. Gillar överlag inte TV-serier.