Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Teenage Mutant Ninja Turtles – Recension

TMNT

Shredder (Tohoru Masamune) och hans Fotklan härjar runt på New Yorks gator och sätter skräck i stadens invånare. April O’Neil (Megan Fox) är en nybakad journalist som vill göra viktigare saker än livsstilsinslag på sitt Channel 6. Hon anar en djupare story kring Fotklanen och börjar sniffa runt. På kuppen stöter hon på de fyra Turtlarna. Tillsammans måste de stoppa Shredder innan han ödelägger hela staden.

Kanske är det just i detta nu vi ser ett imperium falla. Det amerikanska. Och följaktligen även Hollywood. Måns Lindman uttryckte nyligen sin oro i krönikan Hallå Hollywood hur mår du?, här på Onyanserat. Actionröj och CGI för den asiatiska marknaden är det som gäller. Måhända är det inte någon större fara, om man nu är orolig över maktförskjutningen, enligt ekonomiprofessor Kjell A. Nordström kan diktaturer inte hitta på eller uppfinna saker – för det är ju ändå Kina vi i huvudsak menar när vi pratar om ett asiatiskt övertagande. Förtrycket stryper så att säga kreativiteten. Mycket av amerikansk och europeisk produktion har också redan flyttat till länder långt bort. Produktionen flyttar och idégenereringen finns kvar. Den stora skillnaden mot vanlig industriproduktion är att filmproduktionen fortfarande finns kvar i USA – även om exempelvis The Simpsons ritas i Sydkorea. Istället är det marknaden som finns i Kina och Asien.

Men kanske är oron befogad. Det har väl knappast undgått någon att det är grus i det Hollywoodska maskineriet. Med reboots och remakes som följd. Och i försök att tillfredsställa en så stor global marknad som möjligt satsar man på tunna manus, CGI och urban ödeläggelse, för att tilltala alla och inte stöta bort alltför många. En mall inte särskilt svår för vem som helst att kopiera. Egentligen beror väl orsaken inte heller främst på bristande idéer, utan på ekonomisk ängslighet. Och kanske är de här Michael Bayska frosserierna ett sätt att dölja att det är ett maskineri som går på ångor. En fest för att dölja förfallet, som Maria Antoinette och hennes vänners rumlande före giljotineringen, eller orkesterns fortsatta spelande vid Titanics kapsejsning.

TMNT 1
Ledaren Leonardo (Pete Ploszek/Johnny Knoxville).

Nästa pruttfilm upp på biograferna är en reboot av Teenage Mutant Ninja Turtles. Och även om Michael Bay bara står som producent så bär filmen hans signum. Regissören Jonathan Liebesman, med filmer som Wrath of the Titans och Battle Los Angeles i portföljen, har uppenbarligen tagit intryck av den Bayska berättarformen och estetiken. Full fräs och mättat bildspråk i varje ruta. Dumbass maximalism mofos! Teenage Mutant Ninja Turtles började egentligen som en ganska mörk serietidning. Men den som hoppas på en reboot i stil med Christopher Nolans Batman-trilogi kan sluta hoppas.

TMNT 2
April O’Neil (Megan Fox).

På sätt och vis är det som att återvända till en barndomsplats man har väldigt specifika minnen av. Men när man väl kommer dit upplever man inget av den känsla man kände då, eller känslorna minnena normalt genererar. Allt är förändrat, mindre och man känner istället ingenting. Så är det att återvända till Turtles, undertecknad var ett gigantiskt fan på 90-talet – precis som mer eller mindre alla ungar. Turtles innehöll allt sådant som amerikaniserade kids beundrar bortom all rim och reson: pizza, hiphop, skateboard och graffiti. Dessutom den amerikanska fascinationen för japansk kultur i allmänhet och kampsport i synnerhet. Något som också det givetvis slog rot i Sverige.

Donatello
Prylnörden Donatello (Jeremy Howard).

Det är samma gamla ingredienser som bjuds. Och dessutom det skämtlynne som var kännetecknade för Turtlarna: en ganska medioker tonårshumor. Filmen är fylld med comic relief, främst från Michelangelo (Noel Fischer), men även de andra Turtlarna och kameramannen, Aprils kollega, Vernon Fenwick (Will Arnett) bjuder på något slags komik. Problemet är bara att knappt var tionde skämt är dugligt. Will Arnett har fått en roll som på sätt liknar den han hade i Arrested Development, fast utan finessen. Även Megan Fox har givits en ganska dum roll. Visst är hon ett slags berättelsens motor, och hon har ett driv. Men hon reduceras till ett sexobjekt med samma konstant lätt skeptiska ansiktsuttryck, precis som i varenda rulle hon spelar. Ja, visst, hon är orimligt symmetrisk, men det vore kul att se henne i en ordentlig roll någon gång.

Raphael
Koleriske Raphael (Alan Ritchson).

Turtlarna och Splinter (Danny Woodburn skådespelar rörelserna och Tony Shalhoub gör rösten) är givetvis visuellt detaljrika och skickligt kodade – ja, inte vet jag: kodade, ritade eller vad de nu är. Det är sällan här problematiken ligger nu för tiden. Jag har med mig min 17-årige kusin på visningen. Inte heller han är särskilt imponerad av helheten. Men han berättar att han ryser när vi först bara får ana Turtlarna i mörkret, i en strid mot Fotklanen. Precis som alltid när det gäller ”superhjältar” är filmerna bäst innan alla kort spelas ut. Det är ju alltid roligast när hjälten får sina krafter och/eller spöar någon för första gången. Barnen i biografen skrattar mest hela tiden. Och, icke att förglömma, detta är en barnfilm, med allt vad det innebär i amerikansk tappning. Den är fri från blod, sant allvar och annat som kan vara farligt för barn – som spänning.

Michelangelo 2
Lustigkurren Michelangelo (Noel Fischer).

Hur Turtlarna och Splinter kom till att existera varierar i de olika Turtles-upplagorna. Här har de i alla fall löst just den biten snyggt. Det sades i ett skede av produktionen, av Michel Bay själv, att Turtlarna skulle vara utomjordningar. Något som sedan togs tillbaka efter att fansen rasat som bara fans kan rasa. Det mest fascinerande med den historien är ju att det fortfarande finns Turtles-fans. Det absolut största problemet med både filmen och alla andra upplagor i övrigt är annars att Turtlarna faktiskt inte beter sig som tonåringar. De beter sig som de snubbigaste tonåringar en vuxen kan fantisera ihop, en vuxen som fantiserar ihop ett gäng ungdomar som ska vara lättsmälta för barn.

TMNT 5
Shredder och Splinter årgång 2014.

I övrigt saknar jag Turtlarnas brottskämpande kollega Casey Jones, som spöar upp ondingarna med diverse sportattiraljer. Han hade passat utmärkt i en mörkare version. Det hade ju liksom kunnat vara enkelt det här. Men produktionen har ju viktigare saker att tänka på, som pengar – ingen aning om huruvida jag är sarkastisk eller inte här. Det enda som gör att den här rullen ens kommer upp i ett betyg på sifferskalan är en actionscen nedför en snötäckt backe som är rätt spexig – även om man knappt hinner se vad som händer med alla grejer som ska tryckas in i bild och med den väl tilltagna hastighet allt ska visas i.

Ryktet om imperiets nära förestående död är kanske betydligt överdrivet. Men om så är fallet så förtjänar de inget bättre med tanke på det här skräpet.

Teenage Mutant Ninja Turtles har biopremiär 8 augusti

betyg1

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *