Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Film Recension

Terminator: Dark Fate – Det mesta är sig (tyvärr) likt när Arnold och gänget är tillbaka

Betyg

Bra

  • Mackenzie Davis
  • Snygg produktion

Dåligt

  • Förlitar sig för mycket på gamla meriter
  • Torftig dialog

Det var en gång en tjomme som hette Tim Miller. Han hade gjort en liten film som hette Deadpool, vilken blev en riktig kassako och världen ropade: ”Hurra”! En dag när Tim satt hemma och lekte med meccano ringde hans agent och sa att det var en viss James Cameron på andra sidan luren. ”Vad vill HAN” utropar Tim. ”Han säger att han behöver mer kapital till att kunna göra klart en 100-ish år försenad uppföljare med blå figurer i höftskynken och att du borde regissera en av hans tidigare idéer”.

”Varför gör han inte detta själv” undrar Tim. ”Han säger att han tror det kan bli lite pinsamt då den inte riktigt håller samma klass som sina två föregångare, men han är med som producent och lite manusklottrande. Och det bästa är att ARNOLD är med” svarar agenten som nu är mycket exalterad. ”I’M IN” tjuter Tim av glädje.

Än en gång har Hollywood släppt en uppföljare på en uppföljare… Nu är det Terminator – filmernas tur att få en till uppföljare. Men det verkar som att man skäms för de andra uppföljarna som redan gjorts så Terminator: Dark Fate tar vid där Terminator 2: Domedagen slutade.  Ungefär två årtionden efter händelserna i T2 börjar det blixtra i asfalten på en bro i Mexico City en kväll. Vips, så faller en naken kvinna ur ett elektriskt moln ned på marken.

Foto: Paramount.

Kvinnan som heter Grace (Mackenzie Davis) kommer från framtiden, är en förbättrad version av människa och delvis robot. Hon är grym helt enkelt och har som uppdrag att skydda mexikanskan Dani (Natalia Reyes) från den nyaste terminatorn, Rev-9 (Gabriel Luna) som är en seg jävel som ger begreppet ”evighetsmaskin” en helt ny innebörd. Så dominant att det knappt blir spännande tyvärr.

Jag ska inte sticka under stol med att jag var pepp på denna film efter att ha sett trailern. Bomber, granater och gamla gänget samlat förutom Edward Furlong (vars bäst-före-datum gick ut för urminnes tider sedan). Men det blir inte mer än ett ”jaha” när sluttexterna rullar. Jag är ett fan av Mackenzie Davis som är en blivande filmstjärna, med en inlevelse som är lika elektrisk som molnet hon föll ur i filmens början. Härligt att se Linda Hamilton igen även om hon är i lite väl bra fysisk form för att ha gått till sängs med herr sprit i något årtionde som hennes karaktär hävdar. Arnold är precis som vanligt stel och småskojig men har inte blivit en bättre skådespelare. Han bara är Arnold helt enkelt.

Foto: Paramount.

Det är mycket fokus på framtid och dåtid vilket gör mig förvirrad då det stundtals är lite svårt att hålla reda på manuset gällande de olika tidsresorna. Manuset i övrigt har ju definitivt mer att önska, men det som man har lagt budgeten på är definitivt specialeffekter och det smäller rejält. Så jäkla rejält att man undrar hur i helsike det kan finnas något kvar av Mexiko och närliggande ställen? Att karaktärerna inte får mer än några få blåmärken och skärsår är även såpass otroligt att det bara blir fjantigt, trots min fantasi och inlevelse.

Terminator: Dark Fate lutar sig helt på sina gamla, utslitna, meriter och det är trist för det hade kunnat bli riktigt jäkla otroligt om man lade några fler dollar på manuset och handlingen (som t.ex. Mad Max: Fury Road). Men Tim och James kommer ändå skratta varenda gång de tar fram säkerhetsdosan och loggar in på sina respektive banker eftersom detta är en film den mycket yngre generationen (som inte växte upp med föregångarna) kommer uppskatta.

Rastlös beteendevetare och hundälskande dykinstruktör som fascineras av det magiska samhället under ytan i tropikerna, tunga dramer och George Clooney. Svart humor är meningen med livet och Denis Leary är ett missförstått geni som är en bestående stjärna på min himmel.