Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

The A-Team – Recension

The A-team fr. htv; Face (Bradley Cooper), B.A. (Rampage Jackson), Mad Dog (Sharlto Copley) och Hannibal (Liam Neeson)

Som barn av TV-generationen så har jag många kära minnen av 80-talets alla sköna TV-serier; Titta Han Flyger, Automan, Magnum P.I., Airwolf, Remington Steele etc. Jag hade dock alltid ett lite speciellt förhållande till A-team (R.I.P. Stephen J Cannell, you were an inspiration), jag kan inte riktigt säga varför men jag bänkade mig alltid framför TVn när det var dags och fortfarande idag så får jag en bubblande känsla i magen när jag hör det välkända ledmotivet. Därför hade jag ganska stora förhoppningar på ny-versionen, inte minst eftersom den  är producerad av bröderna Ridley och Tony Scott. Jag kan börja med att säga att alla mina förhoppningar om filmen införlivades förutom en som jag återkommer till senare.

När något behöver göras snabbt, effektivt och under radarn så kallar militären in The A-team, specialisterna som klarar skivan utan onödig uppmärksamhet eller onödiga dödsfall. Dom får i uppdrag att återhämta en väska med stulna tryckplåtar som ska fraktas till Bagdad. När dom ska överlämna plåtarna till sin uppdragsgivare går allt åt skogen. Väskan stjäls av legosoldater och generalen som är den enda som vet att teamet fått uppdraget blir dödad i tumultet. The A-team fängslas misstänkta för kuppen och blir av med heder och rang. Dom skiljs åt och placeras på olika högsäkerhetsanstalter runt om i världen.  Hannibal och hans A-team blir fast beslutna att hitta den som satte dit dom och hämnas.

"-Vem var det som glömde gasspisen på?"

Castingen är så perfekt som den kan bli. Liam Neeson tar, i rollen som John ”Hannibal” Smith, med sig en välbalanserad blandning av professionell pondus och spjuveraktig charm. Bradley Cooper som Templeton ”Face” Peck har den perfekta arrogansen och narcissismen som krävs. ”Mad Dog” Murdock spelas av den utomordentlige Sharlto Copley som verkligen får fram karaktärens lekfulla galenskap utan att någonsin spela över. Ensemblens ”wildcard” är UFC-mästaren Quinton ”Rampage” Jackson som B.A. Baracus. När slagskämpar ger sig in filmbranschen så kan det lätt bli lökigt, speciellt när dom paras ihop med riktigt begåvade skådespelare. Jackson står sig dock väldigt bra mot dom ”Tre Tenorerna”, han kommer troligtvis aldrig att vinna en Oscar, men som B.A. är han klockren. Jessica Biehl är trovärdig som tuff militärpolis och Patrick Wilson är ett värdigt hatobjekt med sin översittande CIA-agent Lynch.

Filmen som helhet har allt en fläskig actionrökare ska ha; en enkel men tillräckligt engagerande story, ”larger-than-life-karaktärer”, samt humor och action i mängder. Det är en fartfylld och högoktanig nostalgitripp och jag satt med ett ständigt barnsligt flin på läpparna när jag inte skrattade högt eller tjoade. Det viktigaste med en sån här film är att den inte får ta sig själv på för stort allvar, för då blir det lätt pretentiöst och löjligt. The A-team har hela tiden glimten i ögat både i handling och dialog, det kommer en och annan ostig replik men man köper det eftersom det går helt i linje med tonen i filmen. Dialogen är rapp och vitsig och samspelet mellan karaktärerna är dynamisk och lockar ofta till skratt. Det finns även flera sköna blinkningar till den gamla 80-talserien; B.A:s klassiska van gör ett litet gästspel och hans karaktäristiska mohawkfrisyr får en kort men logisk förklaring.

"-Jag har en plan, tajmad och klar in i minsta detalj..."

Har jag då inget negativt att säga om filmen? Inget större som jag kan komma på på rak arm och varför analysera sönder en underhållande film för att hitta fel? Den enda förhoppningen som inte införlivades, var att dom i stort sett struntat helt i originalets ledmotiv vilket jag tycker var ett ganska dumt drag. I stället har man valt att använda tuff hårdrocksmusik som tema, vilket verkar ganska populärt i actiongenren idag men som jag personligen tycker är fel i nästan alla lägen. Det kanske låter som en petitess, men för mig drar det ner betyget ganska ordentligt.

Som sammanfattning kan jag bara säga att som actionkomedi och en riktig popcornmumsarfilm så är A-team något av det bästa jag sett på länge. Det är för mycket, det är lökigt, det är klyschigt, men på ett bra sätt och medvetet så. Gillar ni tunga dramer som ställer existentiella frågor som du kan kontemplera över efteråt så ska du inte gå och hyra den här filmen, men vill du ha knappa två timmar av gedigen och lättsam underhållning så är det här filmen för dig.

The A-team släpps på DVD 3:e november

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En cineastisk allätare som framförallt slukar genrefilm och Tv-serier. Tycker att Leonardo Di caprio är på tok för överskattad och har en förkärlek för udda karaktärer. Skriver manus och drömmer om att sätta genrefilm på den svenska filmkartan. Vattuman och en smula laktosintolerant.