Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension Serier & TV

The Boys – Superhjältar som är sådär

Betyg

Just när jag trodde att jag inte kunde bli mer trött på superhjältar, när Marvelmåttet var rejält rågat och bara åsynen av DC Comics-loggan fick undertecknad att skaka i våldsamma konvulsioner damp den ner, lika oväntat som ömt. Likt en cynisk bön som äntligen blivit hörd, en star-spangled-bannerströsslad blixt från patriotblå himmel och ett favorittyngt tåg som lämnat stationen läkte Amazon Prime-serien The Boys alla dessa djupa sår i min superhjältespäkta själ, sargad av så många år av rebootade besvikelser. Det var ju det här jag velat ha hela tiden. Det var här det blinkade jackpott varje kväll och jag var där och håvade in vinsten. Ta mig fan om jag inte var där åtta gånger i rad och primatvrålade i extas. Jag satt på första parkett, i renässansrus och såg superhjältar som koncept monteras ner och förlöjligas. Med en ständigt felkalibrerad moralisk kompass och den vanskliga balansgången, hela tiden på gränsen mellan kattig komedi och konfidentiella kränkningar var The Boys något helt nytt och något nödvändigt. En misantropisk delikatessdisk som jag älskade med hela mitt blodstänkta hjärta. För det skall sägas direkt att det här är ingen superhjälte-story man avnjuter till fredagstacosen med kidsen vid sjusnåret. Nej, The Boys sparar man tills mörkret fallit och ungarna sover. Det är ingenting annat än en parant uppvisning i våld, kön och svineri men vilken jävla show det är gott folk!

Alright, så har vi inte sett det här förr? Deadpool anyone? Ja och nej. Ja för att det är superhjältar med tveksam etik, välsmort munläder och en humoristisk underton men The Boys är så mycket mer än så. Det är en dyster samhällsskildring, en imperialistisk spark i röven och en nagel i ögat på både etablissemang och konglomerat.

Foto: Amazon

Det hela startar med en smäll, bokstavligen talat. Superhjälten A-Train (Jessie T. Usher), världens snabbaste man far rätt igenom Hughies (Jack McQuaid) flickvän Robin (Jess Salgueiro) och där står han med hennes händer i sina men inte så mycket mer. Resten av Robin är köttslamsor, utspridda över gatan och Hughies lekamen. Han är fast i känslomässig limbo, någonstans mellan vrede och sorg när han en dag blir kontaktad av en advokat och erbjuden en halv mille för att skriva under ett sekretessavtal och därmed aldrig prata om händelsen. Farsan (Simon Pegg) tycker att pengarna behövs och att Hughie precis som han själv ändå aldrig varit mycket för att kriga för sin rätt så då är det lika bra att casha in. Hughie däremot vägrar att skriva på. Han vill att rätt skall vara rätt och att någon skall träda inför skranket och erkänna sig ansvarig och därmed sona för sitt brott. Han börjar utmana superhjältarna, något som inte skall visa sig vara helt riskfritt.

Foto: Amazon

Här är nämligen hjältarna inte som i filmen, självständiga med ett tydligt rättspatos. De är istället anställda av privatägda affärsimperiet Vought och de drivs av en kapitalistisk agenda och social media. Seven som de kallas i folkmun är i praktiken hierkiska Gudar, älskade av massorna och självklart felfria och i toppen av näringskedjan sitter en makthungrig vice VD som har fullt upp med att se till att de potentiella skandalerna orsakade av sju sociopater med specialkrafter aldrig når allmänheten.

Madelyn Stillwell (Elizabeth Shue) är precis lika skrupelfri och sedeslös som sina adepter och hennes enda drivkrafter är avkastning, auktoritet och lajks. När amfibien the Deep (Chace Crawford) går upp med 29 % i mätningarna gnuggar hon händerna av likvid lycka och kallar genast in marknadsföringsteamet för överläggning. Hur skall man kunna kapitalisera på uppgången? Tid är pengar och det gäller att smida när järnet är hett.

Foto: Amazon

Hughie hookar så småningom upp med den före detta FBI-agenten Billy Butcher (Karl Urban), en synnerligen påstridig herre som vägrar acceptera ett nej och har ett språkbruk som hade fått råbarkade sjömän att rodna. Det skall visa sig att han också har en gigantisk gås oplockad med Vought och ”the Supes”, som Butcher föredrar att kalla sina antagonister. De samlar ihop ett brokigt gäng dysfunktionella bråkstakar, bestående av Frenchie (Tomer Capon) och Mother’s Milk (Laz Alonso) och börjar gräva i ett smutsigt förflutet som snart skall leda till något som kallas Compound V.

Föga överraskande visar sig the Supes bestå av ett gäng elitistiska arslen där det ena skelettet efter det andra trillar ur garderoben och det är tydligt att flertalet medlemmar i gruppen är inspirerade av Justice League med Wonder Woman-kopian Queen Meave (Dominique McElligott), Aquaman-snubben The Deep, den någorlunda Batman-lika Black Noir (Nathan Mitchell), Blixten i form a tidigare nämnda A-Train och som gruppledare Superman/Captain Amerika-fusionen Homelander (Antony Starr). På ytan ser det som sagt var ytterst välpolerat ut, i synnerhet hos Homelander som verkar vara svärmorsdrömmen personifierad men bakom helyllefasaden döljer sig ett gäng djupt depraverade skitstövlar som alltid sätter egot i första rummet. Något den nyrekryterade Annie a.k.a. Starlight (Erin Moriarty) snart skall erfara.

Foto: Amazon

Hon anländer till Vought ung och naiv med en orubblig bild av sina barndomshjältar som just hjältar men ju mer tid hon spenderar med Homelander & Company desto mer förlorar hon tron, tron på sig själv, tron på människan, tron på Gud och förstås tron på mirakel. Men ödet vill annorlunda och snart korsas Hughies och Annies vägar och de börjar inleda något som liknar ett förhållande. I sann good forces vs. bad forces-anda utnyttjar han henne först för att komma närmare Vought och the Supes men vi som har sett film och TV förr vet ju hur det där tenderar att sluta och det är också här seriens har sina bästa stunder, när Starlight får se hur det faktiskt ser ut bakom kulisserna på sitt drömjobb. Hur smutsigt Vought är med sexism, trakasserier, härskarteknik och lögner. Hur man håller de skyldiga om ryggen och kastar de utsatta under bussen. En giftig företagskultur som inte ligger särskilt långt ifrån verkligheten, om alls.

The Boys lyckas i alla fall till slut fånga in en av superhjältarna, den osynlige mannen Translucent (Alex Hassell) och försöker mjölka honom på information, något som leder till ett par hysteriskt roliga scener. För så är det i The Boys. Det är ömsom tårar, ömsom glädjerus. Det finns så många scener där fosterställningen är konstant. Antingen ligger man dubbelvikt av skrattanfall eller så ligger man ihopkrupen och kallsvettas av avsmak. Det är inte tal om några gråzoner här. Svart eller vitt är det som gäller.

Foto: Amazon

Men det här är ingen serie som hade flugit särskilt högt om inte rollistan hade leverat superkrafter i varje scen och det är något av en underdrift att säga att så faktiskt är fallet. Varenda skådis har verkligen plockat med sig sitt A game för den här uppgiften och det är svårt att plocka ut någon enskild prestation som sticker ut men kvartetten Urban, McQuaid, Moriarty och Starr är ändå svårslagen. Karl Urban är så sterotypt brutal och hes att det är omöjligt att stå emot. Jack McQuaid är så där obligatoriskt nördig som alla offer i superhjältefilmer men lyckas ändå balansera komedi och handlingskraft på ett imponerande sätt. Erin Moriarty får utstå så mycket skit att man tappar tron på mänskligheten både en och tolv gånger men är aldrig ett hjälplöst offer och hennes naturliga styrka är mer kraftfull än den övernaturliga. Antony Starr är en urkraft av douchiness. Med en charmoffensiv och hårslingor som inte skådats sedan Martin Gores storhetstid duperar han sin omgivning på ett sätt som inte kan beskrivas som annat än magnifikt.

Jag inser snart att åtta elyseiska timmar av svulstiga superhjälte-eskapader går alldeles för fort och den obarmhärtiga insikten av att allt är över drabbar mig omgående. Det där händer bara när mina absoluta favoritserier tar slut och då finns det bara en sak att göra. Slänga ut den välförtjänta fullpoängaren och börja om från början igen.

Hela säsong 1 finns tillgänglig via Amazon Prime

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."