Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

The Danish Girl – Pråligt porträtt utan hjärta

A171_C001_03123F.0017547.tif

Att Eddie Redmayne förtjänade en Oscar för sin roll som Stephen Hawking i The Theory of Everything råder det inga tvivel om. Nu är han som bekant nominerad igen och många röster har höjts för att Eddie borde få stå som vinnare än en gång för sin viktiga och svåra rolltolkning av Einar Wegener, en kvinna hopplöst fängslad i en manskropp.
Könskorrigering är ett ämne som vi historiskt sett inte har blivit särskilt bortskämda med och det har väl i det närmsta tyvärr varit mer eller mindre en comic relief i film- och TV-världen där man då och då har drivit det hela till sin spets genom att ge kända skådespelare och komiker en sexuellt osäker identitet och därmed också en möjlighet till överspel istället för att faktiskt ge rollen till en person med rätt förutsättningar så att säga. Men money talks och allt det där och det är ju en ständig het potatis i Hollywood att man åsidosätter minoriteter i filmer och nu målar jag med förbannat breda penslar här men med Caitlyn Jenners intåg har man numera gett transgender lite av en mainstreamstämpel borta i staterna. Trots att det tagit en bra bit över fyrtio år börjar pendeln svänga över lite, från förvirring och fientlighet till en ökad förståelse, vilket vi också har kunnat se i senare produktioner. Inte minst i TV-serier där vi har Sense8, Orange is the New Black, Sons of Anarchy (även om Venus van Dam möjligen ligger på gränsen) för att nämna några.

Men nu har alltså regissören Tom Hooper gjort ett lågmält melodram på ämnet med nya blivande Hollywoodstjärnor där i alla fall en av två Oscarsnominerade förtjänar en statyett.

TDG1
I nöd och lust

The Danish Girl är baserad på en verklig händelse och det finns också en bok, löst baserad på verkligheten men som så ofta är filmen rejält saltad för att passa en biopublik. Det är också dessa ”justeringar” som tyvärr gör att jag inte tror på historien som berättas. Det är en sak att lägga till detaljer och chargera lite för att det skall passa berättelsen men när man ändrar hela grundhistorien i ett förskönande syfte så faller det tyvärr ganska platt. Nu skall det dock sägas att den främsta utmanaren i Oscarsracet, the Revenant gjorde samma sak när Iñárritu förlade händelseförloppet mitt i smällkalla vintern istället för sensommaren, vilket givetvis gjorde en redan osannolik överlevnadshistoria ännu mer otrolig. Där funkade det dock eftersom filmen var ett gediget karaktärsdrama som klarade av att leverera ett sådant djup att denna konstnärliga frihet till sist mest tedde sig som en bagatell i det stora hela. I The Danish Girl blir problematiken större eftersom regissören avverkar varenda kliché kopplad till konst och kultur och istället för att fokusera på människan bryr sig mer om inredning och soaréer.

TDG2
Eddie Redmayne som Einar Wegener

Redmayne spelar som sagt Einar Wegener, en dansk målare på 1920-talet som av en slump råkar få på sig en klänning och inser att han inte alls vill vara man längre. Detta innebär ett dilemma på många plan. Dels är han gift med Gerda (Alicia Vikander) och dels är det inte helt oproblematiskt att vara transexuell i denna tidsera. Vad skall kyrkan säga? Kvinnan som i alla dessa år har gömt sig i hans kropp heter Lili Elbe. Gerda blir givetvis förkrossad när maken förkunnar att han tänker genomgå en sådan drastisk förändring men upptäcker snart att hennes ganska mediokra konstnärskarriär får ett rejält lyft när Lili Elbe blir en succé, en impressionistisk Mona Lisa. Lili i sin tur upptäcker att det är betydligt roligare att få uppskattande blickar från män än att måla så hon lägger helt enkelt den karriären på hyllan och viftar på ögonfransarna istället.

Här tappar jag greppet kring filmen. Jag får inte riktigt ihop historien. Det finns ingenting som förklarar varför Greta gråter floder över att ha förlorat sin man Einar när hon snarare verkar njuta av den nyfunna berömmelsen. I boken var det tvärtom. Då bönade och bad hon om att Lili skulle komma tillbaka så fort Einar ”visade sig.” Det fanns också en härlig twist som renderade i att män fann Lili mer attraktiv än Gerda och ett litet intrikat svartsjukedrama växte fram. Här hålls Lilis trånande efter män ständigt off-screen och man har istället slängt in, i kostymdramer så typiskt uppvaktande kärlekskranka potentiella friare. Det är viktorianskt så det förslår och uppmärksamheten fästs vid stärkta kragar och prassliga kjolar snarare än det mycket mer intressanta faktum att Einar och Lili inte kan samexistera. För att en skall kunna överleva måste den andra dö. Martyrskapet är som bortfluget. Inte en scen berättar det tragiska livsödet om verklighetens Lili Elbe. Det här är ju en livshistoria fylld av smärta i alla dess former men i Hoopers händer förvandlas det hela till en visuellt fulländad banalitet.

TDG3
Alicia Vikander gör ännu en ramstark insats i rollen som Gerda

Eddie Redmayne är som klippt och skuren för rollen, rent estetiskt vill säga. Grundförutsättningarna fanns där helt klart och hans kroppsbyggnad och ansikte gör att jag köper transformationen fullt ut. Problemet, förutom det uppenbara – att han fortfarande är man är att han inte gör något vettigt av den. Det är en modig roll och nog är Redmayne betagande men det blir mest ett enahanda poserande, putande och viftande vilket i sin tur bidrar till att själva sensmoralen rasar fullständigt. Är inte tanken att vi skall tvätta bort det där tråkiga stereotypa och ytliga för att istället rikta fokus mot personen? Visst, jag förstår att det är 20-talet som skildras och att vi har kommit mycket längre sedan dess men här blir det onödigt övertydligt. Jag är betydligt mer intresserad av hur operationen har förändrat Lili som människa på insidan, inte på utsidan.

Alicia Vikander i rollen som Gerda gör dock ingen besviken. Hon påminner om en ung Emma Thompson och hanterar den svåra balansgången som hårt prövad fru och karriärkvinna med bravur. Hon var visserligen klart bättre i Ex Machina men om hon vinner en Oscar för det här skulle inte jag missunna henne den. Det är inte skådespelarnas fel att hela storyn är romantiserad och att de unga tu lever i en överdådig ateljé, älskar varandra i nöd och lust och gullar med världens sötaste jycke när de i själva verket mer eller mindre levde i ett skenäktenskap, där Gerda till och med ryktades vara lesbisk, där paret gick skilda vägar och nästan gick under på kuppen.

Som biofilm är The Danish Girl väl värd entrébiljetten men snarare som en imposant matiné än ett djuplodande personporträtt om rätten till sin egen kropp och sexualitet. När du lämnar biografen kommer du inte ens att ha reflekterat över att filmens huvudrollsinnehavare de facto opererade bort sin penis i en tidsålder där det praktiskt taget var mer eller mindre omöjligt.

The Danish Girl hade biopremiär 5 februari

betyg3

 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."