Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Post Type Selectors
Recension

The Giver – Recension

The Giver 6

Samma, samma, samma. Först kommer inget sedan kommer allt. Dystopisk sci-fi-rulle riktad till ungdomar som bygger på litterär förlaga riktad till ungdomar. Hört den förr?

Ja, Hunger Games-serien har banat vägen för en hel rad filmer med ungdomar, för ungdomar, som utspelar sig i framtiden. Och den serien får väl också ses som ett slags benchmark, varken Maze Runner– eller Divergent-serierna lyckas riktigt leva upp till den standard Katniss Everdeen med vänner har satt. Men det ska samtidigt sägas att det i mitt tycke är ett gäng rätt underhållande filmer som kommit ur denna specifika genre. Knappast omvälvande, men god bruks-sci-fi, för att uttrycka det diplomatiskt.

The Giver 5
Mentor (Bridges) och adept (Thwaites).

Vissa element återkommer, först och främst är tidsperioden ofta satt till post-någonting-stort-i-mänsklighetens-historia, förenklat uttryckt: det är inte som det är nu. Sedan är det ofta någon som är utvald att leda ”mänskligheten” i ny riktning, på fantasy-manér (Harry Potter, Sagan om Drakens återkomst, Sagan om Belgarion). Och det är alltid lite spännande när aktuellt kosmos specifika naturlagar och sociala lagar ska presenteras. The Givers José Mourinho är den tvålfagre Jonas (Brenton Thwaites), en gosse som står inför att tilldelas sin yrkesroll. Tilldelningen är obligatorisk och regleras så att säga centralt. Med sig till jobbceremonin har han sina två barndomskamrater Fiona (Odeya Rush) och Asher (Cameron Monaghan) som också de ska få sina yrken. The Giver-världen ligger på toppen av ett berg, omgiven av dimma. Det påminner om Ayers Rock. I denna värld finns inga krig, inget hat, inga lögner, inga känslor, inget jidder överhuvudtaget. Människorna bor tillsammans i ”familjeenheter” i ”arkitektritade”, vita, rena hus. Kidsen har plastcyklar, liknande de gamla Itera-hojarna.

THE GIVER
Ni tror att ni är så perfekta Mother (Holmes) och Father (Skarsgård), men har ni levt, på riktigt!?

Samhället lider av ett slags kollektiv minnesförlust, underlättat av de sprutor befolkningen tar dag som natt. Människor har glömt bort, och glömmer ständigt bort, att vara människor. Jonas, utvald som han är, tilldelas rollen som ”reciever of memory”. Han ska få del av ”världens” samlade minnen och tilldelas privilegier som ingen annan i befolkningen har, utom hans lärare då, en Sokrates-lirande Jeff Bridges. Till saken hör att det inte gick något vidare med den förra ”recievern of memory”, Rosemary ­– spelad av Taylor Swift, som inte ser ut som Taylor Swift. Chief Elder (Meryl Streep), The Giver-världens Putin, hänger som en hök över mentor och adept. Hur ska det gå för Jonas när han får ta del av historien och vad det verkligen innebär att vara människa?

THE GIVER
Big no-no i The Giver-världen, ungdomar!

The Giver bygger på en bok med samma namn (Den utvalde), skriven av Lois Lowry 1993. Premisserna liknar de i Divergent, framför allt i att ”staten” bestämmer vad människorna ska syssla med. Och revolutions-vibbarna finns även här, även om de i seriens första del inte dras särskilt långt. Japp, böckerna är fyra och fler filmer är väl att vänta om The Giver går bra. Visst har boken antagligen inspirerat författarna Veronica Roth (Divergent) och Suzanne Collins (The Hunger Games), och både dessa, samt Lowry, har i sin tur inspirerats av sådana böcker som 1984, Fahrenheit 451 och Du sköna nya värld. Det är världar vi upplevt tidigare, även om de kommer med viss variation. Det hade väl egentligen inte varit något problem om det inte vore för att en trend tagit fart i och med The Hunger Games, och som med alla trender blir det lite för mycket vid en tidpunkt.

THE GIVER
Dina färger var grå…

The Giver fokuserar något mer på de psykologiska och filosofiska faktorerna av totalitärt förtryck än resten av filmerna. Särskilt jättebra gör den det inte. Det blir på ett ganska ytligt sätt, bland annat börjar filmen i svartvitt och… ja, ni kan ju gissa vad som händer sedan. Och när Jonas får ta del av den kollektiva minnesbanken så sker det med bilder som tagna ur valfri generisk bildbank för reklambyråer. Sedan är det inte bara guld och gröna skogar när mänsklighetens hela känsloregister släpps på, det blir givetvis en del generiskt krigande, våld och död också. Visuellt är allt förutom den faktiska världen där karaktärerna befinner sig av väl amatörmässigt snitt.

Sedan är det en intressant take, en mer djupgående skildring av totalitära stater. Här kontrolleras människorna inte bara genom yttre våld, utan hela deras tankeverksamhet kolonialiseras. Men när man väljer det där lite mer finkänsliga spåret och inte fokuserar på krig och skådespel så kräver det onekligen sin filosofi och psykologi för att det ska bli spännande. Det saknas tyvärr. Det händer egentligen ingenting och Jonas undervisning och uppvaknande är i absolut fånigaste laget.

The Giver 8
Chillin’ in the libary… libarary… libeary…

Men på något sätt är det ändå högst uthärdligt, till och med ganska njutbart. Det går inte riktigt att sätta fingret på det, isärplockade framstår de flesta av filmens delar som nästan löjeväckande, men sammansatta till en helhet fungerar de. Det finns en tonträff som är ovanlig för både genren och filmer i gemen. Kanske är det att Katie Holmes och Alexander Skarsgård gör sig väldigt väl som människor utan mänsklighet. Eller att ondskan inte finns någonstans specifikt, Chief Elder (Streep) är knappast någon snällis, men det är ingen Jeanine (Divergent) eller President Snow (The Hunger Games). Här är ondskan mer odefinierad, krypande och utspridd.

Sedan får det vara nog efter att alla de här pågående serierna avslutas. Det vore istället intressant att se framtiden på ett nytt sätt. Kanske en utveckling av framtiden liknande hur den skildras Her (2013), där det ser ganska soft ut, eller en film som faktiskt tar ett rejält grepp om den faktiska makten såsom den skulle kunna ta sig uttryck i ett framtida kapitalistiskt samhälle. Jag minns ju ”gamla” mysföretag som Tyrell Corporation (Blade Runner), Cyberdyne Systems (Terminator) och Omni Consumer Products (Robocop). Statligt förtryck i alla ära, men det finns onekligen en hel del smutsföretag att inspireras av i dystopitillverkningen. Ingen nämnd, ingen glömd. Eller varför inte en skildring där staten och kapitlet sitter i samma båt.

The Giver hade biopremiär 8 maj.

betyg3

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras.