Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Recension

The Hateful Eight – Recension

The-Hateful-Eight

Det är strax efter amerikanska inbördeskriget och prisjägaren John ”The Hangman” Ruth (Kurt Russell) är på väg till Red Rock med sin senaste fångst, den mordanklagade Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh). Diligensen stretar fram över de snöklädda Wyoming-vidderna, och som det faller sig så plockas Marquis Warren (Samuel L Jackson), också prisjägare, och Red Rocks nye sheriff Chris Mannix (Walton Goggins) upp på vägen. Men en rejäl snöstorm är dem i hasorna, och sällskapet får ta skydd i en raststuga mitt ute i ingenstans. Där stöter de på ett annat sällskap, alla med mer eller mindre tvivelaktig uppsyn, och ju längre tiden går för det insnöade sällskapet, ju mer misstror alla varandra och ju mer laddad blir stämningen.

Där har ni upplägget för Quentin Tarantinos nya rulle The Hateful Eight, som har vanlig biopremiär den 13 januari, men som redan visats i analog version på biografen Rigoletto i Stockholm i en dryg vecka. För grejen med filmen, som nog uppmärksammats mest,  är ju att Tarantino spelat in den på riktig film (i motsats till det vanliga i dag, att det är digitalt) i världens bredaste filmformat Ultra Panavision 70, alltså jätte-widescreen. Bland de totalt elva filmerna som spelats in i det formatet hittar vi mastodontfilmsklassiker som Ben Hur, och The Hateful Eight är den första filmen som spelats in i formatet sedan Khartoum 1966. Det hela verkar ha varit ett gött stort projekt, och innan visningen på Rigoletto visas en liten minidokumentär där alla inblandade hyllar initiativet (surprise). Den kan man också kolla här, om man till exempel vill se Samuel L Jackson utbrista ”glorious 70 mm!” väldigt många gånger. Att Tarantino gillar att hylla filmhistorien är ju ingen nyhet, och när The Hateful Eight nu visas i sin analoga version så görs det på gammaldags vis som en helaftonsföreställning, med Ouverture (långt förspel med bara musik till en stillbild) och Intermission (helt enkelt en paus på 15 minuter i mitten).  Detta gäller alltså för specialvisningarna på Rigoletto i Stockholm, där man fått bygga om projektorn för att kunna visa filmen, och jag vet ärligt talat inte hur stor skillnad det kommer vara i den digitala versionen som går upp på bio i hela landet, men det verkar inte vara någon paus i alla fall.

The_Hateful_Eight 3
”Jag har lite bagage med mig”

Trots det maffiga bildformatet – och det är verkligen något extra att se den analogt på så stor duk – så utspelar sig större delen av filmen inne i den insnöade raststugan, i ett enda stort rum. Precis som i Tarantinos debut Reservoir Dogs blir det närmast ett förtätat kammarspel, med en begränsad skara på en begränsad plats. Ett kammarspel med en rejäl dos av splatter, kan tilläggas, för Tarantino har inte dragit ner på ultravåldet precis. Det blir en slags västern-pusseldeckare där det är oklart vem som är vem, vem som gjort vad, och var lojaliteterna ligger. Dialogen är snabb och Tarantinoesque, komplett med monolog från Samuel L Jackson och ett frikostigt användande av n-ordet.

Flera i skådespelartruppen är gamla Tarantino-favoriter. Samuel L Jackson, Tim Roth, Michael Madsen (som tyvärr ser ut som någon i en Saturday Night Live-parodi). Och alla skådisar gör bra ifrån sig, det är det ingen tvekan om. Den enda kvinnliga huvudpersonen Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh) är kaxig och tuff som få, men också den som får ta emot mest stryk och man vet liksom inte riktigt hur det är meningen att man ska reagera när hon får en knytnäve i fejset eller en skål het gryta över huvudet – det känns som det är meningen att man ska garva, men näe?… Det saknas över lag lite mer avväpnande humor som inte smakar så beskt.

hateful eight 2
Ofrivilliga rumskompisar.

Och det blir en lite motsägelsefull film, i sin kombination av satsningen på det stora formatet, med mäktiga snölandskap, och det ”lilla innehållet” som saknar något för att bli riktigt minnesvärt. Skådespeleriet är bra, det ser bra ut och är förstås bra musik, men sen är det inte så mycket mer.

En av de mäktigaste sakerna med The Hateful Eight är nog ändå att den legendariske filmmusikkompositören Ennio Morricone har skrivit ett fantastiskt soundtrack. Det är alltså något så unikt som en Tarantino-film med ett specialskrivet ”score”. Men Quentin får förstås leka lite dj också, med några väl valda poplåtar som coolar till stämningen. Och några  återanvända Morricone-stycken, precis som han haft i alla sina filmer sedan Kill Bill vol 1.

All in all, The Hateful Eight är en mustig bio-upplevelse, och kan du se den i den analoga versionen så passa på. Men som helhet känns den ändå som något av en mellanfilm för Quentin Tarantino.

The Hateful Eight har biopremiär över hela landet 13 januari. Fram till 17 januari visas den också i 70 mm version på Rigoletto i Stockholm

betyg3

 

 

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.