Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Post Type Selectors
Recension

The Light Shines Only There – Recension

TLSOT1

The Light Shines Only There är Japans Oscarsbidrag och det är en deppig historia som  utforskar de tunga ämnena här i livet. Kärlek, död, förlust, sex, våld och allt annat där emellan.

Tatsuo Sato befinner sig på samhällets botten. Han har inget jobb och inga möbler. Den spartanskt inredda lägenheten fungerar mest som ett ställe att mellanlanda på mellan krogbesöken och när han inte sover på golvet hänger han aprak över disken på någon sädig bar i stadens utkanter där han funderar över livets nycker. Han är kraftigt deprimerad och utblottad. En slacker på glid längs spritfyllda gator. En dimmig dag i spelhallen spelar ödet plötsligt ut sin hand och han hookar upp med en störig snubbe vid namn Takuji som bjuder hem honom på middag och där står hon plötsligt, kvinnan med det versalaste av K:n. Med wokpanna i hand tittar Chinatsu på honom med sina stora bruna ögon och han är fast. Mor och far ligger högljutt med varandra i rummet bredvid medan ungdomarna avverkar måltiden i tystnad.

Tatsuo lämnar huset men han kan inte låta bli att tänka på Chinatsu. Hur skall han komma henne nära? Spåren leder till en ruffig bordell där hon säljer sin kropp till rika affärsmän. Packad som en alika bränner han genast sina broar genom att håna hennes yrkesval men Tatsuo vet ingenting om hennes livshistoria. Han vet inte vilken dy hon varit i som Håkan skulle ha sagt. Det skall visa sig att hon är precis lika trasig och deprimerad som han själv. Hon är ännu en av alla dessa ungdomar som har blivit nedbruten och misshandlad av omvärlden. Helt avklädd sin värdighet som kvinna och sin identitet som människa är hon nu endast ett skirt skal av tvivel.

TLSOT2
Tatsuo vaknar upp till ännu en skitdag.

Tatsuo blir hennes räddning. Visst får de en stökig start men snart knyts banden starka. Först är det mer på det vänskapliga planet med sushi på golvet och bira nere på hörnan men det dröjer inte länge innan passionen flödar. Utmaningen för Tatsuo ligger i att hantera Chinatsus verklighet med sexhandel och ett ruttet förhållande med en våldsam man som hon inte riktigt vågar lämna. Samtidigt väcks frågan hos alla tre ungdomarna. Vad är man egentligen beredd att offra för familj och kärlek?

Chinatsu och Takuji har båda starka känslor för familjen även om de inte alltid tycker om att deras sängbundne, ständigt kåta farsgubbe ständigt måste tillfredsställas och Tatsuo då som saknar föräldrar men brinner för kärlekens skull. Chinatsu tvingas dessutom att fatta obekväma beslut för att rädda sin bror från att åka in i finkan igen. Takuji är nämligen ute på villkorlig dom och ett snedsteg i vardagen och det blir till att skaka galler igen. Det är många frågor som ställs men vi får inga svar. De svaren får vi leta upp inom oss själva. Här dukas det upp till buffé men vi plockar det vi vill och låter resten vara och det är väl också det som är storheten i The Light Shines Only There, att vi inte blir påtvingade en sanning eller ett moraliskt rätt eller fel. Allt ligger i betraktarens ögon. Varför offrar vi? Måste vi offra något för att vinna något annat? Suger världen eller är det i själva verket jag som suger?

Skådespeleriet är toppklass. Gou Ayano som spelar Tatsuo är en naturkraft i sin tour-de-force-prestation som inte så lite påminner om en ung Fassbender och Chizuru Ikewaki visar precis så mycket lidande som krävs i sin bräckliga men samtidigt sympatiska roll som Chinatsu. Masaki Suda som spelar dampiga och ytterst högljudda Takuji är en behållning i sig. Han är totalt irrationell och i brist på mer subtil jämförelse så drar jag till med Gollum. Jo, men faktiskt. De små ljuden, väsandet, skällandet och kroppsspråket påminner faktiskt skrämmande mycket om den krumma ringväktaren.

TLSOT3
Endast kärleken är starkare än ångesten i The Light Shines Only There.

Vid det här laget har ni säkert listat ut att jag gillar The Light Shines Only There och det stämmer bra det. Jag behöver lida lite för att må bra och här får jag rejält med lidande för pengen. Det är ingen lätt film att se. Våldet är naket och rått, sexscenerna är visserligen inte explicita men de är ångestfyllda och smärtsamma. Det finns överhuvudtaget få lyckliga stunder i Mipo Oh´s mörka diskbänksrealism för den vågade. Fotot är vackert och monotont, filmat längs den japanska kustlinjen och ljussättningen är magisk och bidrar till några helt oförglömliga scener. Musiken är perfekt avvägd och följer sinnesstämningen på ett imponerande sätt.

Världen må vara hur mörk och jävlig som helst men ljuset lyser ändå någonstans i världen och just nu lyser det över Mipo Oh och hennes fenomenala ensemble från filmfestivalens hitintills bästa film.

betyg4_5

 

 

 

 

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."