Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

The Mandalorian – Ett sentimentalt kärleksbrev till en galax långt, långt borta

Betyg

This is the way skaldade Martin ”E-type” Erikson redan 1994 när han red på en eurodiscovåg som höll på att dränka världen i en elektronisk härdsmälta. Han slängde med våfflat hår på scen, sköt raketer, mumlade och lät andra sjunga refrängen. E-Type gjorde något nytt -ish av en fruktansvärd genre vi egentligen borde ha tröttnat på långt innan plattan Made in Sweden passerade 100 000 sålda exemplar men det rullade ju på med oförtruten styrka. Under alldeles för lång tid.

Lite så där är det också med Star Wars och Disney’s The Mandalorian. This is the way är nämligen även det givna svaret på den intrikata och synnerligen känsliga frågan; hur gör man Star Wars relevant igen efter så många år i den mörkaste av skamvrår? Efter en kolsvart era med dumstrut på. Med fatala fadäser som Jar Jar Binks, risig CGI, en skohornad politisk subplot och inkonsekventa och ibland helt orimliga tidslinjer i bagaget mådde förstås en av tidernas största franchiser pyton och mången var vi som undrade om Star Wars någonsin skulle kunna resa sig igen. Kunde man verkligen gå vidare? Eller var utmaningarna helt enkelt både för stora och många? Nya tittare behövde värvas och man behövde den gamla publikens förlåtelse.

Foto: Walt Disney Studios / Lucasfilm

Men hur lockar man en helt ny publik? En generation som inte har växt upp med en plastig Darth Vader-kruka på skallen och sprungit runt och vevat med lasersvärd kring matbordet till sina föräldrars stora förtret. Och hur undviker man samtidigt att göra just dessa uråldriga fans rålack? De som de facto har gått genom hela barndomen med hjälm på hjässan och slagit sina stackars förmyndares mjältar sönder och samman med lysande hårdplast. En generation som fortfarande inte kan hålla saliven inne när Imperial March drar igång. De som närmast självantänder när någon förbannad n00b citerar Darth Vader i The Empire Strikes Back med ”Luke, I’m your father.”
”Men suck! Han säger faktiskt inte så, alls. Rätt citat är förstås, No. I am your father. Och det går inte ens att kalla en Mandelaeffekt, det har alltid varit så. Vi i innersta kretsen (läs: Lödöse Jedi order) vi vet.”
Ni vet, de där som himlar med ögonen och lägger ifrån sig besticken i illa dolt vredesmod när någon mindre bevandrad vid en middagsbjudning råkar kläcka ur sig. ”Aaa den såg man ju aldrig komma, att han skulle vara farsan liksom”
”Men hallå! Det kunde man ju visst det. Vader är nästan vater och det betyder faktiskt fader på tyska!”

Så hur når man båda dessa motpoler? Genom The Mandalorian på Disney Plus. This is the way. 

Foto: Walt Disney Studios / Lucasfilm

För många inbitna Star Wars-fans är det bästa med George Lucas saga inte alls Jedi-mystik eller berättelser om hjältar utan snarare världen som sådan. Platserna där storyn utspelas och det var något han verkligen gjorde briljant. Hur han ständigt fick avlägsna och rätt öde ställen att fullständigt sprudla av liv. Det kändes verkligen att, ja men här levs det ändå. Här är livet och det går sin gilla gång bland planeter, nebulosor och svarta hål. Okej, invånarna kanske inte endast hade två ben. De kanske inte hade näsa. Eller hår men de levde sina vardagliga liv i periferin, precis som vi. Oavsett om de hade snabel och lirade i ett obskyrt band, bar pansar och jagade byten för krediter eller hade Svampbob Fyrkants kallingar på huvudet och smugglade prylar till andra planeter så kändes det genuint, gemytligt och levande. Disney’s The Mandalorian gör exakt allt det där. Med bravur. Det är en serie som lever på de enklaste premisser och inte krånglar till det i onödan och det är märkligt tillfredsställande. Det är bara att konstatera att trollgubben som en gång i tiden med största sannolikhet räddade superhjältegenren från undergång har gjort det igen. Jon Favreau kan förmodligen lägga på CV:t att han räddat Star Wars också.

Foto: Walt Disney Studios / Lucasfilm

Förutsättningarna är simpla som sagt. Mando, som huvudpersonen gärna kallas av både antagonister och allierade hoppar sonika in i sin illa medfarna rymdkärra och åker till en plats där hans expertis behövs. Han löser problemet på under halvtimman och åker sedan vidare till nästa planet där något annat krisar och så där fortsätter det. Mando, eller Din Darjin som hans riktiga namn är är visserligen en intergalaktisk prisjägare utan skrupler men han är sannerligen ingen ondskefull person. Möjligen kan man stundom ifrågasätta hans moraliska kompass men han är ju så otroligt lätt att tycka om. Personligen har jag både sympatiserat och applåderat. I synnerhet när han plötsligt blir låtsasfarsa och far runt i galaxen med den gulligaste av Jedis, Grogu. Det är en riktig sötchock som kvällstidningarna hade uttryckt det i fetstil. Ett tårdrypande far-och-son-drama som sliter mitt hjärta rakt ut ur bröstet. Och det här gör Favreau och The Mandalorian så otroligt bra. Man fyller varje avsnitt med karaktärer som alla har betydelse för den fortsatta utvecklingen och det är inget annat än imponerande hur stark den ensemblen är med tanke på det komprimerade och begränsade formatet. Förutom Mando själv, ypperligt spelad av Pedro Pascal så är åttiotalsikonen Carl Weathers och den forna MMA-fightern Gina Carano de två karaktärer som dyker upp mest frekvent men tio minuters speltid med komikern Bill Burr i rollen som rymdgangstern Migs Mayfeld ger mer liv och energi åt sagan än vad någon i The Rise of Skywalker lyckades göra. Andra tunga roller axlas av fullblodsproffs som Werner Herzog, Giancarlo Esposito, Amy Sedaris, Nick Nolte och en och annan överraskning som icke kommer att spoilas. Och nog för att det skohornas friskt även här men till skillnad från de senaste filmerna känns det aldrig någonsin obekvämt. Snarare är det imponerande hur mycket mys man lyckas klämma in i en story där en cynisk Mando är helt ignorant inför Grogus och Jedins historia och krafter.

Foto: Walt Disney Studios / Lucasfilm

De sexton avsnitten är skapade och regisserade av flera namnkunniga regissörer och även om det bidrar till en skön känsla av variation gör det även tyvärr att kvaliteten på avsnitten stundtals svajar betänkligt. I både tempo och innehåll. Jag kan se ett avsnitt signerat Dave Filoni eller Taika Watiti och lyriskt konstatera att det är förmodligen är det bästa jag någonsin sett i genren för att sedan se ett avsnitt av Peyton Reed eller Robert Rodriguez som inte alls håller samma nivå. Det är inte dåligt. Inte alls, det är bara inte fullt lika bra. Då hade det blivit full pott. Sedan undrar jag förstås om man bara får bli stormtrooper om man inte klarar av att träffa en ladugårdsvägg från fem meters avstånd.

Något som dock är precis lika bra genom hela serien är Ludwig Göranssons magnifika soundtrack som stryker den mest motsträviga och obstinata entusiasten medhårs och det otroligt vackra fotot som fullständigt skriker matiné och våta drömmar om forna Hollywoodtider och storslagna popcornproduktioner. Att sedan avsnitten bär titlar som ”The Gunslinger”, ”The Prisoner” och ”The Rescue” gör bara känslan av påkostade filmverk ännu tydligare. Jag älskar också den breda och oblyga repertoaren av influenser där allt från Sergio Leone till Akira Kurosawa har varit tydliga inspirationer och det för mig tillbaka till början av texten. Atmosfären. Hur mycket av franchisens storhet som låg i skapandeglädje och kreativitet. Hur George Lucas lyckades fylla sina klassiska verk med liv och nu, tack vare Mando är vi äntligen tillbaka där igen. Ut ur mörkret och in i ljuset. Det finns så otroligt mycket att upptäcka och njuta av i The Mandalorians två första säsonger och det slutar knappast här.

Foto: Walt Disney Studios / Lucasfilm

Faktum är att när två säsonger är över har man redan krattat manegen för ytterligare minst en säsong samt tre spin-offs och det blir säkert ännu fler med tiden. Visst är det lätt att bli lite cynisk. Att tänka att allt bara är big bucks, brand awareness och revenue i slutändan men så fungerar det ju helt enkelt i showbiz och det är bara att försöka släppa alla sådana tankar och bara njuta av en actionpackad intergalaktisk saga full av värme och humor. The Mandalorian är underhållning i sin renaste form. En fanservice vi aldrig trodde att vi skulle få uppleva. Ett sentimentalt kärleksbrev till Star Wars och en hjärt-och-lungräddning i sista stund. Jon Favreau har gett oss ett nytt hopp, en ny dag och en ny början.

The Mandalorian säsong 1 och 2 finns att streama på Disney Plus nu 

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."