Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

The Purge: Election Year – Ett dignande smörgåsbord av våldsromantik

TP3_1

James DeMonaco är tillbaka med sin tredje installation i The Purge-franchisen och det är en thriller med två olika ansikten. Eller ja, i filmen är det många olika ansikten och masker, från bloddränkta presidenter till gristrynen som flyger förbi i snabba snygga kameraklipp men storyn i The Purge: Election Year är en dystopisk thriller med övertydliga skräckinslag men den tar också en tydligare politisk ställning än tidigare delar.

Ni kan säkert bakgrunden vid det här laget. I en nära framtid är det tillåtet för den amerikanska befolkningen att under 12 timmar ta livet av samhällets bottenskrap. Alla som inte äger värdepapper, en skrytvilla och har en välartad kärnfamilj ligger alltså i riskzonen att stryka med under eventet som kallas ”The Purge.” På så sätt slipper man hantera sociala problem och sparar därmed ”a hell lot of money!” och folk kan fortsätta vara rika och lyckliga. I första filmen var det en larmförsäljare (Ethan Hawke) som fick oväntat sällskap av en objuden gäst i sin fästningsliknande lyxvilla eftersom man aldrig kan hindra människors goda sidor att skina igenom. Hans egna barn, hans kött och blod släppte alltså in en svart man under dessa kaotiska timmar och den amerikanska villaidyllen var därmed hotad. Det var inte Gevalia som bjöds utan bly. Problemet med filmen var att den var slarvigt utförd, lite väl absurd och saknade egentlig spänning. I uppföljaren, The Purge: Anarchy tog en säkerhetsvakt (Frank Grillo) över stafettpinnen och serien tog därmed en annorlunda väg. Man flyttade galenskapen ut på gatorna och skräcken blev genast mer påtaglig än när ett gäng inskränkta jänkare satt och tryckte i sina kåkar med tillhyggen och skjutvapen. Nu fick man redan från början följa ”The Purge” från tre olika perspektiv; den jagade, den oskyldiga och jägaren. Resultatet blev en betydligt tätare och mer actionfylld rulle med en genomtänkt story och karaktärer som passade bättre in i historien.

TP3_5
Grillo rör som vanligt inte en min

Nu är det alltså dags för en tredje del och The Purge: Election Year kommer givetvis i en mycket tacksam tid. Mitt i ett brinnande presidentval är det omöjligt att inte se filmen som en metaforisk resonans. DeMonaco är inte heller dummare än att han slänger in ett par syrliga hintar här och där. Det är dock inte som politisk satir den här filmen skall avnjutas, utan som en hetsig tät John Carpenter-doftande thriller. Det är heller inte tal om några politiska högtravande pekpinnar (om man nu inte själv gärna vill ta den vägen), vi snackar sleazy kicks här. Det är rock ’n’ roll och thrill kill all the way. I The Purge: Election Year når DeMonaco äntligen sin potential. Senator Charlene Roan (Elizabeth Mitchell) vill avskaffa ”The Purge” och får fler och fler anhängare till sin kampanj. Något som givetvis inte gillas av oppositionen. De går till och med så långt att de sätter ett pris på hennes huvud under årets jakt. Vid sin sida har Charlene dock återinsatte Leo Barnes (Grillo) och han tar sannerligen ingen skit. Han är Harry Callahan, Paul Kersey och Mike Banning i ett. Ett no-nonsense badass man inte gärna vill möta på mörka brinnande gator. Okej, så vi har en dödshotad senator och en säkerhetschef. Kul men knappast tillräckligt för en rulle. Det måste ju hända något också. Och det kan ni hoppa upp och fethaja att det gör. Det är nu filmens största enskilda tillgång gör entré. Butiksägaran Joe Dixon (Mykelti Williamsson) och hans underhuggare Marcos (Joseph Julian Soria) ansluter till kampen och får av bara farten även med sig den före detta Purge-anhängaren Laney Rucker (Betty Gabriel). Two is a party, three is a crowd. Four is… mayhem?

TP3_4
När kommunen lade ner fritidsgården gick det snabbt utför med ungdomen

För att det här konceptet skall flyga så gäller det att sätta miljön och det kan man lugnt säga att DeMonaco gör här. Han målar upp en sjuk, tragisk värld där företag, NRA och våldsamma aktivister utgör grundstenarna i samhället. Det är ett samhälle där skolflickor i partyklänningar och maskingevär fulla av bling bling rånar butiker och mördar till tonerna av Miley Cyrus och offentliga halshuggningar medelst giljotin applåderas av maskprydda familjefäder. Och visst, vill man gärna vara trist här så kan man säga att det är bara A Clockwork Orange all over again, eller för all del The Warriors, eller i modern tid – Hunger Games. Och visst finns det också referenser till både Total Recall och Flykten från New York men det är definitivt ingen rip-off. The Purge: Election Year står utomordentligt stadigt på sina egna ben och det är faktiskt oväntat underhållande. Det är som ett enda långt hallucinogent Halloweenfirande. Det är extremt våldsamt och bisarrt vackert, ibland på gränsen till arthouse och Jacques Jouffret som har filmat samtliga filmer i franchisen har verkligen överträffat sig själv den här gången. Ibland känns det nästan som att jag inte alls ser en film utan en riktigt skruvad musikvideo, framför all när allsång plötsligt bryter ut och den mycket passande amerikanska folksången ”There’s a Fountain Filled with Blood.” ljuder i biosalongen.

TP3_6
Ju fler vapen desto bättre gäller fortfarande

Det är sannerligen inte ofta andra uppföljaren till en film är den bästa men här råder det inga tvivel från min sida. The Purge: Election Year är inte bara den bästa filmen i serien, det är också en av de bättre filmerna i år. Se bara till att stålsätta dig innan en titt. I en våldsam samtid där terrordåd och masskjutningar utgör löpsedlarna finns här självklart en bitter eftersmak om man väljer att ta filmen på ett alltför stort allvar. Vapenlagar kommer att hyllas, patriotism kommer att stå dig upp i halsen och både blod och satir kommer att flyta men det är heller inte osannolikt att det här faktiskt kommer att vara vår värld inom en överskådlig framtid. Just nu är det dock bara en förbannat fin underhållning.

The Purge: Election Year har premiär 6 juli

betyg4

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."