Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Film Recension

The United Way – Vackert men utan fokus om Manchester United

Betyg

Redan från start infinner sig en härlig känsla. Den storartade aktören tillika United-ikonen Eric Cantona sätter tonen direkt med sitt teatraliska sätt att guida oss genom denna dokumentär. Med en poetisk touch tar han med oss på en resa från Busbys dagar till ja, inte helt till nutid märkligt nog (jag återkommer till det) utan det hela fastnar någonstans kring det glada 1990-talet då Cantona själv var den store dominanten på plan.

Manchester Uniteds historia har präglats av en arbetarkultur där fotbollen utgjorde en tillflykt från hårt liv och en chans till mental återhämtning efter världskrig och annat elände. På 1950-talet samlades en skock flinka gossar, Busby Babes, runt den store managern Matt Busby, och så småningom fanns det ett lag som inte bara var bäst i England utan även kunde mäta sig med de främsta lagen i Europa. Men 1958 inträffar katastrofen i München när åtta spelare i laget dör efter att deras flygplan kraschat vid en mellanlandning. Ur spillrorna reser sig ett nytt lag, men det dröjer några år innan laget är i topp igen. Klubbens första Europacup-titel 1967, fortfarande med Busby vid rodret, blir kulmen på denna återuppbyggnad, och lagets framgångar och säkert även viss global sympati efter katastrofen har nu gjort att Manchester United är en av de största klubbarna med fans över hela världen.

Den här bakgrunden är tacksam för regissören Mat Hogson att använda för att någonstans landa i frågeställningen vad som egentligen är the United way. Själva själen, essensen i att hålla på Manchester United, att spela för Manchester United. Ett lag som folket sluter upp kring och ger sin ovillkorliga kärlek till. För det fokuset förloras ganska snabbt efter starten hur mycket än Cantona smyger in med tänkvärda, poetiska ord resten av matchen. Betraktar man nutidens Manchester United i dagens superkapitalistiska värld, vad finns då kvar av de gamla idealen? Saknades mod i denna produktion att ta upp missnöjet med de av fansen högst impopulära amerikanska ägarna? Det är synd för det hade hjälpt till att hålla uppe fokuset, och bekräfta vad som faktiskt är the United way.

Det är ju snarare andra arbetarstäders klubbar som i så fall är värda att lyftas fram med samma argument som Man U fortfarande försöker sig på. Sådana som Sheffield United eller Newcastle som fortfarande är någorlunda förskonade från den allra värsta kapitalismen. Även om de får vara beredda på att vara förskonade från framgångar också. Utmärkta Sunderland ´til I die finns fortfarande att se på Netflix förresten, där kan man snacka supporterskap i vått och torrt.

Men som jag sa i inledningen, det här är samtidigt en härlig film för den fotbollsintresserade. Massor av klassiska spelare och managers (bara gubbar givetvis) kommer till tals och pratar om både det ena och det andra. Och med Alex Ferguson börjar också även en era där vissa ideal återupprättas. När Ferguson väljer att flytta upp akademispelare i A-truppen istället för att köpa in utländska stjärnor värmer det ett fans hjärta. Sen var det förvisso inte vilka spelare som helst heller. Men Eric Cantona köptes minsann in, och på hans fem säsonger i laget vann Manchester United ligan fyra gånger. Resten är historia.

The United Way har biopremiär 8 juni. Bilder är från NonStop Entertainment.

Synthare och Arsenal-fan som bygger webbar till vardags. Föredrar intresseväckande dialog före explosioner, och gäspar vanligtvis när det blir för mycket action såvida det inte sker i rymden. Tycker Totoro är det gulligaste djuret som någonsin fångats på film.