Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Film Recension

Transformers: Dark of the Moon – Recension

Så var det då dags för den tredje och sista (?) delen i filmserien om kampen mellan de onda Decepticons och de goda Autobots. Filmerna baseras, om någon nu skulle ha missat det, på leksakerna med namnet ”Transformers” som var populära på 80-talet.

Återigen är det Michael Bay (The Rock, Armageddon, Pearl Harbor m.fl.) som står för regin och i huvudrollen som den smånördige Sam Witwicky ser vi som vanligt unga stjärnskottet Shia LaBeouf. Nytt för den här gången är att modellen Rosie Huntington-Whiteley ersatt Megan Fox i rollen som Witwickys flickvän, detta sedan fröken Fox skickats ut med ändan före efter att ha jämfört Bay med Adolf Hitler i en intervju.

Megan Fox behöver dock inte alls vara ledsen för att hon inte fick vara med den här gången. Transformers 3: Dark of the Moon är nämligen ett rejält magplask. Det hela är så trött, oinspirerat och utfört med en sådan total brist på fingertoppskänsla att man fullständigt baxnar. Stackars Shia LaBeouf får utbrott, skriker, svettas, få tårar i ögonen, får utbrott igen i en oändlig räcka scener som alla är så utdragna och klyschiga att det efter ett tag blir näst intill outhärdligt. En handfull av de tröttsamma stereotyper som blivit något av Bays signum avverkas också med osviklig precision: den galne kinesen som trycker upp pungen i LaBeoufs ansikte, betongarslet från CIA som det inte går att diskutera med, de livsfarliga gangsterryssarna i svarta skinnjackor osv, osv. Rosie Huntington-Whiteleys karaktär å sin sida är så intetsägande att man filmen igenom bara går och väntar på att det ska avslöjas att även hon egentligen också är en maskin. Mest ser hon ut som en vilsen hårvårdsproduktsmodell som, i likhet med sin föregångare (Fox), avverkar olika inövade poser enligt ett fullständigt hjärndött och förutsägbart schema.

Michael Bays recept för den här filmen verkar annars vara att brassa på med så mycket han bara kan av det som gjort hans tidigare filmer så framgångsrika: mer explosioner, mer svulstig musik, mer roliga ”comic relief”-karaktärer. Just de senare finns i ett aldrig sinande överflöd och de har alla en sak gemensamt vare sig de är robotar eller människor: de är mördande tråkiga (ett karaktärsdrag de för övrigt delar med allt annat i den här filmen).

Specialeffekterna är, föga förvånande, enormt påkostade och det enda som överhuvudtaget ger filmen någon form av existensberättigande. En legion av datanördar på Industrial Light and Magic-studion har skapat en veritabel orgie av robotar som sliter sönder varandra, robotar som hoppar i slow motion, robotar som brölar och robotar som ägnar sig åt allt annat man överhuvudtaget kan tänka sig att robotar kan företa sig. Värst har de kommit loss med en enorm robotdaggmask vars glupska gap, som mest liknar ett gigantiskt roterande stjärthål, svullar upp allt i sin väg.

Om själva handlingen i övrigt finns inte mycket att säga förutom att hela filmen egentligen är en enda lång transportsträcka mot en slutstrid som i sig är så långdragen och trist att man börjar undra om inte robotskrällenas egentliga syfte med sitt besök på Jorden måste vara att tråka ihjäl mänskligheten.

Skit i att se detta två och en halvtimmarsspektakel och gör något vettigare av tiden istället. Vad ni än gör kommer det vara mer givande än att genomlida detta, det vågar jag nog påstå.

Transformers: Dark of the moon har biopremiär 29:e juli

4 COMMENTS

  1. Som vanligt när jag hör namnet Michael Bay kommer jag att tänka på Frank Zappas låt ”Cocaine Decisions”…

  2. Har Michael Bay någonsin haft fingertoppskänsla i sina filmer? Det ingår i hans koncept att göra skitfilmer men ingen gör det som han. Det är så amerikanskt, brett och överdådigt…..det är därför jag tycker hans filmer är så underhållande, för att de är så dåliga.

  3. Transformers 3 är givetvis inte bra, men det är den första film som använder sig av 3D på ett riktigt effektivt sätt. Tekniken har tvingat Michael Bay att lugna ner sitt ADHD-anstrukna beteende med kameran (han använder aldrig stativ) och djupet i bilderna kommer verkligen till sin rätt i exempelvis sekvensen där kameran följer ett par fallskärmshoppare. Bay har precis som jag och många andra stört sig på att 3D-filmer generellt är för mörka och i samband med releasen av den här filmen skickade han ut ett brev till USAs samtliga biografmaskinister där han i princip sa ”crank up the lamp to 11 dude!”. Kanske skickades brevet även till Sverige för filmen var betydligt ljusare än exempelvis Thor. 

    En annan riktigt kall detalj är att Michael Bay lyckats få med Edwin ”Buzz” Aldrin i rollen som sig själv. Det finns ett ökänt klipp där ”Buzz” knockar en kille som antyder att månlandningen var fejk   därför är det rätt kul att han ställer upp i en film som mer än antyder att månlandningen var så mycket mer än det vi såg på TV. 

  4. Kanske var lite väl hård. Det finns som sagt vissa bra inslag: 3D:n är bra och några scener är coolt filmade, som t.ex. den med fallskärmshopparna. Problemet är att filmen som helhet inte hjälps särskilt mycket av detta. Michael Bay är som en kock på anabola steroider som gett sig fan på att han ska få ner precis alla ingredienser han gillar i sin anrättning, skit samma om de passar ihop eller om det blir för mycket av någonting. Jag kan faktiskt tänka mig att det här skulle kunnat bli en rätt hyfsad rulle om man lämnat över allt material till t.ex. James Cameron eller Ridley Scott som hade fått stuva om och framförallt klippa ner filmen till normallängd. Nu gjordes ju tyvärr inte detta (kanske inte helt otippat) och vi får dessvärre leva med de fatala följderna.

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mats är gästrecensent här på onyanserat och vi hoppas att ni kommer att njuta av hans recensioner lika mycket som vi gör.