Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Trishna – Recension

Den otroligt produktive regissören Michael Winterbottom gör minst en film om året. Det är imponerande vilket kreativt flöde den mannen måste ha. 2010 gjorde han The Trip, en av det årets bästa filmer, och nu har han gjort Trishna, en uppdaterad filmatisering av den brittiska 1800-talsromanen Tess av D’Urbervilles av Thomas Hardy. Här har Winterbottom placerat historien i nutidens Indien, och döpt om Tess till Trishna.

Med tanke på Winterbottoms höga produktivitet är det kanske inte så konstigt att det blir lite ojämnt ibland, och Trishna lever inte riktigt upp till de höga förväntningarna. Freida Pinto (som slog igenom i Slumdog Millionaire) i huvudrollen är den som lyser starkast, hon är fantastisk, men filmen lider av att det blir lite för mycket melodramatiska drag av otidsenlig 1800-talsroman. Historien om Trishna, som kommer från en fattig familj på landsbygden i Rajahstan, som möter Jay, en indiskättad brittisk rikemansson som är i Indien för att driva sin fars hotell, har potential att bli riktigt intressant. Det är inte direkt oproblematiskt med ett förhållande som inleds med att Jay anställer Trishna på sin fars hotell, under förevändningen att hjälpa hennes fattiga familj. Hierarkin, att hon arbetar för honom och kommer från en lägre samhällsklass, tycks aldrig försvinna, och ju mer tiden går ju mer får deras förhållande en obehaglig eftersmak som väcker frågor om övergrepp och beroende. Det glimrar till i skildringen av parets liv tillsammans i storstaden Bombay, tillsammans med Jays moderna vänner som jobbar i medie och kulturvärlden, och det hade kunnat bli ännu mer intressant att fördjupa sig i det, kontrasterna och svårigheterna att överbrygga skillnader i klass och kulturellt kapital. Men istället går historien mer och mer utför, och vissa bitar, framför allt slutet, blir för dramatiska och drastiska för att det ska kännas logiskt i filmen som helhet. Jag skulle antagligen ha haft lättare att godta det om det faktiskt var en kostymfilm som utspelade sig på 1800-talet, men när Winterbottom nu gör en uppdaterad version tänker jag att han även kunde uppdaterat vissa händelser i historien för att få dem att bättre passa in.

Riz Ahmed som Jay och Freida Pinto som Trishna

Men det finns många kvaliteter med Trishna också. Det är ett vackert och levande foto med Indiens stora kontraster – myllrande storstad, dammig och primitiv landsbygd och de fantastiska tempelliknande hotellen – och ett soundtrack som blandar Bollywoodinspirerade låtar där texten uttrycker en del av handlingen, med Shigeru Umebayashis vackra stråkdrivna musik (han gjorde också det fantastiska soundtracket till In the Mood for Love 2000) Skådespeleriet är också bra, särskilt från Freida Pinto, som är den som bär upp filmen helt. Att Michael Winterbottom också har blandad upp med folk som spelar versioner av sig själva, till exempel Trishnas familj i filmen och några av Jays vänner i Bombay, är ett intressant drag som verkligen funkar. Jag får också känslan av att mycket av de klippbilder av stadsvyer och dylikt som finns i filmen är inspelade ”live” så att säga, inte med massor av förberedda statister och så vidare. Allt detta bidrar till den nerviga känslan i filmen, men som helhet blir det tyvärr lite för ojämnt, och också aningens för långt.

Trishna har visats på Göteborgs Filmfestival och har biopremiär i Storbritannien den 9 mars. Svenskt premiärdatum är ännu inte klart.

 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.