Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Post Type Selectors
Recension

Varje gång jag ser dig – Recension

A046_C002_0101D2

Leonardo (Ghilherme Lobo) är en blind och mobbad tonåring i São Paulo med en bästa vän i Giovana (Tess Amorim) och överbeskyddande föräldrar. Han söker kärlek och självständighet. När den nye klasskamraten, Gabriel (Fabio Audi), kommer in i bilden ställs saker och ting på ända.

Varje gång jag ser dig är den brasilianske regissören Daniel Ribeiros långfilmsdebut, och en vidareutveckling av storyn i hans kortfilm I Don’t Want to Go Back Alone (2010). Det är en kärleksfilm som verkligen inte förhäver sig. Ett naturalistiskt verk utfört med följsamt handlag. Men med det följer också att den är föga överraskade och ganska ospännande. Den globala medelklassens levnadshistorier är väl för det mesta inte så spännande i verkligheten heller. Det är som att Riberio, som också skrivit manus, bockat av varje ingrediens i den unga medelklassmänniskans liv: man blir full, man spyr, man är osäker, man upptäcker ett band (Belle and Sebastian i det här fallet) och det uppstår små förvecklingar och missförstånd när det kommer till kärleken. Nog fan är det också så här livet under den perioden ser ut. Men, som sagt, särskilt spännande är det inte.

Varje gång jag ser dig 2

Inledningsvis är skådespeleriet rätt stolpigt, och som så ofta när premisser ska anslås i filmer blir det orealistisk apelsin-tv av alltihop. Men detta ger sig vartefter och berättelsen flyter så småningom fint – förutom några scenbyten som ger upphov till totalt onödiga logiska luckor. Styrkan i filmen ligger framför allt i att homosexualiteten skildras utan större åthävor. Visst verkar det vara en förhållandevis tolerant miljö som dessa karaktärers liv utspelar sig i, men alla tvivel kring kärleken som dessa personerna kan tänkas ha sammanvävs snyggt i den allmänna osäkerhet det innebär att vara tonåring, och människa.

Om samspelet mellan, och karaktärsdjupet hos, huvudpersonerna är väl utvecklat så är fallet snarare det omnämnda vad gäller karaktärerna som omger gruppen. Det blir en sådan där känsla av att de bara finns på plats för att föra huvudpersonernas berättelse(r) framåt. Fabricerade figurer.

Varje gång jag ser dig 5
Lobo, Giovana och Gabriel.

Allra bäst och finast är Riberios fingertoppskänsla när det kommer till de sinnliga scenerna. Här har han verkligen lyckats fånga en känsla av åtrå utan att glida utanför den naturalistiska ramen. Filmare, och människor i övrigt, har ju en tendens att dra på de stora växlarna, i synnerhet när det kommer till något så omtumlande som kärlek. Och speciellt när det kommer till något så omskakande som den första kärleken. Men Riberio har lyckats göra en liten film om stora saker. Kärlek, självständighet, identitet och vänskap, sådant där vi söker hela livet igenom, men som är extremt påtagligt i ungdomen.

Varje gång jag ser dig har premiär 21 november.

betyg3

 

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *