Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Vi Måste Prata om Kevin – Recension

Eva Khatchadourian mår skit. Hon är utmärglad, trött och tvingas dagligen utstå både fysisk och psykisk misshandel. Vid ett tillfälle går hon hem från närbutiken när två jämnåriga kvinnor plötsligt stegar fram och delar ut en kraftig örfil. Blod, sirener och blåljus. Små minnesfragment som spelas upp och vi vet att något fruktansvärt inträffat men vi vet inte vad. Vi Måste Prata om Kevin är en psykologisk mardröm som aldrig vill ta slut.

Eva och Franklin (John C. Reilly) levde en gång lyckliga i tvåsamhet men en dag öppnades helvetets portar på vid gavel och ut kom Kevin (Ezra Miller) och världen skulle aldrig mer bli sig lik. Den korta babylyckan gick snabbt över och Kevin börjar nu att bryta ner Eva bit för bit tills endast ett tomt skal återstår. Allt som hon håller kärt eller tycker om förstör han direkt. Han vägrar att bli pottränad och bär blöjor långt efter att det är okej. Han är heller inte intresserad av att säga mamma eller svara på tilltal. De enda gånger han pratar med Eva är när han vill sätta henne på plats genom att säga att hon är ful eller dum. Det här är en unge som får Damien i Omen att framstå som ett helgon och det är inte bara det att han beter sig ondskefullt, han ser dessutom riktigt jävla otäck ut, både som barn och tonåring. Vi Måste Prata om Kevin utspelar sig nämligen under hela Kevins uppväxt, en uppväxt som blir mer och mer skrämmande för var dag som går och man vet redan från start att detta bara kan sluta i tragedi.

I Dödens väntrum

En intressant aspekt är att i sin faders ögon är Kevin precis som vilket barn som helst men så fort han blir lämnad med Eva är det tydligt hur han förändras. Han tycker inte om henne och hon tycker inte om honom. Det är också här regissören Lynne Ramsay vill skapa debatt. Är det okej att inte vilja känna av sitt eget barn? Mycket av förhandssnacket har handlat om detta faktum och om det är Evas eget fel att Kevin blir den han blir och att det endast är i hennes egen lilla värld han beter sig som ondskan själv. Annars är det detaljer som ständigt lyfter filmen framåt. Små korta men genomtänkta scener som kan innehålla något så litet men ack så beskrivande som en reflektion i ett öga, en tanig fot eller en klick sylt på ett bord. Oljud från en pneumatisk borr som dränker den nyfödde Kevins gallskrik, gräsklippare, slipmaskiner och fläktar utgör samtidigt ett effektivt soundtrack till Evas desperata vandring genom helvetets alla kretsar.

I takt med att tiden går och Kevin växer upp till en lätt androgyn nihilistisk tonåring med alldeles för korta tröjor är det tydligt att Eva sedan länge har gett upp hoppet och där någonstans ligger också filmens svaghet. Man undrar hur kunde man som förälder låta det gå så långt? Varför satte man inte ner foten stenhårt och visade att man inte tolererade ett beteende som detta. Dessutom kan man fråga sig varför skaffa ytterligare ett barn när det inte går en dag utan att modern behöver proppa i sig ett halvt medicinskåp, allt medan den ständigt arbetande fadern inte bidrar med någonting i den dagliga servicen utan bara hoppar in när det det skall lattjas. Detta är dock endast egna reflektioner och sänker inte filmen som helhet.

Det är en jävla soppa hon har hamnat i

Eva spelas av Tilda Swinton och rollen som nedbruten kvinna millimetrar från ett totalt sammanbrott är som klippt och skuren åt henne.
Hon har belönats med European Film Award för Bästa kvinnliga huvudroll för sin insats och regissören Lynne Ramsay har erhållit British Independent Film Award för bästa regi och det är lätt att förstå varför. Filmen är oerhört välspelad och så långt ifrån en bekväm filmupplevelse man kan komma. Frågorna är många, svaren få och personligen kan jag önska att man fick mer insyn i faderns roll i händelserna och Kevins liv utanför hemmet men jag gissar att Ramsay helt enkelt vill att vi bildar oss en egen uppfattning kring skuld och vad som kunde ha gjorts för att förhindra händelseförloppet.

Vi Måste Prata om Kevin har svensk biopremiär 17:e februari

 

3 COMMENTS

  1. Tycker dock den är värd att se även för hantverket som ligger bakom filmen. Hela filmen känns lite off key på ett sätt som man inte är van vid bland alla hollywood-rullar. 

  2. Det är mycket riktigt en fruktansvärd film som ärligt talat kan lägga sordin över hela dagen men det är också ett imponerande hantverk som Johan här nedan också skriver. Missa inte chansen att se något som sticker ut ur mediabruset, som både berör och chockar.

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."