Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Viva Hate – Recension

Viva Hate 2

”Man bildar inte ett rockband om man inte är beredd att dö för det man tror på.”

Orden är huvudpersonen Daniels (Tom Ljungman), och japp, han är en karaktär utan känslomässig broms. Knappast förvånande när det handlar om göteborgare, eller närmare bestämt Göteborgsmän, i ett fiktivt universum. Det känns som att det blivit en egen kategori det där: romantiker med ”stora känslor”, uppsnärjda i det blå, som flänger runt landmärkena på Sveriges framsida. Men kanske känns det bara mest så för att Håkan Hellström-täcket ligger tungt över Sverige i allmänhet, och Göteborg i synnerhet.

Viva Hate (efter Morrisseys solodebut) är bandet som ska lägga Gbg och världen under sina fötter. En kvartett ”obstinata rockslynglar” med ungdomligt övermod och juvenil mallighet. Handlingen är koncentrerad kring gruppens gitarrist Daniel, romantikern som inte kan ta barréackord. Tidigt i första avsnittet träffar han Fanny (Anna Åström), som är till att hoppa från Älvsborgsbron. Hon blir ”den” han kan rikta all sin kärlek och längtan mot. Detta går ju givetvis inte friktionsfritt. Det är ju svårt redan att vara ung. När man dessutom lirar i ett bångstyrigt band och har en kriminell bror (Anastasios Soulis) som ständigt drar ned en i skiten blir det än mer komplicerat.

Serien utspelar sig år 1991, och är tänkt att fånga något slags scen. ”Indiescenen” närmare bestämt. Tankarna går ju oundvikligen till Broder Daniel. Peter Birro står för manus och norske Jens Lien står för regin.

Viva Hate 1
Fabian (Mandus Berg), Daniel (Tom Ljungman), Morgan (Wilhelm Johansson) och Juan (Johannes De Lima).

Ja, det blir givetvis ganska töntigt. Något annat vore förvånande. Den där Sturm und Drang-grejen känns som ett ganska slitet koncept, särskilt när den kommer i förpackningen ung-passionerad-man. Men visst, I feel your pain Daniel, ungdomen är outhärdlig och Gbg är en Cruel Town, ”this town has dragged you down” och så vidare, och så vidare… För det är referensrikt, både i repliker och i musiken som tonsätter serien. Och ja, det är ett knippe fina låtar som spelas, en hel del Morrissey. Viva Hates egen musik i sin tur är skriven av Ian Person och Kalle Gustafsson Jerneholm, och som om det inte vore nog av Soundtrack of Our Lives dyker Ebbot Lundberg upp som rockjournalist.

Replikerna bandmedlemmarna emellan blir gärna Johnny Rotten ditt och Joe Strummer datt. Det är en hel del skämskudde. Men så är det väl med kids som formar en identitet. I den mån är det väl realistiskt. Ett slags realism är också huvudspåret, även om parallellintrigen: Daniel och hans brors kriminella liv, innehåller den där typen av uppskruvad realism som känns igen från exempelvis Ettor och nollor. Och trots att upplösningen är av deus ex machina-typ.

Peter Andersson, eller ”våldtäktsmannen från Män som hatar kvinnor” som han ständigt får heta när jag förklarar för någon som aldrig lägger skådespelarnamn på minnet, spelar gangsterkungen som har bröderna i sitt grepp. En sådan där lite lustig Guy Ritchie-gangster med en del egenheter – bland annat en överväldigande kärlek till Björn Afzelius och dennes musik (!).

vivahate-danielochfanny-jpg
Daniel och Fanny.

Visst är det igenkännbart. Visst är det fint med människor som brinner, blöder och är utrustade med ”bultande” hjärtan. Men det blir väl klyschigt emellanåt, och trots att Tom Ljungman gör en beundransvärd och trovärdig insats som Daniel, stör jag mig på honom – som man kan göra på unga människor som ”vet allt”. Jag vill bara att han ska gå pumpen, rejält, så att han för en gångs skull lär sig, och slutar trakassera Fanny. Ibland är ungdomen en vacker tid i sin egen rätt och ibland är det bara en transportsträcka tills man blir en klokare och mer värdig människa.

Men det håller ihop ändå, har man bara överseende med den birroeska romantiken. Det blir aldrig heller den där Göteborgsporren, som i Känn ingen sorg (2013). Och arbetarklassen och dess predikament tycker jag Peter Birro alltid har behandlat med bravur. Sedan är det ju det här med kvinnoskildringen, förbered er på att de få kvinnor som förekommer mer eller mindre bara förekommer för att reflektera Daniel. Lena Endre gör annars en finfin prestation som Eva, Daniels mor.

Seriens bästa scener har egentligen inte så mycket med själva grundintrigen att göra, utan är mer roliga inslag, som när Daniel spelar Beväpna er för dagisbarnen han tar hand om – moderater, gör er beredda på att kasta ut tv-apparaten. Eller när Adam Lundgren (”Pål Gullberg”) gör en överdriven och samtidigt pricksäker tolkning av Joakim Thåström. De där scenerna, med flera, blir nästan själva behållningen. Men allt som allt är Viva Hate ändå en godkänd skildring av ungdomen, passionen och musikens plats i en arbetarklasstad.

Viva Hate sänds den 25, 28 och 29 december kl 21:00 i SVT1.

betyg3

 

1 COMMENTS

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *