Senaste Kommentarer

Top Commenters

Warcraft: The Beginning – Lättsmält hack and slash

Inlägg av Måns Lindman den 25 maj 2016 i

Recension

WoW0

Redan Nostradamus visste att profetian skulle infrias någon gång. Det stod skrivet i stjärnorna och utgången var givetvis oundviklig. Med miljoner spelare världen över och mängder av storsäljande merch på hyllorna var det en given kassako som var tvungen att mjölkas. Det tog dock tjugo år innan MMORPG-fenomenet World of Warcraft blev film och så här med facit i hand var det nog en förbannad tur. Konceptet i sig är oerhört svajigt, antalet lyckade spelfilmatiseringar räknar man snabbt på sina fingrar och till skillnad från andra spel som har ”förärats” med en rulle finns det ju ingen direkt bakgrundsstory i franchisen. Snarare byggs spelseriens lore upp allt eftersom och det handlar om utföra uppdrag av olika slag där sidouppdragen har en stor del i framgången. Banka skiten ur någon här, rädda någon där och uppgradera dina vapen. Bygg lite prylar, riv lite prylar, joina och levla för att kunna slakta mäktigare fiender. Hur gör man en film av det? Man gör en prequel såklart! Detta kommer säkert att göra en och annan hardcore gamer upprörd då filmen handlar om Azeroth precis när orcherna kommer dit. Man kan alltså förvänta sig att se både dvärgar och troll här och det finns inga odöda, inga night elves, inga death knights, inga wardens eller horde paladins. Det är i princip bara människor och orcher och lite utfyllnad i form av dvärgar så striderna blir tyvärr inte särskilt episka. Om man nu vill jämföra med spelet vill säga. Man blandar också ganska friskt från Warcraft-spelen och World of Warcraft. Fördelen är att man inte behöver ha spelat en enda minut av spelet för att hänga med i filmen.

 

WoW5

Lothar har något som inte du har. En Gryphon!

Nu skall det väl också sägas att det finns en anledning till att WoW krossade alla rekord och gjorde ett par fjuniga gossar i Silicon Valley ekonomiskt oberoende. Det är svårt beroendeframkallande och jag har personligen ett stort antal människor i min närhet som helt försvann från Jordens yta under ohemult många timmar, dagar, månader och vissa fall även år. En arbetslös tonåring i Japan kom dessutom på den geniala idén att levla upp karaktärer och sälja dem till högstbjudande. Han satt dag och natt och bara tuggade XP så att fingrarna brann och det tog sin lilla tid men han blev miljonär och efter det följde också fler i hans fotspår. Nöden är som bekant uppfinnarnas moder. Men mest av allt var WoW en gemenskap, ett community som förde samman mängder av människor från alla möjliga nationaliteter för att umgås och tillsammans sträva mot ett gemensamt mål. Visst var det som ett distansförhållande och det var sällan folk faktiskt träffades IRL även om det finns exempel på personer som gift sig on-line, mitt i en brinnande strid med arméer av svarta demoner ledda av Kil’jaeden the Deciever. Att riska sitt virtuella liv i det här skedet, mot en sådan mäktig fiende tyder nog ändå på äkta kärlek. WoW var helt enkelt en drog som var omöjlig att kicka för väldigt många. Själv gick jag inte ner mig men visst spenderade även jag en del tid i den enorma spelvärlden och kan inte på något sätt förneka dess storhet. Det var ett höjdarlir men numera föredrar jag spel som inte tar hela livet i anspråk.

WoW

For doomhammer!

Men det är en helt annan femma att se orcher på film. Peter Jackson älskar Sagan om Ringen och David Benioff och D.B Weiss är inbitna Game of Thrones-fantaster och trion tog sig därför an enorma och komplexa projekt med allt att förlora och samma sak gäller här. För att kunna göra en film som Warcraft rättvisa krävs det nog att man har koll på grejerna och Duncan Jones, som tog över projektet när Sam Raimi drog är inte bara David Bowies son med samma uppenbara talang som farsgubben sin, han är dessutom helsåld på Warcraft och WoW och det märks. Man kan dividera i all evighet om det här är en film som borde gjorts eller ej men att den gör spelserien rättvisa råder det inget tvivel om. Visuellt är det en fest för ögat och man kan spendera hela filmen åt att häpnas över detaljrikedomen och hur exakt han återskapat Blizzards karaktärer och miljöer, även om diskussionen om orchernas färger säkert kommer att frodas i diverse forum, och det är precis det jag menar med att det här är en film som förmodligen inte hade fungerat alls om den hade kommit tidigare. Den vilar tungt på sina specialeffekter och utan den detaljen på plats hade det garanterat blivit platt fall för Warcraft. Det må låta både ytligt och tragiskt men ibland får man lägga finkulturen åt sidan och bara njuta av en tekniskt fulländad åktur. Nu saknar Warcraft lite för mycket substans för att kunna nå de riktigt höga betygen men att avfärda den bara för att den är baserad på ett spel är inte helt rättvist. Jag var själv inställd på att det här skulle bli ett bottennapp av bibliska proportioner men ibland hoppar fördomarna upp och biter en i arslet med en piercad hörntand.

WoW2

Käftis var inte glad och skickade genast hem Durotan med tandtråd

I grund och botten handlar Warcraft om kampen mellan gott och ont och det är en ytterst linjär berättelse. Den obeskrivligt onda Gul’dan (Daniel Wu) öppnar en portal till människornas värld och eftersom han och hans mörka magi har förstört alla förutsättningar att leva kvar i Orch-land ämnar han nu skövla och erövra. Under sig har han ett antal befälhavare av olika rang men lika dålig tandhygien där Blackhand (Clancy Brown) är hans främsta krigsherre. En stolt orch som bär skeletten av sina offer på ryggen och inte tvekar att ha ihjäl både kvinnor och barn. Någon som däremot inte köper Gul’dans besinningslösa slakt är Durotan (Toby Kebbell) som är nybliven farsa och äkta make. Han ser sambandet mellan död mark och mörk magi och börjar smida planer.
På människosidan regerar den godmodige konungen Llane Wrynn, porträtterad av en underspelande Dominic Cooper. Vid sin sida har han väktaren Medivh, en överspelande Ben Foster och krigaren Anduin Lothar, en välbalanserad Travis Fimmel. Dessutom har de tidigt in i filmen tagit en fånge, ett halvblod, hälften Orch, hälften Draenei vid namn Garona (Paula Patton). Planen är att hon skall hjälpa människorna genom att förräda sin egen stam men är hon verkligen redo att byta sida?
Ett inte så kärt återseende blir det när Medivh och hans tidigare lärljunge Khadgar (Ben Schnetzer) möts igen. Av olika anledningar avsade han sig uppdraget men har kvar sina förmågor och den ursprungliga väktaren känner sig hotad men tvingas samarbeta med ynglingen för att kunna stänga portalen och förhindra horden av Orcher att ta sig igenom. Av den totala mängden illasinnade bestar är det nämligen bara en bråkdel av grön massa som nu grymtande gör mos av ädla riddare i blanka rustningar.

WoW3

Men Garona kan vara riktigt gla, hon har använt sin Flux var da

Warcraft är givetvis utomordentligt fånig om man skärskådar den men faktum är att den överraskar genom att vara både spännande, underhållande och välproducerad. Dessutom känns orcherna oväntat mänskliga. Durotan och Garona är filmens starkast lysande stjärnor och det finns gott om ögonblick där jag som åskådare känner mänsklig värme och håller tummarna för deras fortsatta välmående. Gul’dan är härligt ondskefull, krum och fullproppad med kusliga detaljer och med en röst som får blodet på räddhågade att frysa till is men lika mycket som det finns att imponeras över, lika mycket finns det att störa sig på. Av uppenbara spoilerskäl kan jag dessvärre inte gå närmare in på detta men trots den klena storyn finns här logiska luckor stora som portaler.

Går man in på IMDb och ser vad tittarna har att säga om filmen i ett tidigt skede är det idel lovord och Twitter svämmar över av superlativ. Själv är jag inte riktigt lika lyrisk men inte heller lika bitter som amerikanska filmkritiker som har sågat den längs fotknölarna. Duncan Jones har ändå gjort vad han har kunnat för att leverera en övertygande film på väldigt svaga premisser. Han ville ge liv åt ett intresse och det lyckas han med. Den kommer knappast att lämna några bestående avtryck i historien men har du två timmar över för lite lättsmält hack and slash i magnifik artificiell miljö får du hyfsat mycket vulgärt röj för pengarna. En stabil trea med andra ord.

Warcraft: The Beginning har premiär 27 maj

betyg3

 

 

 

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg