Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Recension

Youth – Lyxigt gubbchill

I måndags (23/5) kom Paolo Sorrentinos Youth ut på video – eller vad man säger nu för tiden. Sorrentino kammade hem en Oscar i kategorin bästa utländska film 2014, för Den stora skönheten. En genomvacker och tillika vulgär italiensk film om Rom och post-Berlusconi-erans samhällselit.

Sorrentino har ett väldigt speciellt sätt att göra film. Det enklaste sättet att beskriva det är kanske genom att säga vad det inte är. Den stora skönheten var förvisso ett slags kritik av Berlusconi och den livsföring han förfäktade, en livsföring som också eliten anammade. Men Sorrentino jobbar sällan med en sådan tydlighet som framför allt politiska opinionsbildare önskar. Detta är ju en ständigt återkommande diskussion när det kommer till film och andra konstverk. När det gäller filmen står på ena sidan cineaster som framhåller filmens egenvärde och på andra sidan står kulturskribenter och opinionsbildare som kritiserar filmen utifrån hur de tycker att den borde vara; utifrån aktuell individs politiska inriktning.

Gubbdirigent.

Därtill sportar Sorrentino ofta inte en uttalad och tydlig berättarkurva. Det är sådant som förnuftiga kulturskribenter (ibland) dislajkar. I Youth finns det dock en dramaturgisk båge, framför allt när det kommer till Michael Caines karaktär: kompositören och dirigenten Fred Ballinger. Annars är det mest lösryckta scener som vegeterar kring det alpspa där huvudkaraktärerna Fred (Caine) och Mick (Harvey Keitel) befinner sig på ett slags semester/vi-är-rika-och-högborgerliga-män-och-kulturpersonligheter-och-kan-därför-ta-pauser-från-livspusslet. Fred har fått en förfrågan om att dirigera sitt kändaste stycke Simple Songs för Drottning Elizabeth och hennes man, på den senares födelsedag. Men han saknar liksom musiklusten och geisten, även om han spelar upp musik i huvudet och slår rytmen med ett karamellpapper (!). Mick (Keitel) är en filmskapare som ska till att göra en film med ett gäng ungtuppar, men inte heller han står på toppen av sin kreativitet och det tycks som att tiden har sprungit ifrån honom. På den här kurorten rör sig också andra ”kändisar” och kufiska personligheter: en ung skådespelare (Paul Dano), Diego Maradona (även om han aldrig nämns vid namn), Miss Universum, skådespelerskan Brenda Morel (Jane Fonda), en buddistmunk och så vidare.

Gubbhipster.

Fred (Caine) och Mick (Keitel) är två åldrande herrar som har tid och pengar att fundera över detet, jaget och överjaget. Och det är två män som inte så där jätteälskvärda, även om de är mycket mysigare gubbar än Jep Gambardella (Toni Servillo) i Den stora skönheten. Sorrentino tycks ha en förkärlek för att skildra rätt misogyna män, och då tänker jag inte mest på scenen i poolen, där Fred och Mick ”vilar ögonen” på den nakna Miss Universum. Utan på de underliggande antagandena och kommentarerna gubbparet gör och lägger angående Freds dotter Lena (Rachel Weisz) och dennas avslutade relation med Micks son Julian (Ed Stoppard). Julian har istället fallit för Paloma Faith (som spelar sig själv).

Ibland är det bland annat här skon klämmer för de som ser en Sorrentino-film. Det är svårt att sympatisera med karaktärer som är svin, och särskilt när de är småsviniga och subtilt lättsinniga, och inte artikulerat illvilliga. Sorrentinos syfte blir liksom otydligt, och det kan ju vara frustrerande om man ser världen arrangerad enligt dikotomiskt disposition. Men grejen är att Sorrentino antagligen inte jobbar med syften. Det blir än tydligare med de fragmentariska scenerna, drömsekvenserna och bildkompositionen. Sorrentino vill fånga en sinnesstämmning som är lika delar livet som det är en film som förhåller sig till tidigare filmer. Federico Fellini är en referens som väcks till minne, här specifikt filmen 8 ½ (1963). Sorrentinos bildbehandling är överjordisk, ett slags Roy Andersson möter Vogue, med en omsorgsfull behandling av ljuskällor. Tillsammans med musiken, som bland annat inkluderar Mark Kozelek i en ljud och bild-cameo, skapas en mysig, lyxigt melankolisk och audiovisuell reflektion över livet.

”Åh, livet …”

Så där särskilt mycket säger inte Sorrentino och hans gubbar om den tematik kring vilken filmen rör sig: åldrande, minnen och ungdom. Att prostatan inte är vad den brukade vara när män grånar är knappast någon nyhet. Och den saknar den satiriska udd som Den stora skönheten kom med, även om det finns ett humoristiskt skimmer. Istället är det en film att vila i och att vila ögonen på. Fantastisk i det avseendet.

Sorrentinos inslag av typ magisk realism har inte alltid varit särskilt välfunna. I tidigare filmer har han ibland slängt in djur. Det är långt ifrån en sådan som Haruki Murakami, som skriver obegripliga tjockböcker om kissekatter och annat skit. Men ibland känns det bara ansträngt med de där inslagen. Som att konstnären poserar med ett symbolspråk och arketyper med möjlig betydelsebärande betydelse. Men vad betydelsen faktiskt är blir sällan klarlagt. Ett slags slapp göra-sig-till-intellektualism. I Youth är det dock inga djur och ”magin” är nedtonad, passande och mest avgränsad till drömmarna. Som det bör vara.

Youth finns ”ute på video”. 

betyg4

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *