Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Zack Snyder's Justice League
Film Recension

Zack Snyder’s Justice League – Dubbel speltid är inte dubbel glädje

Betyg

Justice League från 2017 var som bekant en smärre katastrof. Det var en rulle som i sina värsta stunder var ren och skär tortyr att ta sig igenom. Två timmar av platta karaktärer, med knappt en ursäkt till story och mängder av smetig datorgrafik. Jag liknade den då vid en plankstek, en jävla massa medelmåtta ihopslafsat på en alldeles för liten yta och med en ytterst fadd eftersmak och den samlade kritiken lät heller inte vänta på sig. Hur kunde det bli så här igen när DC comics skulle bli film? Marvel lyckades ju gång på gång men hit raten på DC var verkligen bedrövlig.
Det spekulerades förstås omgående på nätforum vari felet kunde tänkas ligga och man kom ganska snabbt fram till att den största anledningen till att filmen blev som den blev var för att regissören Zack Snyder tvingades hoppa av halvvägs in när en obeskrivlig tragedi drabbade familjen. In kom då Avengers-regissören Joss Whedon och hans uppdrag var tydligt. Snickra ihop det här vingliga bygget och saknas det några skruvar här och där så är det inte hela världen. Så länge skiten står upp och inte rasar ihop under premiärhelgen är vi good to go. Passa även på att slänga in lite ”kul” barnvänlig ”humor” så att vi kan nå kidZen också och sälja lite merch.

Resultatet blev som sagt gränslöst platta karaktärer, fullständigt orimliga dialoger, ohyggligt mycket brofist och en total avsaknad av några som helst känslor. Denna infantila lekstuga skulle sedan kombineras med Snyders mörka och grandiosa vision, en vision som dessutom till allra största delen utspelar sig i slow motion. Man behövde ju ingen doktorsexamen för att haja att det där inte skulle flyga alls. Och så blev det ju också. Fans världen över var rasande och krävde upprättelse via diverse kärnfulla hashtags och det tog sin tid men Warner och DC pudlade till sist och drog ut kniven som man en gång satte i ryggen på Snyder. Han fick nu helt fria händer att göra vad han ville.
Det tog ett år och kostade över 700 miljoner men nu är den alltså färdigställd. Originalvisionen av Justice League, så som den var tänkt från början. Filmen som Snyder drömde plaskvåta drömmar om, förmodligen i slo mo. En superhjältesaga världen aldrig tidigare skådat och det är ett epos som klockar in på fyra timmar där över hälften av materialet sägs vara helt nytt. Med andra ord, i princip en helt ny film än vederstyggelsen från 2017. Frågan är ju bara, varför är den då inte bättre?

Foto: HBO Max

En stor problematik är förstås att storyn är exakt densamma, den lyckas fortfarande vara både dyngtrist och tunn som flor. Ben Affleck glider runt i kostym och försöker samla ihop ett gäng kombattanter som kan hjälpa honom att stoppa en förestående undergång Superman (Henry Cavill) berättade om innan han dog. Affleck har aldrig varit något direkt energiknippe eller en muntergök på film men här finns verkligen ingenting av den varan. I den här versionen har han dessutom fått betydligt mycket mer speltid och det är sannerligen ingenting positivt. Faktum är att det till och med är svårt för mig att acceptera att det faktiskt är samma snubbe som kliver i Batmandräkten till och från. Så trött och träig är han. Hade jag inte vetat så hade jag snarare gissat på att han skriver offentliga upphandlingar på något kommunkontor i Småland än lajvar runt i tajt fladdermusdräkt på nätterna. Mer vänta in pensionen och fuska med tidrapporteringen än kastknivar och änterhakar om man säger så.

Målet är i alla fall, precis som tidigare att fiska upp Aquaman (Jason Momoa) från sin drinking bender på Island, övertala en traumatiserad Cyborg (Ray Fisher), locka med en lättkränkt The Flash (Ezra Miller) och framför allt få med sig Wonder Woman (Gal Gadot) som sin högra hand. Tillsammans måste de hitta tre utomjordiska lådor som vaktas av de tre olika civilisationerna. Människor, Atleaner och Amasoner.
Det är nämligen så att en legion av demoner har anlänt till Jorden för att ta över. I frontlinjen, den hejdlöst generiska superskurken Steppenwolf (Cirián Hinds) iklädd en helt ny och synnerligen vass dräkt och smidandes ränker i bakgrunden, DeSaad (Peter Guiness) och Darkseid (Ray Porter). De påminner inte så lite om de två gamla gubbarna på balkongen i Mupparna. Ständigt sura och trätande. För att kommunicera med Steppenwolf på Jorden ringer de genom Zoom och frågar varför det tar sådan tid att ta över planeten, vilket förstås är hysteriskt roligt. Det är dock det enda som är roligt i Justice League. Trots dubbel speltid.

Foto: HBO Max

Och det är väl också en del av det övergripande problemet. Att det är gravallvarligt hela tiden. Det är till och med så stelt att jag ibland nästan faktiskt saknar humorn i den första versionen, även om den var fruktansvärt krystad och enerverande men fyra timmar av stenansikten och gråtoner blir för mycket i längden. I synnerhet när jag tvingas köpa den där allvarliga premissen när jag trots allt vet att filmen i grund och botten handlar om att springa omkring i galaxer och diskutera moderlådor, magiska boxar som kan förstöra världar om de synkroniseras. Att dessa moderlådor sedan jagas av två griniga muppar och ett levande rakblad som är skyldig sin chef 50 000 världar gör det förstås helt omöjligt att ta på allvar.

Men vad är nytt då? Ja, det är ju frågan man rättmätigt ställer sig. Två timmar extra speltid måste förstås innebära nytt material och det finns det såklart. Faktum är att det finns mängder av nya och omgjorda scener, problemet är dock att det mest handlar om utfyllnad. Det är ingenting  som driver berättelsen framåt även om det faktiskt ger mer bakgrund, till framför allt de två karaktärer som fick ta allra mest stryk i Joss Whedons hopp och lek-version, Cyborg och The Flash. Här får vi i alla fall veta lite om deras mörka drivkrafter och vad som motiverar dem att stiga ur sängen och möta ännu en dag. Hur det blev som det blev och i Snyders version får de minsann vara mer än två hopplöst underutvecklade side-kicks. Tyvärr får inte Wonder Woman samma typ av uppmärksamhet och hon blir nu mest en innehållslös krigsmaskin som, när hon inte tvingas lyssna på Batmans gnäll inte tvekar att döda folk inför publik. I en scen spränger hon en terrorist i luften mitt framför ögonen på ett barn som naturligtvis ställer den obligatoriska frågan i en superhjälterulle ”Can I be like you someday?” varpå hon svarar med ett leende, ”You can be anything you want to be!”

Foto: HBO Max

Annars är det mest effekter som har adderats och här har det sannerligen inte sparats på krutet. Den inledande timman är fullständigt furiös och helt absurd. Jag kan riktigt se Michael Bay sitta hemma i sitt lekrum med knäna uppdragna mot bröstet och gråta av ren avundsjuka. Det sprängs som aldrig förr och det är så många strider som sker i så smärtsamt långsam slow motion att jag har haft svårt att uppfatta riktiga händelser i verklig hastighet de senaste dagarna. Av två nya timmar innehåll är säkert minst hälften i slo mo. Zack har dessutom haft den tveksamma smaken att blanda allt fräsigt på en gång.
Det är bombastiska Sagan om Ringen-slag på öppna fält, grekisk mytologi, nordisk asatro och asiatisk krigskonst, allt på en och samma gång och det utspelar sig dessutom i både himmel, hav och allt mittemellan. Det är bullet time på yxor, knivar, kulor, treuddar och missiler.

Det är naturligtvis inte bra men det är helt klart imponerande. Man kan säga vad man vill om Snyder men att karln vet hur man slänger ihop en produktionsteknisk orgasm står väl ställt utom allt rimligt tvivel vid det här laget och var man inte helt säker innan så får man definitivt det bevisat här. Men han är också sin egen värsta fiende. Precis som Bay är Snyder en filmskapare som aldrig vet när det är dags att stoppa. Kanske stanna upp och fundera en stund. Borde jag verkligen tonsätta den här scenen med Aquaman i slow motion med en låt av Nick Cave där han väser fram “They told us our gods would outlive us but they lied.” Och kanske borde den här scenen med Cyborg där han upptäcker att han kan manipulera aktiemarknaden stanna på ritbordet? Men nej, istället får den representeras genom en fight mellan en datoranimerad björn och en tjur, i någon form av febrig Wall Street-dröm.

Foto: HBO Max

Och det är klart. Det är svårt att inte bli uppslukad av galenskaperna. Fyra timmar speltid blir trots allt aldrig segt. Det blir definitivt alldeles för mycket men aldrig någonsin slött. Det händer verkligen saker hela tiden och det är snyggt och högljutt. Som vanligt när det vankas superhjältar vet man precis vad man får, noll procent kroppsfett, korkad dialog, datoranimationer och ännu en demolerad storstad.
Den här viktiga storyn och visionen som Snyder själv har hypat till förbannelse är dock förstås ren bullshit. Det finns ingen djup story att köpa här trots svårt Kristuskomplex men i en era där vi fullständigt blivit översköljda av superhjältefilmer så är vi väl vana vid det här laget. Allt är redan gjort och nu handlar det mest om att överträffa varandra och där finns det ingen som slår Zack Snyder’s Justice League på fingrarna. Den är störst, längst, dyrast och hårdast. Och kanske räcker det, kanske inte. För egen del har jag svårt att motivera en sådan speltid. Framför allt efter den briljanta The Boys. Zack Snyder’s Justice League är visserligen imponerande och där och då är känslan mäktig men den är ack så tillfällig. Filmen vägrar stanna kvar i minnet och det enda jag kommer ihåg efter fyra timmar är Supermans svarta dräkt.

Zack Snyder’s Justice League finns att streama på HBO Nordic

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."