Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Serier & TV

13 Reasons Why – Onyanserat diskuterar bu och bä om sista säsongen (utan spoilers)

Så blev det tillslut dags för den fjärde och avslutande säsongen av den minst sagt omtalade serien 13 Reasons Why (eller Tretton skäl varför som den heter på svenska). Vi får återigen följa Clay Jensen och hans vänner Jessica, Jason, Alex, Tyler, Zach och Ani. Den sista säsongen hade premiär fredagen den 5 juni på Netflix. Cissi Eriksson, Emma Stormdal och Anette Hamel diskuterar här serien som helhet, men framförallt seriens sista säsong.

Låt oss börja med en liten ”incheckning”. Vad har ni för åsikter om serien fram tills nu, hade ni några förväntningar inför seriens sista säsong?

ANETTE: Jag väntade faktiskt mer än ett år innan jag kände mig redo för att börja se den första säsongen. Ämnet kändes verkligen för tungt. Nästan outhärdligt. I alla fall kände jag så då. Serien hade fått ett väldigt blandat mottagande och väckt mycket starka åsikter. Jag kan faktiskt inte minnas att jag någonsin har hört folk tycka så olika om en serie. Detta gjorde mig såklart bara ännu mer nyfiken och när jag väl började titta blev jag genast fastklistrad i fåtöljen.

Jag förstår att 13RW väcker debatt och att man kan uppfatta den helt olika. Själv tycker jag att merparten av S1-3 var väldigt, väldigt bra och att serien är viktig! Den har fått mig att tänka, minnas och känna – massor. Så jag såg fram emot att se den sista och avslutade säsongen, men hade samtidigt inte särskilt höga förväntningar – kanske främst för att jag inte riktigt tyckte att det fanns så mycket nytt att tillföra.

EMMA: Själv har jag hela tiden varit väldigt kluven till serien. Jag haft många invändningar redan i den första säsongen mot några av de dramaturgiska och estetiska valen man gjort. Däremot har jag inte haft invändningar mot själva ämnet eller att man vänder sig till ungdomar. Jag tycker att man har varit så försiktig man kan vara i fråga om disclaimers samt att ge info om vart man kan vända sig och dylikt. Jag tror inte på att bara för att man inte pratar eller skildrar ett visst ämne, så finns det inte. Självmord finns. Depression finns.

Men kluven är jag, framför allt av hur man hanterar ämnet och skildrar det. Vissa aspekter och vissa scener har känts otroligt sanna, medan vissa delar har känts otroligt konstruerade och väldigt osannolika. Karaktärers drivkrafter och handlingar har känts väldigt ologiska, och visst, det kan ju hända som eftersom människan som varelse ofta är ologisk, men… ja det är där jag hamnar när jag tittar på 13RW. Inre diskussion.

Foto: David Moir/NETFLIX

CISSI: Säsong 1 är bland det bästa jag har sett, för att den var närmare sanningen av vad det innebär att vara tonåring. När jag var tonåring tyckte man det var tufft vissa gånger men det var (tack och lov) INNAN sociala medier tog över människans själ. Psykisk ohälsa går bara längre ned i åldrarna och i ett land som USA där ungdomsserier ska vara så jäkla happy-go-lucky var 13RW en rak höger som känns. Rejält. Förstår vad du menar Emma gällande viss dramaturgiska moment men samtidigt måste man göra på ett visst sätt för att nå ut till ungdomarna som verkligen behöver se den här serien. Bara för att inse att deras nedstämdhet kanske inte är något normalt, utan en depression som det går att få bukt med.

Om vi nu hoppar in i säsong 4, är det någon karaktär ni bryr er mer om eller någon ni inte tycker tillför storyn så mycket?

EMMA: Hm, svår fråga! Jag har karaktärer som jag ogillar för hur de är uppbyggda, men som tillför mycket till historien. Som till exempel huvudkaraktären Clay. Hans sätt att agera för ju historien framåt, men jag motsätter mig nästan allt han gör. Och hur historien rör sig känns ofta konstruerad.

Men en karaktär som Jessica, som jag inte håller med i allt hon gör, men jag förstår varför. Hon är den som har växt mest, enligt min mening.
Jag tycker också om Tonys historia, och hans tillvaro med vuxenansvar och problem. De allra flesta av ungdomarna tänker jag ofta att det mesta kunde lösa sig om de “pratade med en vuxen”. Men Tony måste vara den vuxna, han har inget val.

ANETTE: Clay är verkligen komplex. Stundtals förstår jag honom. Ibland sympatiserar jag med honom. I säsong 4 var han dock svår både att förstå sig på och gilla. Och han gav mig faktiskt skrämselhicka i en scen med en spegel. Fick rysningar. Var definitivt inte beredd. Haha. Men det var säkert bara jag som reagerade så. Känslig.

Ja, Jessica har växt mest. Hon är lätt att tycka om denna säsong, även fast även hon tar märkliga beslut emellanåt. Hon känns oavsett väldigt trovärdig. Till skillnad från dig Emma är jag inte överdrivet intresserad av Tony. Aldrig varit. Men han är med ganska lagom mycket, så det känns ok.

Denna säsong är jag extra förtjust i scenerna med Alex. Allt som rör honom tilltalar mig absolut mest. Hade gärna följt honom ännu mer! En som däremot tillför väldigt lite denna säsong är urtrista Ani. Hon är med på tok för mycket! Och Zack är ju med mycket, men jag har väldigt svårt att förstå hans agerande och hade önskat fler, eller färre, scener med honom. Nu kändes han mest bara märklig och lite överflödig.

Foto: David Moir/NETFLIX

EMMA: Jag håller med dig om Alex. Men han har också aspekter som ger mig huvudbry, men där handlar det inte om honom utan om hans föräldrars val. Som ju ska vara föräldrar. Och dessutom är fadern polis. Och visst föräldrar gör också märkliga val, med sina barn som ursäkt. Men det här är liksom bortom det?

Ani är ju inte med alls nästan i denna säsong. Och med henne märks också de dramaturgiskt märkliga valen mycket. Helt plötsligt är hon försvunnen, sen tillbaka, sen är hon i en märklig fejd med en väldigt gammal issue från en föregående säsong som framställs som precis uppdagad… Man märker att hon inte har varit manusförfattarnas huvudfokus…

En annan karaktär som jag inte förstår mig på är Winston. Varför han gör det han gör, och inte gör andra saker. Han är mer som en superskurk, som lurar i skuggorna, när han skulle ha kunnat lösa det mesta. Men då hade det ju inte blivit någon 4e säsong.

ANETTE: Ja, Winston… Superskurk är onekligen ett passande ord. Stundtals tycker jag att han tillför en del till historien, men han får liksom inte bli en riktig person. Synd.

Och ja, Alexs föräldrar är knepiga. Tyckte förresten att jag kände igen mamman och började tänka på Dawson’s Creek och japp, det ÄR Andie! Haha. Jösses vad åren går. Apropå föräldrar så fullkomligen ÄLSKAR jag Clays föräldrar! Alltid gjort. De påminner mig lite om Seths föräldrar i favvoserien The O.C. Och det är ju lite likt här också i och med att Clay får en extrabror i Justin, precis som Seth med Ryan.

CISSI: Jag tycker så oerhört mycket om Justin då han verkligen har kämpat under hela serien. Missbruk och en psykisk ohälsa som skulle få vem som helst att tippa över kanten men killen nöter på och vägrar ge sig. Sedan att han fick en familj är så fint och är förmodligen varför han har orkat kämpa så hårt med att bli fri från sitt missbruk.

Likt er båda förstår jag nada av vad Ani gör i serien, snacka om pausfågel. Förstår inte heller vad Winston tillför annat än att vara en tidsinställd bomb som bara väntar på att explodera, lite chili i köttfärssåsen ungefär. Har sett alldeles för många serier med en sån här karaktär inkastad i mixen för lite extra krydda och i mitt tycke blir det endast förutsägbart till tusen.

EMMA: Det är det jag har störst problem med i hela serien. Händelser eller karaktärer som är ologiska som mest känns som för att skapa situationen man vill åt. När skräckfilmen vänder och börjar handla om riktiga saker, som hur föräldrars och skolans oro kan förvandlas till ett jättesvek. Men här har jag invändningar igen. Även om den passagen är superläskig så blir efterspelet lite märkligt. Jag tänker för fyrtioelfte gången, men PRATAR ingen med varann? Och är det INGEN som har tänkt på om detta är lagligt eller inte? Ingen? Vissa föräldrar är ju för sjutton advokater och poliser? De allra flesta är ju välutbildade. Och ja, bristen på kommunikation och de vattentäta skotten mellan föräldrar och barn är ju något man vill visa, tänker jag, men jag kan inte föreställa mig att ingen har en liten, liten invändning rättsligt? Här känns det som att det är konstruerat för att driva upp en peripeti och ett klimax.

Foto: Netflix

ANETTE: Du har rätt, jag tänkte också så först. Sen tänkte jag att det kanske faktiskt på riktigt är så här galet i det stora landet i väst numera? Jag har tyvärr dålig koll. Håller oavsett med om att delar av vuxenvärlden inte känns logisk denna säsong. Så har åtminstone jag inte tänkt de tidigare säsongerna. Serien hade för övrigt mått bra av att skala bort och/eller tona ner vissa karaktärer. Och låta andra bottna mer.

Tycker ni att denna säsong hade en röd tråd och samma dramaturgi som tidigare? Vad var bäst i säsong 4? Och sämst?

EMMA: Som sagt, har jag haft problem med dramaturgin i tidigare säsonger också. Men den här säsongen blev ju helt kokobananas ett tag! Så pass kokobananas att det blev skrattretande. Jag vet inte hur mycket jag kan säga utan att spoila, men de avsnitten var som att någon hade bytt genre, och alla inblandade försökte göra skräckfilm istället.

ANETTE: Instämmer till fullo! Var smått chockerad och undrade om de inblandade var medvetna om att det var S4 av 13 Reasons Why de filmade eller om de trodde att de skulle göra en remake på filmserien I know what you did Last Summer. Sen hände ju tack och lov något efter typ 4 episoder och stämningen ändrades. Så skönt.

EMMA: Apropå röd tråd: Jo, de har ju haft en huvudtråd som hanterats per säsong, säsong 1 självmordet, och hur det påverkar de efterlevande, säsong 2 hur man överlever och tar sig vidare efter en våldtäkt osv. I säsong 3 blir det lite konstigare med huvudtråden, men skådespelarinsatserna tycker jag räddar den.

Men säsong 4 känns som att man inte kan bestämma sig för vad man vill berätta. Vi har depression och psykisk sjukdom, men också spöken och skolskjutningar och övervakningssamhälle, rasism, mord-cover ups och sen en totalvändning och slutar i något helt annat. Så även om det slutade i något annat, känner jag mig mer förvirrad än något annat.

ANETTE: Bra summering! Det kändes som att de hade för mycket de ville få in och svårt att fokusera. Väldigt förvirrande. Och bitvis väldigt ytligt, vilket verkligen inte är ett ord jag trodde jag skulle behöva använda på denna serie. Samtidigt tycker jag att de sista avsnitten räddade upp det hela genom att de drog på fullt ös med känslor. Framförallt uppskattade jag att de tog sig tid och lät oss hänga så mycket med karaktärerna där och då. Och att det fanns tid för vackra ljusglimtar och kärlek mitt i allt mörker. Skildringen av ungdomskärlek, psykisk ohälsa och starka vänskapsband tycker jag att de genomgående lyckats mycket väl med i serien, även i denna säsong. Många bra skådespelarprestationer.

Foto: David Moir/NETFLIX

CISSI: Jag håller med er båda här faktiskt! Första 4 avsnitten var bara ett enda stort “vad i självaste…” som du sa Anette, försökte sig på en skräckfilm eller mer åt Riverdale hållet. Sedan tyckte jag att manusförfattarna skärpte till sig och körde på mer stabilare riktning. Problemet med serier är när det blir för många kockar inblandade i skrivandet, bäst i mitt tycke är de serier när man begränsar antalet författare till ett minimum.

ANETTE: Riverdale var en bra jämförelse Cissi. Undrar om det var där de hämtade inspiration? Blev hursomhelst verkligen inte bra.

EMMA: Jag måste säga att vändningen blev för drastisk för mig och jag fick inte tillbaka förtroendet för karaktärerna så jag orkade faktiskt inte med den sista delen. Jag såg tills det var tio minuter kvar, men jag hade “lämnat den” känslomässigt, så att säga. Kanske jag kommer tillbaka till den så småningom.

Men jag uppskattar serien som helhets skildring av ungdomars distansering och misstro mot vuxenvärlden, som får dem att agera destruktivt, både för sig själv och andra. Samt att man som tonåring på många sätt uppfylls av de problem man har för dagen och tror att inget någonsin kommer förändras, trots att det är det enda man kan vara säker på: Situationer och känslor förändras.

ANETTE: Vad synd att du upplevde vändningen så Emma, men jag förstår dig. För min del hade de kunnat starta säsongen från episod 4 eller 5, de första avsnitten var mer förvirrande än till någon nytta. De hade kunnat hämta små bitar därifrån bara. Till skillnad från dig blev jag dock väldigt imponerad och tacksam över att de lyckades vända tillbaka skeppet på rätt köl. Jag tappade faktiskt aldrig intresset. Och jag tycker att serien fick en värdig säsongsavslutning till slut, även om det var en tämligen omständig och bitvis onödig transportsträcka dit.

CISSI: Onödig transportsträcka är verkligen ordet! Men det blev bra tillslut även om jag tyckte att man tappade vissa karaktärer och bara hafsade ihop deras personliga slut. Tyckte väl man kunde avslutat på ett annat sätt då det gjorde förbaskat ont i hjärtat men samtidigt visar man på att livet är skört även när man är ung. Att det inte finns några garantier att man är odödlig när man är tonåring utan att man alltid måste passa sig för liemannen i de val man gör och vilka konsekvenserna blir, psykisk ohälsa eller inte.

Jag kommer sakna 13RW då den belyser viktiga ämnen som är ytterst aktuellt i vårt samhälle. Skådespelarna ska alla ha en eloge som verkligen styrde upp skeppet när kockarna rörde ihop det på tok för mycket med vissa spår. Det blev lite för mycket av allt som ni säger för man får ju ha extrem otur om man ska vara med om alla dessa allvarliga moment utan att helt tappa förståndet.

Samtliga säsonger av 13 Reasons Why finns på Netflix.

Den här artikeln är producerad av Onyanserats redaktion.