Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension Serier & TV

The Blacklist, säsong 1, avsnitt 1, Pilot – Recension

The Blacklist 1

I torsdags hade serien The Blacklist Sverigepremiär på TV3. Om man nu längre kan tala om ”Sverigepremiärer”, i en tid av streaming och full tillgänglighet. Men den premiärvisades i nationell TV i alla fall.

Och det var ingenting annat än en monumental besvikelse som serverades, trots James Spaders närvaro. Jag avgudar verkligen honom, jag menar CrashSecretary och Boston Legal! Visst serverades man tidigare en del överspel, speciellt i Boston Legal. Men det är inget fel med överspel, så länge man överspelar rätt. Många av de skådespelare och skådespelerskor som varit i branschen länge glider ofta in i ett slags ofrånkomlig typecasting. De får liksom konsekvent spela sig själva, eller mer korrekt den film-persona de odlat och förädlat genom karriären. Där är James Spader just nu. Det behöver nödvändigtvis inte vara någonting dåligt, det kan vara lite så där meta-kittlande.

Här spelar Spader superskurken Raymond ”Red” Reddington som överlämnar sig till polisen, och det inkluderas även här en del överspel. Men det största problemet är att resten av ensemblen framstår i all sin blekhet i kontrast till alfahannen Spader. De levererar habilt skådespeleri, visst, men är bara så ytterligt tråkiga och ointressanta. Jag kan till exempel inte alls engagera mig i Elizabeth Keens (Megan Boone) man, Tom Keen (Ryan Eggold), trots att han är central för handlingen. Elizabeth Keen är FBI-agent och seriens andra huvudrollsfigur.

I övrigt faller avsnittet in i alla de klassiska fallgroparna, något som produktionen torde vara fullt medvetna om. Det är uppenbarligen TV för intellektuellt eftersatta. Som när vi först introduceras för Elizabeth. Putslustig dur-pop spelas i bakgrunden, med en sångtext som beskriver en människa som har bråttom att ge sig av någonstans. Så passande då att Elizabeth försovit sig och stressar sig igenom morgongöromålen för att komma i tid till sin första dag på det nya jobbet. Apelsin-TV på dess mest banala nivå. Eller när Special Agent Donald Ressler (Diego Klattenhoff) rätt ut i luften förklarar det vi nyss hajat: ”He pulled the tracking chip, son of a bitch.” Ressler får också agera den där vanliga FBI-stereotypen: gå in i rum och leverera klassiska one-liners som ”Listen up people!”, ackompanjerad av alldeles för hetsig musik. Generellt sett är musiken alldeles för intensivt överlag, ofta till bilder som egentligen bara består av människor som helt sonika gör sitt jobb: krafsar på tangentbord eller rör sig från punkt A till punkt B.

The Blacklist 3
Superskurken överlämnar sig till polisen.

Jag vet inte om den pajiga introduktionen av Elizabeth Keen ska fungera som något slags fint, en tydlig skillnad till den handlingskraftiga kvinna som utkristalliseras senare i avsnittet. Korkat är det i vart fall. Reddigton frågar specifikt efter ”gröngölingen” Elizabeth i utbyte mot att han ska avslöja alla de där superhemliga superplanerna han vet om i kraft av medlem i superskurk-klubben. Där inleds också en oidipalt osande relation av När lammen tystnar-typ. Relationer med yngre kvinnor är ju också någonting Spaders film-jag, om inte behärskar, så i alla fall frekvent har praktiserat i Boston Legal, och även i Secretary. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att man leds att tro att Reddington är Elizabeths far.

Det är ändå, trots allt, ett ganska maffigt upplägg som anslås. Och allt är inte dåligt, det levereras bara lite torftigt. Jag vet att detta är att slå in öppna dörrar, men den där extremt polerad ytan som många nordamerikanska serier dras med – What’s up with that? Jag har varit i USA och sett den där shiny-and-new-ofantligt-stora-vita-tänder-miljön, men det är definitivt inte den enda miljön som finns representerad. Gränsen för vilken grad av realism som är acceptabel tycks gå mellan reklamfinansierade kanaler och betal-kabel. Där det senare ofta visar trovärdigare miljöer.

Sedan uppstår då en gisslansituation som FBI-agenterna försöker lösa, med duon Reddigton och Elizabeth i spetsen. De har 36 timmar på sig. Men se så passande, deadline och tidspress. Klarade de det? Gissa.

Förhoppningsvis tar det sig i de kommande avsnitten. Anslaget lovar mycket och första avsnittet uppfyller lite.

Jag återkommer.

betyg2

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *