Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Serier & TV

Boys – Bättre än sitt rykte

Boys 1

Knappt hade trailern för SVT:s nya kortformats- och Play-satsning Boys släppts förrän mediemänniskor kastade sig över serien som filmpirayor över filmkött och slet alla föresatser i bitar. Skaparen Olof Leth fick gå ut och försäkra ”folket” om att trailern inte var representativ för serien. När de två första avsnitten släpptes på SVT (och de tre första för recensenter) var kritiken något mer nyanserad, men fortfarande raljant och med slagsida åt … slakt. Och Nöjesguiden fick artikelmaterial för en hel vecka. Nu har samtliga avsnitt släppts för recensenter och mediedrevsormen har dragit vidare för att sluka något annat – Jan Guillou kanske. Onyanserat har sträckslukat – serien alltså, inte Jan – vilket gör sig ganska lätt när det är åtta avsnitt på dryga kvarten vardera.

Boys 2
Victor (Adam Pålsson).

Boys följer de unga Stockholmsherrarna Victor (Adam Pålsson) och Leo (Armand Mirpour) och deras jakt på identitet och bekräftelse. Tillsammans ”satsar de på musiken”. Serien inleds med att Victor (Pålsson) hoppar av Handelshögskolan mitt under ett möte med handledaren, spelad av ekonomijournalisten Andreas Cervenka (!).

Till viss del har kritiken mot serien varit befogad, om en nu kan betrakta trailertitt och inledande avsnitt som tillräckligt beslutsunderlag. Båda dessa uppvisar seriens sämre sidor. Etableringen av karaktärerna och omgivningen sker med övermedvetet konstruerade samtidsrepliker instoppade i munnar och idel namedroppande. Det droppas Stockholms-uteställen till förbannelse. Allra värst blir det när Victor (Pålsson) och Alice (Nour El-Refai) passerar Slussen och diskuterar Debaser Slussen, Alice (El-Refai) har då precis pratat om ”multitasking” och nämnt att hon ska åka till Berlin. Det var en signal för mediefolket, en signal om att Boys hävdade sig representera och skildra den så kallade ”hipstern” – vilket i sin bredaste tolkning är typ alla mellan 15–40 år som någorlunda följer klädtrender. I och med det så var serien följaktligen tvungen att vara representativ för hipsters, och det är den inte enligt Kristofer Ahlström (DN 28/9-15). Victor (Pålsson) och Leo (Mirpour) är alldeles för mycket 90-talsindie och har alldeles för lite av den ”förhöjda självbild” som präglar hipstern. Öh, jaha …

Boys 3
Leo (Armand Mirpour).

Nej, Boys är antagligen inte representativ för varken alla hipsters eller alla ungdomar. Filmer och TV-serier är sällan det. Och det är nog inte särskilt många unga män som känner igen sig i de två herrarna, i alla fall inte inledningsvis. Det här med att undersöka och diskutera varandras penisar är nog lika ovanligt förekommande bland dagens ungdomsgeneration som leken ”runkbulle” var bland tidigare generationer. Men det behöver ju inte vara dåligt för det.

Det är en duo privilegierade innerstadsbor vi får följa. ”Privilegierade” benämns nu för tiden människor med skäliga levnadsförhållanden som så att säga njuter frukterna av ett välfärdssamhälle. Därmed är Leo (Mirpour) och Victor (Pålsson) privilegierade, oavsett hur deras situation eller bakgrund ser ut. Särskilt den senare är privilegierad, eftersom han studerar på Handelshögskolan. Här finns inget manöverutrymme, då är en liksom per definition priviligierad, oavsett. Sedan kommer han knappast från påvra förhållanden, men långt ifrån någon lyx, han springer hem till en radhusboende mamma och lånar pengar som hon egentligen inte riktigt har. Och Leo (Mirpour) jobbar som personlig assistent. Som så ofta när det kommer till vanliga jobb – det vill säga inte seriemördarjägare eller dylika yrken som förekommer i filmens värld – riktas inte kameran mot själva arbetet. Eftersom majoriteten av världens befolkning har tråkiga jobb som det är tråkigt att se utföras. Därför är det istället en replik, Leo (Mirpour) säger förstulet att han jobbar som personlig assistent, som att han skäms. Här skulle vi kunna diskutera skillnaden mellan gestaltning och beskrivning. Det kan tyckas att Leos (Mirpour) arbetsliv hade kunnat skildras i några enkla scener där han helt enkelt jobbar. Men, det är ju inte arbetslivet som är i fokus. Och för övrigt är väl arbetslivet inte fokus för någon runt eller under 25, förutsatt att en inte gör karrijäär vill säga. Annars är ju ett välbetalt och utmanande jobb med nästintill all vaken tid investerad i karriären något som är förbehållet de riktigt privilegierade.

Boys 4
Alice (Nour El-Refai).

”Det är synd om människorna”, skrev Strindberg, men han menade ju egentligen att det mest var synd om honom själv. I Boys är det mest synd om Victor (Pålsson) och Leo (Mirpour). Men så enkelt ska vi ju inte ha det. Mycket av det som anläggs rätt tafatt i de inledande avsnitten får något mer fördjupning och blir något mer problematiserat i seriens senare delar. Och hur mycket än Strindbergs ord döljer maktförhållanden så ÄR det fortfarande synd om människorna, även Victor och Leo.

Kritiken har varit massiv mot pojkarnas sätt att uttrycka en ”ny” mansroll och upphovsmakarnas uppsåt att skildra densamma. Mycket av det ”nya” sker på ett ytligt plan, och allra mest i seriens initiala skede. Kritiken har också antagit den form den alltid gör: att killarnas beteende bara är ett sätt för patriarkatet att kamouflera sig, anpassa sig till nya sociala omgivningar, ett sätt att hålla makten intakt. Patriarkatet har bara klätt sig i förment feministisk skrud och ytlig ”mjukhet”. Ja, alltså, det är ju inte helt otänkbart att utmanandet av patriarkatet både föder och kräver en ny mansroll. Sedan är detta rätt stapplande steg, det måste jag hålla med om, men den där initiala feministiska posen, hos framför allt Leo (Mirpour), utmanas senare i serien. Han (och vi som tittar) märker hur icke-progressiv han reagerar när hans åsikter gnuggas mot åsikterna hos den kvinna han är kär i. Också i samtalen med Ellie (Nanna Blondell) får attityden och inställningen hos Leo (Mirpour) nyans.

Boys 5
Ellie (Nanna Blondell).

Sedan handlar det om kids, med allt vad det innebär. Jag vet inte om ni (alla som inte betraktar sig vara ungdomar) stöter på ungdomar (SJ:s åldersindelning) särskilt ofta, men de är jobbiga, särskilt om de är män. Självupptagna, ängsliga, uppskruvade. En sådan SVT-serie som Viva Hate kunde verka som en parodi på ung-kille-i-band, men jag tror att skildringen låg ganska nära något slags verklighet.

I takt med att internationell manusdriven TV blivit bättre har också svensk TV blivit bättre de senaste åren. En svensk tradition har ju tidigare varit att göra ytterst pajiga sitcoms, med Robert Gustafsson eller Johan Ulvesson. Nu är inte Boys riktigt en sitcom, med punchlines och dylikt, och det är för väl. Men det har skett en uppgradering i sättet att återge verkligt liv. Och jag tror faktiskt att det är till följd av influenser från realityserier som Rebecca & Fiona och Danne och Bleckan. Samma avslappnade stämning och verklighetstrogna, lätt loja snack. Poröst och dokumentärt i sin feeling. Här ska också Armand Mirpours skådespeleri lyftas, det är kongenialt realistiskt.

Boys 6

Boys har marknadsförts som ett Girls med män. Och nja, det är det inte riktigt. Girls var nydanande, sina brister till trots. Serien visade på nya sätt att vara kvinna på inom TV:ns värld. Kvinnor, och särskilt Hannah (Lena Dunham), fick vara människor som män varit människor i alla TV-tider. Men att Boys inte skulle bryta mot någonting är inte riktigt sant. Den visar i första hand på alternativa sätt att vara man på. Att killar har ett större spelrum, fler alternativ att välja ur i identitetskorgen, må vara sant. Men killar får verkligen inte vara hur som helst, och särskilt har något slags känslighet och förmåga att uttrycka känslor bestraffats hårt historiskt. Boys är faktiskt män som pratar, uttrycker sitt inre, även om det låter stundom idiotiskt.

Boys 8
La dolce…

Vissa av inslagen är av något mer sitcomkaraktär, bland annat housesnubben Bassi (Matias Varela). En lirare som gör köttiga dansgolvsvevare till skillnad från Victor (Pålsson) och Leos (Mirpour) väna, indiepoppiga electrosoul. En enkel roll för den gode Varela, men också en rolig karaktär. Hans och Leos (Mirpour) bromancestund när de röker ”fredsgås” efter en dispyt är fin. Förhållningssättet till braj är precis som stämningen avslappnad. Att det inte rasats på grund av detta kan bara bero på att äldre generationer inte nåtts av informationen.

Boys 7

För att knyta ihop: Det är snygga, hippa människor som på många sätt har det förspänt. Precis som i Girls. Det är medelklassigt som fasen. Människor som ska hitta det där självet som antagligen aldrig hittas. Är du på jakt efter socialrealism av Kenta och Stoffe-slag bör du nog leta någon annanstans. Och det får vara slut på bashandet av de förment bortskämda kidsen. Särskilt när kritiken kommer från generationer som inte ens behövde klämma saften ur välfärdssamhället, utan fick den serverad i högt glas med is, och dessutom snacks till. Och ännu mera särskilt när dessa generationer beskyller kidsen för sakförhållanden som de själva är orsak till.

Så fram med skämskudden och kolla samtliga avsnitt – det är fort gjort.

Boys finns att se på SVT Play.

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *