Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Recension Serier & TV

Calls – När ett ljud säger mer än tusen bilder

Betyg

Det är populärt att racka ner på Hollywood och den forna drömfabrikens oförmåga att komma med nya idéer, för att istället servera kolossala mängder lastgammal skåpmat. Jag vet ju, för jag har själv gått där längst fram i protesttåget och raljerat relativt högljutt över rebootade superhjältar och nyinspelningar av gamla rullar, både storslagna klassiker och trötta medelmåttor. Gastat över hur det minsann var bättre förr och att filmmagin är död. Så här i pandemiska tider, mer än någonsin.
Apples nya serie Calls är däremot något vi aldrig någonsin sett tidigare. Eller sett och sett, allting är ju relativt. Här finns nämligen inget filmfoto i traditionell mening. Istället är det korta berättelser i ljudformat.

Va? Alltså som en ljudbok? Du menar ett begrepp som grundades redan 1932 för synskadade? Något som hade Sverigepremiär samma år som Blue Velvet och Stand by Me? Som alltså har funnits i vår svenska ägo ända sedan Palme sköts i korsningen Sveavägen–Tunnelgatan och Tjernobyl stod i lågor? Samma år som vi möttes mellan Dover-Calais när The Final Countdown toppade listorna världen över?
Eller podcasts, som dyker upp lika ofta som nya padelhallar? Så inte alls något nytt alltså. Ja, så där tänker du kanske nu.

Nja, svarar jag då. Visst finns det likheter, det vore ju konstigt annars då vi trots allt snackar ljudupplevelser och visst, jag läste också något om att det lanseras en ny podcast och öppnar en ny padelhall varje minut. Uppgiften är inte verifierad men det behövs inte, jag tror på den. Utan några förbehåll.
Så lite så där är det ju visserligen men glaset är ändå halvfullt här och i sina bästa stunder är Calls som en mix mellan The Confession Tapes och Arkiv X. Men utan skådespelare då. Eller ja, skådespelare finns det ju men aldrig i bild. Ja, ni ser ju att det är en utmaning i sig att bara försöka förklara serien Calls, trots sitt nästan retfullt simpla koncept.

Foto: Apple

Varje avsnitt snittar 15 minuter och gemensamt är att de bygger på fiktiva telefonsamtal mellan två eller flera parter. I dessa samtal får vi följa med i diverse paranormala eller helt enkelt oförklarliga händelser som slugt, sakta och successivt bygger upp stämningen för att till sist kunna leverera en storartad final.

Det börjar dock inte särskilt lovande. Det första samtalet tar ett par minuter att komma in i och anledningen till det är förmodligen en kombination av att försöka förstå någonting som är helt nytt för branschen och att det helt enkelt behöver starta precis så där för att kunna sätta scenen för vad som komma skall. Och belöningen för att sitta igenom de svaga första minuterna är skyhög för det som nu följer är nämligen ingenting annat än magnifikt, skrämmande och nyskapande.

Att det inte finns något filmfoto med tillhörande skådespelare gör ju att vi måste använda vår egen fantasi för att skapa de där fruktansvärda bilderna som vi nu bara får ljudbilden till. Telefonsamtal fyllda av panik, ångest, isande skräck och paranoia. Ibland är mottagningen kristallklar, ibland skrapar det och bryts för att sedan komma tillbaka med en helt annan ton. Ibland är det helt tyst i bakgrunden, andra gånger hör vi sirener, skrik eller andra atmosfäriska bakgrundsljud som skapar en egen verklighetsbild i vår hjärna. Vi får materialet men måste själva montera ihop slutresultatet. Använda fantasin och likt Peter Stormare får man locka fram den där sköna gör-det-själv-känslan helt enkelt. Va? Alltså som en ljudbok… och så vidare.

Foto: Apple

Ja, som i en ljudbok. Vi vet namnen, vi vet deras berättelser men vi har inga ansikten, inga miljöer. Dessa får vi skapa helt på egen hand och kanske är det precis det som gör Calls till något av det mest obehagliga jag sett på länge. Skillnaden från en ljudbok är förstås att vi inte bara hör någon sitta och läsa högt ur en bok. Det är inte heller ovanligt att somna till den lugna, harmoniska rösten som sällan byter varken tempo eller läge. Det är ingen som somnar till Calls. Här får vi nämligen lyssna in på själva dialogerna. Vi får vara med precis när det händer. Vi är vittnen till brott och övernaturliga händelser. Röster som pendlar mellan kärlek, panik och hat i ett och samma samtal. Samtal om svek, hämnd och ond bråd död. Ibland hinner jag tänka ”åh nej!” innan det hemska inträffar. Det är minimalistiskt intensivt och simplistiskt gastkramande.

Som luttrad skräckfabror tänkte jag såklart att det blir en walk in the park det här. Jag som aldrig kände något skräckel till fejkrysare som Blair Witch Project eller Paranormal Activity skulle naturligtvis inte sitta där med någon byxångest och panikgreppa om kudden över några riggade telefonsamtal. Men så blev det ju inte alls. Istället var jag paralyserad och lyrisk efter en säsong av skräckinjagande surr, paranoid panikångest och teknologisk terror. Jag tvivlade på verkligheten och kröp längs golvet, knackade på väggar och letade mikrofoner. Jag stod där gömd bakom gardinen med svettpärlor i pannan och tittade på mobilen och undrade när Pedro across the street skulle ringa.

Foto: Apple

Men finns det ingen bild alls, är rutan helt svart liksom? undrar någon säkert nu. Nej, så är det förstås inte. Till varje samtal finns det en illustrerad ljudbild, en digital topologisk bild som rör sig till ljudvågorna. Tänk ett oscilloskop men med olika teman. Eller Windows Media Player, för den som kommer ihåg. Ibland är det olika färger, ibland pendlar ljudvågorna mellan 2D och 3D, beroende på samtalets struktur. Enkelt, genialiskt och vackert på sitt sätt.

Man skulle kunna tänka sig att illusionen krackelerar tidigt då erfarne skräckregissören Fede Alvarez till stor del valt att använda riktiga skådespelares röster till samtalen men det fungerar faktiskt helt utan fnurror på tråden då detta inte var något jag tänkte på alls. Välkända namn som Rosario Dawson, Pedro Pascal, Jennifer Tilly, Judy Greer och Mark Duplass gör dessutom ett storartat jobb i det fördolda och de förmedlar det viktigaste av allt. Atmosfär.

Atmosfären är nämligen allt här och för att få ut så mycket som möjligt ur Calls bör den avnjutas med hörlurar och gärna på en vådligt hög volym, helt emot läkares rekommendationer. Rummet skall vara helt nedsläckt, alltså så pass mörkt att du inte ser handen framför dig innan du slagit på TV:n. Du skall vara utvilad och fokuserad och lämna mobiltelefon utom räckhåll. Helst skall du inte ha ätit på hela dagen heller så att du får det där riktiga suget i magen när paniken är som värst. Är det rimliga krav att ställa för att se en TV-serie? Absolut. Är det rimligt att dela ut högsta betyg till vad som i grunden kanske egentligen bara är en glorifierad ljudbok eller ännu en podcast? Absolut!

Calls finns att streama på Apple TV+
Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."