Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Robert Gustafsson i Den Osannolika Mördaren
Recension Serier & TV

Den osannolika mördaren – Träffsäkert och tragiskt när Palmemordet än en gång dammas av

Betyg

Det var den 10:e juni 2020 och vi skulle få vara med om något historiskt. Landets största kriminalgåta i modern tid skulle äntligen få ett uppklarande, en gång för alla. Ett bokslut skulle göras och förundersökningsprotokollet på en halv miljon sidor kunde nu arkiveras för gott. Ingen bekymrad medborgare skulle längre behöva ligga sömnlös och grubbla över huruvida det var Christer Pettersson, PKK, Sydafrika, CIA, polismyndigheten eller svenska staten som avrättade Olof Palme på öppen gata den 28:e februari år 1986 i Stockholm, i korsningen Sveavägen – Tunnelgatan. Nu skulle vi äntligen få svar på det som hade varit ett öppet sår på Svea rikes kropp under så lång tid. Ett själssår som hade blött ymnigt i över trettio år skulle nu äntligen sys ihop med den tåligaste av suturtrådar och det låg en spänning i luften man riktigt kunde ta på när åklagare Krister Peterson satte sig tillrätta i lokalen. En spänning som sedan tvärdog när han via en ytterst simpel och sövande trist PowerPoint-presentation yttrade den lika chockerande som ifrågasatta och problematiska meningen. Den som mördade Sveriges statsminister Olof Palme var… Stig Engström.

Peter Andersson i Den Osannolika Mördaren
Foto: Johan Paulin / Netflix

Kritikerstormen drog in över landet med full styrka och det var klass 3-varning direkt. Fingrar brann inne på nyhetsredaktionerna och gemene man var kollektivt upprörd över att en person som redan var avliden pekades ut. Man kunde ju inte alls vara säker på att det verkligen låg till som åklagaren påstod. Döda kan ju inte försvara sig. Hur skulle man kunna lita på att det inte bara var ett spel för galleriet. Att man helt enkelt valde den enkla vägen, för att kunna lägga det här debaclet bakom sig för gott. Ingen ny teknisk bevisning presenterades heller vilket förstås fick det hela att kännas ännu mer dubiöst. Det gick så långt att åklagare Petersson blev anmäld för förtal men ärendet lades ner och med det beskedet stod det klart att mordet på Palme inte skulle komma att prövas i domstol. Det var Stig Engström som mördade statsministern den där kalla vinterkvällen med en Smith & Wesson, ett vapen som för övrigt aldrig har hittats och det är också under de premisserna som Netflix nya miniserie Den osannolika mördaren nu tar sig an historien om en mycket märklig man som gjorde allt för att hamna i ljuset men likt Ikaros flög alldeles för nära solen, brände sig i hettan och oundvikligen föll mot sitt öde.

Viktigt att poängtera direkt är att det här alltså inte är någon dokumentär produktion vars agenda är att gräva djupt i rullorna och försöka bringa någon slags klarhet i vad det egentligen var som hände när en grafiker på Skandia gick ut för att äta middag och kom tillbaka till kontoret som mördare av kanske den mest högprofilerade regeringschef vi har haft i det här landet. I stället är det en dramatisering som sätter Engströms liv i fokus. Hur det såg ut innan och hur det förändrades under och framför allt efter dådet. Här utgår alltså manusförfattarna Niklas Rockström och Wilhelm Behrman ifrån att Stig Engström de facto var gärningsman. Det skall förstås även nämnas att serien är baserad på en bok med samma namn av Thomas Pettersson. Jag har inte läst boken och kan därmed inte bedöma hur väl serien följer förlagan men enligt diverse internetbaserade källor så skall den tydligen göra det.

Robert Gustafsson i Den Osannolika Mördaren
Foto: Johan Paulin / Netflix

Ja, ni vet ju hur det hela börjar. Ett larm kommer in gällande en skottlossning i centrala Stockholm. En man är skjuten i ryggen och förs till Sabbatsbergs sjukhus där han dödförklaras strax efter midnatt men han var redan avliden när han segnade ner på trottoaren en bit bortanför biografen Grand, där han och hustrun precis hade varit och sett Bröderna Mozart. Hustrun är också skjuten men fortfarande vid liv. Det skall ju så småningom visa sig vara Herr och Fru Palme och nu påbörjas ett tyst krig mellan myndigheter och media. Där diverse myndigheter försöker tysta ner händelsen och media känner vittring och till varje pris försöker få reda på vad det egentligen var som hände i den där vägkorsningen och vem det var som fick sätta livet till. På brottsplatsen befinner sig Stig Engström. En säregen herre som påstår sig ha varit både vittne till händelsen och ha hjälpt både polis och Lisbeth Palme. Något som senare skall visa sig vara helt och hållet fabricerat. En annorlunda man som snabbt tjatar hål i huvudet på den lilla skara människor som orkar lyssna och i slutändan även på alla andra. Udda javisst, men är han verkligen en mördare?

Hans Holmér, i serien spelad av en oigenkännlig Mikael Persbrandt har precis tagit över utredningen. Självsäker, kaxig och burdus ser han det här som mer eller mindre uppklarat. Det kommer att vara löst om en vecka. Den som säger annat har inte i polishuset att göra. Men det visar sig ganska snart att han har sina belackare i de egna leden och han skall ju senare också få bära det tunga hundhuvudet när fiaskot som stavas Palmeutredningen skall pryglas i offentlighetens ljus. En utredning som har kostat över en miljon kronor, involverat 90 000 personer och sysselsatt åtta jurister på heltid bara för att hantera dokumentationen. Holmér greppar efter varenda halmstrå som står till buds och efter att ha avfärdat både kreti och pleti står han där med Stig Engström, spelad av en lysande Robert Gustafsson. En man med en offerkofta stor som ett tvåmannatält. Han försakar inte ett tillfälle att berätta sin historia och när media inte längre orkar lyssna, när han plötsligt blivit irrelevant söker han sig själv till rampljuset genom att ringa upp tidningarna och fråga om de vill intervjua honom igen. Han är trots allt vittne till mordet på landets statsminister.

Robert Gustafsson och Eva Melander i Den Osannolika Mördaren
Foto: Johan Paulin / Netflix

Det där var ett beteende som inte tillhörde vanligheterna på den tiden. Nu är det ingen som höjer ett ögonbryn när en avdankad dokusåpakändis inte har synts i vimlet på ett tag och ringer för att berätta att han skall bygga ett hus eller starta ett padelcenter eller när en influencer/entreprenör hashtaggar sitt nyårshångel med förhoppningen om att någon nyhetstörstande skvallerjournalist skall slå en pling och fråga vem hon hånglar med och vad hon har på gång i livet. Men att som Engström så desperat försöka tända en falnande låga genom att ringa och erbjuda samma berättelse gång på gång är minst sagt excentriskt. Det största problemet med Stig Engström är att han ljuger och att han inte ens är särskilt bra på det. Gång efter annan trasslar han in sig i sina egna lögner och hade han inte varit en sådan oerhört enerverande och energikrävande personlighet så hade någon kanske till och med genomskådat honom tidigare. Nu får han hållas tills polisen inte längre har någon annan intressant gärningsman att utreda men då börjar också bitarna att falla på plats. Den här karln har ju inte talat sanning om någonting. Ingenting i hans berättelse stämmer. Tiderna är fel, platsen stämmer inte och människorna han påstås ha talat med känner inte igen honom alls. Nu sätts alla resurser in för att kunna fälla den pladdrande reklamaren för rikets mest omtalade mord.

Parallellt med utredningen får vi följa den så kallade Skandiamannen i hans vardag. Äktenskapet, kollegorna, vännerna, Täby-Moderaterna, överklassen. Den fina borgerliga fasaden som sakta men säkert rasar i takt med att sanningen kommer ikapp honom. Han börjar bli paranoid men kan ändå inte hålla sig borta från offentligheten. Han dricker alldeles för mycket och är på god väg att tappa greppet totalt och nu börjar också de få livlinor han har i tillvaron att ryckas ifrån honom en efter en. Äktenskapet med Margareta (Eva Melander) knakar i fogarna, vännerna vänder honom ryggen och det fina livet på gräddhyllan krackelerar. I sprickorna skymtar de mörka hemligheterna, hemligheter han försökt gömma i så många år.

Den osannolika mördaren är ännu en riktigt snygg svensk produktion som andas retromys. Eller svår ångest, vilken sida man nu känner sig mest bekväm med. Med mycket cigg och bakelit och lika delar bruna och grå nyanser. Konsultdojor, illasittande kostymer och frisyrer Gud glömde. Det är också mycket byråkrati, mossiga värdegrunder och politiska floskler. Vi har sett det tidigare, inte minst i Mikael Marcimains produktioner med den utmärkta Jakten på en Mördare färskt i minnet. Denna gång är det dock Simon Kaijser och Charlotte Brändström som står för regin.

Mikael Persbrandt i Den Osannolika Mördaren
Foto: Johan Paulin / Netflix

Det här är Robert Gustafssons show, det är inget att sticka under stol med. Han gestaltar Stig Engström som om han vore född till det. Allt sitter. Rösten, gången, sättet att uttrycka sig på och naturligtvis är han också porträttlik. Visst, ansiktsprotesen kanske inte är helt klanderfri alla gånger och det tog lite tid att vänja sig vid upplägget med kinder av silikon, där linjen mellan maskerad och rafflande drama riskerar att bli ytterst tunn men efter ett tag tänker jag inte på det alls utan enbart hur bra Gustafsson är i rollen som Skandiamannen. Övrig ensemble glänser också. Det är trots allt en betydande del av den svenska skådespelareliten som huserar här och det finns egentligen ingen som är riktigt svag, även om Persbrandt kanske känns lite väl mycket Gunvald Larsson med peruk. Framför allt sticker Peter Andersson, ofta superb ut i rollen som utredaren Arne Ivell. En klassisk hårt arbetande snut som inte är rädd för lite skit under naglarna. Eva Melander är också subtilt suverän i rollen som Engströms tålmodiga fru Margareta. I andra starka roller ser vi Shanti Roney, Magnus Krepper, Torkel Peterson, Björn Bengtsson, Lia Boysen och Joel Spira.

Trots att Engströms öde är känt redan från början så lyckas ändå serien att engagera och beröra. En snygg, spännande och välspelad serie om ett fiktivt men trovärdigt och tragiskt levnadsöde som många bara känner till som Skandiamannen. Fem avsnitt är helt perfekt. Inte för utdraget, inte för tunt. Det är helt enkelt en av årets bättre serier som inte bör missas.

Den Osannolika Mördaren har premiär på Netflix 5:e november

 

 

 

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."