Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Serier & TV

Devs – Mystik och dramatik i teknikdalen

Det är förstås varken ett särskilt originellt eller kontroversiellt statement att droppa så här år 2020, i en virtuell och augmenterad era där teknik-flosklerna står som spön i backen men när sci-fi och terror möts i perfekt symbios myser jag i mörkret och min redan överhettade CPU behöver kylas per omgående. Och när jag då får nys om något så gemytligt som en helt ny miniserie signerad Herr sci-fi-terror himself, Alex Garland är det bara att ringa och förvarna grannar, servicetekniker och störningsjour. Att det kommer att dreglas genom parketten och vrålas i högan sky står naturligtvis ställt bortom allt rimligt tvivel, frågan är bara hur kraftiga konvulsionerna kommer att vara och hur mycket mer påfrestning den här gamla känslomaskinen tål.

Foto: Raymond Liu/FX

Två avsnitt av åtta har jag fått ynnesten att skärskåda och visst har det varit rökutveckling och nog har det både saliverats och gormats ymnigt under de inledande två timmarna. Visserligen inte enbart av godo men att påstå att jag ändå inte skulle vara till bristningsgränsen exalterad över fortsättningen vore ren och skär lögn. Garland och Devs berättar naturligtvis sin unika story men fans av serier som Mr Robot, Westworld och Black Mirror kommer icke att bli besvikna. Lite Twin Peaks-känsla på det också och euforin är total så här i inledningen.

Nu finns det av naturliga skäl inte särskilt mycket att analysera på ett djupare plan efter endast två avsnitt och dessutom ett digitalt löfte om en spoilerfri läsning för allmänheten men lite skall väl kunna skrapas fram i följande textrader. Den som kan sin Garland vet ju också att hans största styrka ligger i det visuella berättandet och inte nödvändigtvis i en stark grundstory. Tvärtom är den ofta rätt tunn när man väl skalat av den synnerligen pråliga ytan men vad gör väl det när upplevelsen griper tag i varje nervtråd och kastar mig in i ett artificiellt nätverk av mindfucks.

Foto: FX

Det börjar vid köksbordet med kaffe och kryptering. De unga kodarna och tillika kärleksparet Sergei (Karl Glusman) och Lily (Sonoya Mizuno) är inte helt överens om styrkan hos vissa lösenord och whatnot och det surras lite binärt, cyberkriminalitet och allmänt kodknackande innan det bär av till jobbet i Silicon Valley och AI-företaget Amaya. Sergei står inför sitt livs viktigaste möte. Han har nämligen fått audiens hos Forest (Nick Offerman), en tech-guru och multimiljardär av klychigaste slag. Med en outfit som inte ens hade godkänts på Casual Friday och en förmodad kroppshygien som ligger betydligt närmare ”The Dude” i Big Lebowski än Jeff Bezos mular han i sig en sallad i det avskalade konferensrummet samtidigt som en live demo rullar på skärmen. Han skrockar förnöjt när fiktion möter verklighet mitt framför ögonen på honom och hans fåordiga kollega Katie (Alison Pill) och Sergei får omgående världens drömjobb. Alla i The Valley vill jobba på Devs. Så är det bara. Ingen vet vad det är eller vad Devs faktiskt gör. Ingen har heller en susning var företaget ligger eller vilka som knegar där men en sak är säker och det är att en anställning är en kodares allra våtaste dröm.

Foto: FX

Delad glädje är alltid dubbel glädje och Lily blir förstås både lycklig och mäkta stolt över sin pojkvän som trots sina unga år redan har börjat klättra upp för den långa karriärsstegen. Hon sprider omgående ordet bland vänner och champagnen har knappt hunnit rinna genom strupen innan pojken är borta. Poff, bara så där. Efter första arbetsdagen. Enligt övervakningskamerorna lämnade han självmant området men har inte hört av sig sedan dess. Inga samtal, inga SMS, inga mail, inga IM, DM eller PM. Detta är natuligtvis inte likt Sergei som visserligen ibland kan nörda ner sig totalt i ettor och nollor men ändå alltid hör av sig. Lily börjar utreda på egen hand och kommer snart att ramla över diffusa ledtrådar som kräver teknisk expertis utöver det vanliga. Någon nappar på betet hon lägger ut men vem är det och vilket syfte har han? Och framför allt, trollar han eller har hon faktiskt kommit ett steg närmare sanningen?

Foto: FX

Samtidigt lider Forest från traumatiska upplevelser från förr. Inga pengar i världen kan läka såren han inte kan låta bli att riva upp gång på gång men vad är hans roll i Devs och vad är hans och deras syfte egentligen? Varför har han låtit resa en enorm staty över ett barn som tittar ut över det lummiga skogspartiet där Amaya ligger?
Han hänger i förgyllda rum bland de vackraste av artificiella artefakter och retoriken är predikande. Han är fördömande, förlåtande och förtrollande på en och samma gång och Jesuskomplexet är ständigt närvarande. Frågan är bara hur bekvämt den där glorian egentligen sitter. Forest är kort sagt högst oklar och det kan man tacka Nick Offerman för. Han axlar den här rollen på ett storartat sätt.

Foto: Raymond Liu/FX

Karl Glusman och Sonoya Mizuno både rör sig och pratar på ett närmast mekaniskt sätt och det går ibland nästan plågsamt långsamt att komma fram till en slutsats eller att ta sig från punkt A till punkt B men för egen del anser jag att det bidrar till den febriga känslan av att livet sakta raseras. Det ligger en spänning över hela produktionen som drar ner mig i en verbal molekylär misär och det här är verkligen Garlands territorium. Han behärskar ju det här så otroligt väl, de tre ”I:na” Teknologi, psykologi, terminologi. Det är creepy, det är vansinnigt snyggt och det är naturligtvis så mystiskt att ord inte räcker till. Rubbet är dessutom tonsatt till perfektion med en riktigt oskön mix av elektronisk hypnos och kyrkokörer.

Efter två avsnitt är jag såld. Jag är hackad och klar och om jag någon gång drömt om ett TED Talk där stämningen är riktigt dålig, vilket jag förmodligen också gjort så har jag fått det nu. Initialt är Devs en makalös techno-thriller som får mig att längta ohälsosamt mycket efter krypteringsnycklar, VPN-tunnlar, trojanska hästar och DDoS-attacker.

Devs har premiär på HBO Nordic 4 mars

 

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."