Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Serier & TV

Dracula (2020) – Bloddrypande klassiker i modern tappning

Betyg

När nyheten kom om att duon Mark Gatiss och Steven Moffat skulle ge sig på den många gånger berättade legenden om vampyren Greve Dracula, fick det stora delar av redaktionen att lyfta på ögonbrynen. I början av januari släpptes Dracula som miniserie på Netflix. Hur lever den upp till legenden? Behöver den verkligen berättas igen? Emma och Lindman möts i ett samtal om Netflix storsatsning Dracula

OBS: En spoilervarning är på sin plats.

EMMA:
Det bådade gott att det var just de som skulle ta sig an Dracula, att de skulle göra samma nytolkning av Sherlock som blev så omåttligt framgånsrikt, kändes spännande. Och de levererade ju verkligen det de sade att de skulle göra. Den har det pseudosmarta mysterieupplägget från Sherlock, i blodig tappning. Men funkar det som skräck? Är det läskigt liksom? Själv tycker jag att Dracula är som bäst när det är lite kittlande kuslig.

LINDMAN:
Jag önskar ju så att jag någon gång kunde bli skrämd av den blodsugande greven från Transylvanien men det går bara inte. Trots min ohälsosamt djupa fascination av vampyrer och deras makabra story, då i synnerhet Vlad Tepes och hans blodiga framfart i 1400-talets Rumänien så framkallar de inte ens den minsta lilla rysning i denna luttrade skräckfarbrors kropp eller själ. Jag har sett och njutit orimligt mycket och ofta av diverse moderna tolkningar som Coppolas Bram Stoker’s Dracula med en Gary Oldman i högform och En Vampyrs Bekännelse där mysfaktorn ständigt slår i taket. Jag hade också en period i min ungdom då jag såg The Lost Boys säkert en gång i veckan. Samtliga filmer är ju onekligen absurt underhållande och mystiken ligger tät men är de läskiga? Nej, inte det minsta. Tyvärr. Den som är mest läskig är nog ändå originalet, Nosferatu från 1922 och skall jag välja den som är bäst, rent cinematiskt så blir det John Badhams Dracula från 1979. En ofta bortglömd juvel i sammanhanget. 

Foto: Netflix

EMMA:
Särskilt läskigt är det ju inte. Men sedan jag blev vuxen har jag bara blivit rädd två gånger av saker jag sett,
The Grudge från 2002 och American Horror Story: Roanoke. Så jag tror inte att jag är en bra mätare av vad som är läskigt eller inte. Det är ju spännande att du nämner Nosferatu, eftersom självaste Bram Stoker inte gav sin tillåtelse till att använda Dracula-namnet, därför heter den just Nosferatu. men håller med om att den är läskigast.  

LINDMAN:
Nej, så är det ju förstås. Alla har vi olika referensramar när det kommer till skräck. Sedan är ju också frågan hur läskigt det här egentligen skall vara. Känslan är ju att det rör sig om en smått humoristisk tolkning av klassikern, något som blir extra tydligt i det katastrofala sista avsnittet där all form av rim och reson överges. Jag har också svårt att bli skrämd av gummiaktiga ansikten som skall föreställa död och förruttnelse. Det ser ofta så billigt och pajigt ut att skrattet ligger närmare till hands än panikångesten. Ett problem som jag ofta ser i Netflix-serier, inte minst
The Witcher nu senast och det är lite märkligt kan jag tycka. Jag menar, jag vet ju att det är påkostat och att rikligt med monetära medel de facto har plöjts ner i produktionen men ändå ser kulisser ut att vara hastigt ihopslängda i papier-maché under en kafferast.

EMMA:
Jag är också lite känslig mot överdriven latex, men på något sätt så köpte jag det i den här serien. Kanske för att det är ett var ett måste. Det blir aldrig lika läskigt som bilderna man skapar när man läser till exempel. Det var som att jag köpte överenskommelsen, vad det representerade och inte själva bilden, så att säga.  

LINDMAN:
Dracula i 2020 års tappning bjuder, i mitt tycke på en oerhört ojämn åktur. Där topparna är väldigt höga men där dalarna å andra sidan är ruskigt djupa. En sak är dock säker, och det är att Claes Bang är som klippt och skuren i rollen som lätt sarkastisk och synnerligen blodtörstig greve. Och är det något som är vitalt i en produktion om Dracula så är det väl ändå att huvudrollen känns rätt och hyfsat “äkta.” Något som till exempel inte alls flög i
Dracula Untold (Luke Evans) och Dracula 2000 (Gerard Butler). 

EMMA:
Som Dracula-konnässör blir man ju mycket nöjd över den här referensfesten som bjuds på. Det känns som att de blinkar till alla Draculaskildringar som någonsin har gjorts. I scenerna med Greve Dracula och Jonathan Harkers samtal i Draculas slott känner man igen Bram Stroker´s Dracula från 1992. När Jonathan Harker lyckas fly till ett nunnekloster påminner han om den sorgliga Nosferatu-gestalten i FW Murnaus stumfilm från -22. Visuellt liknar Claes Bangs version av Dracula mest Bela Lugosis, med sin svarta pomada-backslick och svarta cape. Dessutom får jag En vampyrs bekännelse-vibbar i de första avsnitten i scenerna mellan Dracula och nunnan. Och ja, det är roligt att känns sig duktig när man hittar påskäggen, men det kan lätt glömmas bort att det ska berättas en historia om det blir för mycket. 

Foto: Netflix

LINDMAN:
Överlag tycker jag dock att det är svårt att veta hur Dracula, anno 2020 vill identifiera sig. Detta då vi bjuds på tre så otroligt olika avsnitt. Jag har i alla fall extremt svårt att köpa storylinjen som helhet såsom den presenteras här. För mig är det ingen sammanhängande berättelse, det blir mer som tre separata filmer med några gemensamma nämnare och lite nostalgi i periferin. Då tematiken, tempot och karaktärerna skiljer sig så mycket åt blir det ytterst utmanande att bedöma serien som just en serie. Skulle jag sätta betyg på de tre olika delarna skulle dessa nämligen pendla mellan näst högsta och lägsta betyg och det är givetvis ytterst förvirrande. Det fanns scener som fick mig att skrikskratta av vildsint förtjusning och vällust men det fanns även tillfällen då jag i frustration vrålade så att väggarna i vardagsrummet sviktade. 

Hur känner du inför uppbyggnaden? Funkar den för dig eller känner du dig lika perplex som undertecknad? 

EMMA:
De två första funkar tillsammans även om de skiljer sig åt i mycket. Det fanns ändå mycket gemensamt, även om stämning, plats och personer skiljer sig åt. Premissen är ändå samma, “Dracula åker till London”, liksom. 
Men det sista avsnittet är för eget för att passa med de andra. Det var också det avsnittet som kändes mest som Sherlock, enda skillnaden är att skurken suger blod. Även om jag älskade Sherlock, blev det skrattretande ibland och rent av töntigt i hur smarta de försökte vara med planteringar av ledtrådar och dylikt. Kan känna av det här också ibland, kanske framför allt i första avsnittet där dialogen mellan Harker och Dracula blir smått skrattretande. Typ “Is anyone else living here.” No no one is…. “LIVING” … here”. Nudge, nudge

LINDMAN:
Nutidsavsnittet ja. Det är ett magplask som heter duga det. Jag har väl egentligen inte så mycket emot premissen i sig men det känns så malplacerat, att det liksom inte alls har med serien i övrigt att göra. Dessutom skall jag köpa att Van Helsings skapligt avlägsna släkting ser ut precis likadant och har exakt samma manér som sin mormors mors kusin eller vad det nu var. Till råga på allt så kan Herr Dracula utan problem manövrera en videokamera och dra en polisrevolver och osäkra den, det absolut första han gör efter att han klivit ur havet efter 143 års dvala. Och det där är ju bara början. Catfishing på nätet, sociala medier, gympass och nattklubbar. Det är ju så dumt, så osammanhängande och out of character att jag måste nypa mig själv hårt i armen. Dessutom är skådespeleriet i detta avsnitt stundtals så risigt att jag helst av allt vill driva den där vassa träpålen i mitt eget bröst. 

EMMA:
Men åh, han kan vapen och tinder eftersom han äter nutidsmänniskor ju! Egentligen gillar jag tanken med att Dracula anpassar sig till sin miljö, men kan verkligen hålla med att de tar i så de spricker här. Det är också i det här avsnitt de fläskar på med Sherlockformatet. Van Helsings släkting är Sherlock och Dracula är Moriarty. Allt känns igen, från färger till tempo och dialog. Stönigt.  

LINDMAN:
Stönigt alltså? Haha, fair enough. Jo, jag köper (egentligen inte) att han kan äta sig till kunskap, erfarenhet och insikt men här hade han väl ändå inte hunnit sätta tänderna i någon, eller? Likt Poseidon steg han ur det rasande havet och slet åt sig kamera och pickadoll. Helt på fastande mage. Men hur som haver, det är bara en av många saker som känns skeva i sista avsnittet. Att Lucys friande pojkvän från Texas i själva verket är en tokbritt som inte ens är nära en realistisk cowboydialekt kan kanske kännas som en bagatell men påverkar ändå helhetskänslan för mig. Men absolut. Jag känner ju igen Gatiss och Moffats tema här. Att förlägga gammal klassiker i nutid. I Sherlock funkade det galant. Här, not so much. Men vad tyckte du om den erotiska stämningen då? Det är ju ändå vampyrer och det går ju så att säga hand i hand. 

 

Foto: Netflix

EMMA:
Det var alldeles för lite eroootiska stämningar! Jag hade blivit lovad homoerotik, och visst fanns det ett visst mått av sånt, men alldeles för lite för min smak. I en Draculaskildring värd namnet är erotiken A och O.  

LINDMAN:
Jo, jag vet. Läste också någonstans i ett tidigt skede att det skulle vara djupt erotiskt, precis som det också skall vara i en berättelse om Dracula men jag håller med. Väldigt lite erotik överlag. Jag gissar att de inte vågade helt enkelt. Bram Stoker’s Dracula klipptes ju ner kraftigt i efterhand för ett tag sedan och de högerkonservativa jänkarna hade redan börjat gapa högljutt om att en Dracula-serie på Netflix absolut inte får innehålla homoerotik, färgade eller en kvinnlig Van Helsing, eftersom det inte är “tidsenligt”. Det kommer väl inte som någon överraskning direkt men det är förstås trist likt förbannat.
Men visst saknade vi väl en karaktär som till sist dök upp i sista avsnittet? 

EMMA:
Jag satt och längtade efter Renfield-karaktären och när han tillslut kom blev jag så glad. Och jag blev glad hur Gatiss valde att göra honom också. Det var nog det enda jag gillade med sista avsnittet. Jag blev så irriterad på Lucydelen! Det ska ju vara tre friare! Den fattiga doktorn, den vräkiga amerikanen och adelsmannen, som hon sedan tackar ja till. Skämt åsido, amerikanen var otroligt pinsam. Och upplösningen den passagen, framför allt dialogen gjorde att jag skamsvettades lite.

LINDMAN:
Ja men precis! Funderade också på var Renfield tagit vägen och gillade att verkligen att Gatiss själv iklädde sig den rollen. Ja, Lucys berättelse är utan tvekan den svagaste länken, och full av “faktafel.” Sen vet jag inte om “doktorn” här var särskilt fattig heller. Han blev trots allt uppfiskad i en limo och satt väl på hyggliga tillgångar så vitt jag kunde se. Nej, för egen del kändes “båtavsnittet” som det vassaste. Ett härligt litet kammarspel med tydliga undertoner från både Agatha Christie och Alfred Hitchcock. Tyvärr vet man ju redan “who-dunnit” så spänningen lyser väl med sin frånvaro men här kändes det ändå som att det var lite mys. Eller? 

EMMA:
Men eller hur!!! Det var det absolut bästa! Kändes verkligen som
Mordet på Orientexpressen eller något, med karaktärerna också. Även om ju publiken vet vem som är skyldig har vi ju andra saker vi inte vet, vem är i hytt nummer 9 till exempel? I romanen är det den passage jag gillar bäst också, när folk bara försvinner en efter en, en mörk osynlig kraft. Den vidskepliga besättningen skyller på att det finns kvinnor ombord osv.  Det börjar överraskande också, tar inte vid där det första slutade, utan ett helt annat upplägg och stämning. Först trodde jag att jag missat en bit.  

Det är lite av en balansgång att ge sig på Dracula. Eftersom om man tänker efter för noga är det ju rätt så löjligt med en blodsugande . Dracula 2020 försöker delvis vara humoristisk  och meta i dialogen, och det tror jag är att skjuta sig i foten lite. Visst är det härligt med en charmig Claes Bang som strör oneliners men det blir svårt när man sen vill säga seriösa saker om vår samtid och existentiella frågor. 

LINDMAN:
Jag håller med till punkt och pricka! Skall man ta en sådan här produktion på allt för stort allvar faller det direkt. Jag var ju trots allt underhållen och över genomsnittet nöjd efter två avsnitt så för egen del känns Dracula anno 2020 fortfarande relevant. Tack och lov. 

EMMA:
Att avsluta är svårt, speciellt i skräck, har jag märkt. Därför känns slutet ofta ganska pajigt. Det är alltid läskigare innan monstret har visat sig.. Här försöker man i tredje avsnittet att tänka ut en “lösning” på varför Dracula existerar och det blir så konstigt. Jag har bestämt mig för att förneka nutidsavsnittet. Det finns inte.

LINDMAN:
Det låter som en rimlig deal. Sista avsnittet finns inte. Men skall vi sätta tänderna i ett betyg då? En stark trea? Hur smakar det? 

EMMA:
Det smakar utmärkt för min del. 

Dracula finns att streama på Netflix 

Den här artikeln är producerad av Onyanserats redaktion.