Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Serier & TV

En liten del Ravishing Byrds, en liten skopa rant.

YouDoodleDrawing

Tjockt är det nya svarta. Så kändes det nästan när jag kom i kontakt med en handfull kroppspositiva Instagramkonton för nästan ett år sen. Och tjock som alltid varit något jag skytt, både i ord och som form. Sakta började det sjunka in i mig att det kanske kan vara okej att sluta kämpa för att skaffa normkroppen och att man faktiskt kan slippa följa alla dessa regler som kommer med att vara av en lite större storlek (som att inte äta bland folk, och om man äter bland folk aldrig glömma att ursäkta sig med saker som att man inte ätit sen igår eller liknande och dessutom äta små tuggor, inte ha klädmodeller som är gjorda för smala kroppar, vara rolig och bullrande för att kompensera att man inte är normsnygg osv osv. Och. Så. Vidare.) Plötsligt blev tjock inte ett skällsord, utan ännu en kroppsform.

Att man inte vill vara eller benämnas som tjock kommer förstås av att vi tjejer traditionellt ska se bra ut. Och vad som är bra i samhället är ju som ni vet rätt hyfsat snävt och där finns ingen plats för större kroppar. På film är det till exempel väldigt sällan man, speciellt som tjock tjej, får se någon som ser ut som man själv. Eller, nej, men vänta vad säger jag! Hollywood är ju full av tjocka tjejer. Eh, som bantar ner sig och blir snygga som hämnd – åh denna ljuva känsla av att spela sina mobbare i händerna och skaffa sig det utseende de mobbade en för att man inte hade. Eller?. En tjock tjej kan också få vara den lite roliga och klumpiga som killen bara är kompis med. Och för er som sitter och känner er glömda nu: ja, killar måste också se bra ut och deras ideal är också sjukt snäva, men det finns mycket mer tolerans för tjocka män; hittepå-grejer som ”dad bod” osv. Tjocka män på film är inte alls alltid skojiga utan kan verkligen bara få vara med som de är. Men absolut, vi bjuds självklart mest på en blandning av tränat/slimmat där med, så fortsätt läs och peppas!

När man kommer in i den här världen, av kroppspositivism, blir det verkligen som att slippa ut ur ett fängelse. Och precis den känslan kulminerar och exploderar i svenska dokumentärserien Ravishing Byrds, där vi får följa Vicky, Lola, Raven och Dixie som arbetar med en burleskshow. I serien får vi, förutom att se det hårda arbetet bakom, som hur man får bröst-tofsar att snurra så bra som möjligt, höra historier som alla tjocka känner igen sig i: goda råd som att gå ner i vikt av en eller annan anledning. Men de här brudarna skiter i det. De vet att hälsa inte sitter i kilon (för det gör det inte – googla det om du fortfarande tror att smal är lika med sund och tjock är lika med osund) och de använder sina kroppar precis som de har lust med. Och det är förbannat befriande.

I åtta tiominuters-delar får man följa tjejernas resa och blir själv, vare sig man vill det eller ej, både berörd och påverkad i sitt eget tänk. Det här är så jävla feelgood att jag inte vet vad! Förutom att man blir alldeles varm i hjärtat och får lust att dra på sig sina egna ”shitkickers” är det en välbehövlig insikt i hur vi borde förhålla oss till våra egna – och andras kroppar. Så oavsett om du är tjock, smal, lång eller kort – har du något slags komplex för något tycker jag det här är ett ypperligt tillfälle att se att man kan släppa sånt trams och istället äga sin egen kropp. Och framför allt ha kul!

HÄR hittar du alla avsnitt. Se dem!

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Copywriter som älskar zombiefilm, superhjältar och nästan vad som helst från det brittiska imperiet. Är i princip uppvuxen på en biograf, men har inte fått särskilt förfinat smak av det. Här blir det alltså inga texter om svåra smalfilmer – om de inte kommer från britannien, förstås!