Senaste Kommentarer

Top Commenters

The Fall – Ett psykokrimdrama att älska

Inlägg av Måns Lindman den 30 november 2013 i

Serier & TV

TF11

Då och då dyker det upp en sådan där lite oväntad favorit. En rejäl högoddsare som man knappt har hört talas om och som på pappret inte alls känns som någon vinnare. The Fall har funnit på Netflix ett tag nu och med lite dötid att slå ihjäl bänkade jag mig således i soffan och funderade stilla på vad en åldrad Dana Scully som mordutredare på Irland skulle kunna bidra med numera. Rätt jävla mycket skulle det visa sig.

Hösten har svept in Belfast i ett konstant dunkelt ljus och löven har börjat falla från träden när den gröna ön skakas av ett antal mordfall där offren placeras i olika poser. Efter att ha kört fast rejält kallas rutinerade Stella Gibson (Gillian Anderson) in från London för att styra upp verksamheten. Hon är kall, hård och besynnerlig men en förbenat skicklig utredare. Hon är med andra ord raka motsatsen till den lokala poliskåren som mest lallar runt och gissar hej vilt. Det skall dessutom visa sig att man har gjort en hel del misstag under den pågående utredningen, något som inte ses med blida ögon hos Gibson. Hon tar över mer och mer och räds inte för att skälla ut en högre rankad kollega efter noter. Det är sådan hon är och jag älskar att se hur Anderson fullständigt dominerar scenen i det här stämningsfulla kriminaldramat som mer fokuserar på psykologi och karaktärsutveckling än på att lösa brott.

TF12

Gillian Anderson jagar inte längre aliens

Det är omöjligt att prata om The Fall utan att nämna elefanten i rummet, Prime Suspect. Ni kommer säkert ihåg 90-talets tittarsuccé med Helen Mirren i rollen som Jane Tennison, en knivskarp detektiv som slogs i en hård värld byggd för män. Under sju säsonger fick vi se Tennison som en en lysande, om än bister huvudperson som tog till flaskan och känslolöst sex för att döva sin smärta. I början av The Fall får vi se Gibson besöka en brottsplats, viska sitt rumsnummer i örat på en manlig kollega hon aldrig tidigare träffat och i nästa scen ligger de med varandra i ett ångestfyllt samlag utan dialog. Likt Prime Suspect är The Fall lika delar jakt och ett psykologiskt porträtt av två jägare med olika agendor. Den ena, en mördare med fäblesse för unga flickor med ett specifikt utseende, den andra fast besluten att jaga sitt byte till jordens ände.

The Fall är ingen serie där vi tålmodigt sitter och väntar på att få reda på vem den skyldige är. Nej, långt innan Gibson och hennes team har en susning vet vi att gärningsmannen heter Paul Spector. Att han på ytan är en from dedicerad familjefader med ett jobb som sorgrådgivare och att Paul mycket väl kan vara den hunkigaste och mest välvårdade seriemördaren på år och dagar. Ett faktum som gör karaktären än mer intressant. Utan facit i hand är Paul Spector den lågmälda, lakoniska indiepopparen med valpögon och ett perfekt trimmat skägg som hänger på trendiga kaféer och står lutad mot bardisken med en Sweet Tea Sour i näven. Jag hade i alla fall inte pekat ut just den här snubben som den, till synes vrickade seriemördare som bryter sig in i unga kvinnors hem, luktar på deras underkläder och fotar dem nakna efter att han brutalt släckt deras liv.

TF13

Hon jagar Paul Spector, familjefar och pervers seriemördare

De första tio minuterna som visar Paul smyga in i ett potientiellt offers villa är olidligt spännande men också något missledande då serien inte alls fortsätter i samma stil. The Fall är ingen ny The Following med fartfylld skräck och blodiga scener. Nej, här är tempot långsamt och man tar sig tid. Alla tar sig tid. Paul tar sig tid med sina offer. Gibson tar sig tid i jakten och Alan Cubitt tar sig tid att berätta historien. Humör och stämning betyder allt och man tar inga genvägar. Vi får den där totala inblicken i karaktärernas liv som i alla fall jag ofta saknar i många produktioner. När man kastar sig över det uppenbara får ofta de små detaljerna som är avgörande för känslan av realism och empati stå åt sidan. I The Fall ser vi Paul leva sitt dubbelliv. Vi ser honom kämpa med sitt familjeliv och sina lustar. Vi ser hans snälla men alldagliga fru försöka få ihop vardagen och samtidigt vara ett stöd för en ung ensamstående moder i yrkesrollen som barnmorska. När en anhörig till ett av offren upptäcker sin syster ligga mördad i sin säng ringer hon 911 och vi får följa hela samtalet och telefonistens försök att lugna ner henne. Som sagt, man tar sig tid.

Gillian Anderson visar här att hon är en karaktärsskådespelare att räkna med. Stella är ett sammelsurium av välbekanta drag. Hon är kall, kompetent, könspolitisk och totalt orädd att riva upp konflikter. Förutom tidigare nämnda Tennison så kan man ju enkelt referera både till Carrie Mathison i Homeland och Elizabeth Jennings från The Americans. Starka kvinnor som vägrar ta någon skit och inte räds att ta för sig. Kvinnor som vågar säga till sin chef att hon tog hem en kollega bara för att knulla. Ett uttalande som möts av ett fördömande. Hon upprepar frasen, den här gången mer pedagogiskt “Man fucks woman. Man subject. Woman object. That’s fine for you. Woman fucks man. Woman subject. Man object. That’s not so comfortable for you, is it?” Man kan ju tänka sig att reaktionen hade kunnat vara annorlunda om Gibson var man men istället för high-five och ett ”you stud!” blir stämningen nu både pressad och snacket börjar gå i korridorerna. Sakta men säkert bygger hon dock upp ett förtroende och en respekt.

Och på den obligatoriska frågan om Chicagofödde Anderson klarar av att hantera den brittiska accenten är svaret utan tvekan ja.

TF14

Eftersom bildutbudet var minst sagt begränsat fyller jag ut med en bild på Gibson och en kollega

Jami Dornan är fantastisk som Paul Spector. Vi får aldrig veta varför han är en mördare. Det finns ingen förklaring till hans perversioner eller varför han söker upp just de kvinnor han gör. The Fall undviker alla standardkonventioner när det kommer till sociopater. Paul känner empati, han älskar sina barn och är intim med sin fru. Han är varken kaxig, tokig eller korkad. Inte heller hatar han kvinnor. Den otäcka sanningen är att han, förutom sina handlingar är en högst ordinär och älskvärd person som egentligen skulle kunna vara vem som helst i min egen vänskapskrets och trots att det känns uppfriskande bland stereotypa brottslingar i filmens värld så är det ju så här verkligheten oftast ser ut. Hur ofta läser man inte i tidningen om den där barndomsvännen eller grannen som ingen trodde något ont om men som nu pryder varenda löpsedel.

The Fall är något av det bästa du kan se just nu. Cubitt tar något gammalt och gör något nytt av det. Han tar politisk ställning, både när det gäller den ständigt kokande konflikten i Nordirland som aldrig tycks avta och det eskalerande våldet mot kvinnor och han lyckas hålla spänningen vid liv genom samtliga fem avsnitt när snaran dras åt kring Spectors hals en liten bit i taget.

En ny säsong är utlovad till nästa år och efter cliffhangern i slutet är i alla fall jag tokpepp på en fortsättning.

Första säsongen av The Fall finns tillgänglig på Netflix

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg