Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Serier & TV

From Dusk Till Dawn – Vampyrer utan bett

FDTD1

Minns ni starten på Robert Rodriguez kultrulle From Dusk Till Dawn? Benny’s World of Liquour. Spänningen, chocken men framför allt, dialogen. För mig är det en av de där oförglömliga scenerna man alltid har med sig. En sådan där scen som alltid återfinns på topplistor. Nu har filmens skapare bestämt sig för att göra serie av det hela och efter att ha sett de första tre avsnitten kan jag inte låta bli att undra varför.

Bakgrunden till beslutet är att Rodriguez tydligen har startat en egen TV-kanal, El Rey och genom att återanvända sitt egna material så hoppas han väl kunna vinna tittare på gamla meriter. Hur som helst, redan dagen efter sändning är avsnittet tillgängligt på Netflix och det är väl kul men handen på hjärtat, hur många lyckade serier baserade på kända filmer finns det där ute? Den hit-raten är skapligt dålig skulle jag vilja påstå, de flesta överlever faktiskt knappt första säsongen men med Bates Motel och Hannibal färskt i minnet så har i alla fall genren fått två potentiella vinnare med genomtänkt manus och bra rollbesättning. Men som jag antydde redan i inledningen, From Dusk Till Dawn sällar sig tyvärr inte till den skaran. Åtminstone inte ännu.

FDTD2
Bröderna Gecko i modern tappning

Eftersom serien är baserad på filmen så är det väl ingen större idé att gå närmare in på ramberättelsen. De flesta har förhoppningsvis sett filmen och har man trots allt ingen som helst aning om hur den där rafflande scenen på Benny’s World of Liquour slutar så har man förmodligen gjort ett aktivt val att inte se rullen och då finns det ingen som helst anledning att se serien heller. Alla har förstås rätt att ändra sig men då föreslår jag att man plockar upp filmen istället.

Den gassande Texassolen hänger lågt när Ranger Earl McGraw (Don Johnson) kliver in i den lilla butiken för sista gången.
Precis som i filmen kretsar storyn kring de två bankrånarbröderna Gecko. Seth har precis flytt från kåken och är den mer sansade av de båda medan Richie är en crazy goddam sum bitch, ständigt med ett skjutgalet gammalt finger på avtryckaren. Otaliga är gångerna den till synes bindgalne brodern har satt duon i pressade lägen och historien skall upprepa sig nu när de på flykt undan rättvisan skall stanna till för en liten pissepaus i en sydstatshåla, väster om ingenstans. Bröderna är på väg till El Rey, Mexiko och visst, de skulle förvisso ligga lågt och låta hettan svalna av lite men hey, if you gotta go, you gotta go right? och allt hade väl löst sig om inte Richie hade haft sina förbannade syner. Han både ser och hör saker, oftast med sexuell antydan, saker som ständigt sätter dem båda i knipa och den här gången slutar det med att de båda får finna sig instängda i spritbutiken som gud glömde med ett lik, två gisslan och en ettrig Texas Ranger i hasorna.

Fredrico Gonzales är nämnda ettriga Ranger och lagens långa arm här i byhålan. Han är inte den mest erfarna snut som vandrat de öde gatorna men han är engagerad och han tror på rättvisa. Lyckligt gift och nybliven far är han också men det finns en sak han värderar högre, hämnd. Han har sannerligen inga planer på att låta de två våldsverkarna slippa undan. Någon måste betala priset för all död och förödelse och han tänker minsann vara på plats och lösa in den där checken. Beväpnad till tänderna säger han adios till familjen, kliver ur huset och sätter fart mot Mexikanska gränsen där kartelledaren Carlos väntar med dödliga överraskningar.

FDTD3
Bankrånet som startade allt

Samtidigt har Familjen Fuller ryckt upp sina bopelare och söker nya rötter bortom gränsen. En religiös fader som tappat tron bär på en fruktansvärd hemlighet, en hemlighet som inte ens den kärlekskranka dottern eller den uppkäftiga adoptivsonen känner till. De avlägger mil efter mil i sin gamla slitna Winnibago innan ödet får dem att stanna upp och vi får åter lära oss att det är farligt att plocka upp liftare.

Mitt första, dock inte största problem med From Dusk Till Dawn är att man inte gör något speciellt med storyn. Filmen är från 1996 och trots att den var högst underhållande när den kom så fanns det ju här faktiskt klara möjligheter till förbättringar men istället gör man i princip samma sak igen fast sämre. Nog har man lagt rejält med krut på det visuella för det är vackert exekverat, det kan jag villigt erkänna men det blir lite som en cover. Ni vet en sådan där cover där artisten försöker låta så likt originalet som möjligt. Inte så kul eller hur? När man däremot tar en låt och gör den till sin egen, då kan det bli magi, tänk Johnny Cash med Nine Inch Nails ”Hurt” om man nu inte lyckas slakta originalet totalt förstås som EMD gjorde med ”Gangsta’s Paradise” för att ta ett exempel. Men här är det alltså väldigt lite som skiljer originalet från kopian. I coversammanghang blir det väl Celine Dion tolkar Jennifer Rush’s ”The Power Of Love”. Välproducerat men skittrist.

Mitt andra och klart största problem är skådespelarna och deras insatser. I originalet spelades Seth av en övertänd George Clooney som inte en enda gång bar vit skjorta och förförde kvinnor med sammetslen röst, och bara en sådan sak talar ju för ”Klonkan” här. Quentin Tarantino var magnifik som Richie Gecko. Han var helvild och galenskapen lyste i hans ögon när han låg precis rätt på den där svåra gränsen mellan överspel och mästerligt. Jacob Fuller spelades av en stenhård Harvey Keitel och Juliette Lewis gav liv och energi åt dottern Kate. I andra roller såg vi Danny Trejo och Cheech Marin. Det var ett frosseri i duktigt skådespel, eller åtminstone excentriskt skådespeleri. Det var loco. Det var crazy. Det var off the hook. Det var insane men dialogen var hela tiden vass och genomtänkt. I serien är det precis tvärtom. Trots att D.J. Cotrona och Zane Holtz skall föreställa de ökända bröderna Gecko så känns det för alldeles för välkammat och tillrättalagt och dialogen är stolpig och i vissa fall rent pinsam. Robert Patrick är ljusår ifrån att axla Harvey Keitels prästroll och när inte ens tokstollen Gary Buseys son Jake lyckas vara tillräckligt galen då är i alla fall jag orolig.

FDTD4
Robert Patrick är prästen utan tro

Som ni ser har From Dusk Till Dawn mycket att önska men samtidigt kan jag inte såga den helt vid fotknölarna heller. Jag menar, hade jag inte sett filmen först så hade det här förmodligen varit ett helt okej tidsfördriv en ljum vårkväll. Det finns ju spänning, lite blodspillan och snygga dueller i semi-slowmotion. Musiken är lagom gubbrockig och bootsen är precis så där dammiga som de skall vara i amerikanska öknen. Nu har jag som sagt bara sett de första avsnitten, vilket innebär att man ännu inte kommit till ”Titty Twister”, platsen där allt händer men känslan är ändå tydlig. Det smutsiga och fula är borta och ersatt av snygga färgglada kulisser och bildsköna människor. Filmens storhet var dess balansgång mellan urspårad sleazefest och sarkasm. Man drev med det mesta och hade inga som helst problem med att häckla Hollywood och dess största klyschor i både dialog och handling. Detta gick som en röd tråd genom filmen och var fundamentet i historien. Det enda Rodriguez driver med här är sig själv.

Nej, hade han haft lite cojones och vågat gambla med sitt egna material samt valt sin rollbesättning med större omsorg så hade From Dusk Till Dawn kunnat bli något. Nu har jag glömt bort den redan till gryningen.

De tre första avsnitten av From Dusk Till Dawn finns tillgängliga på Netflix nu. Nästa avsnitt visas 1 april.

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."