Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Innan vi dör. Foto: Peter Cederling /SVT
Recension Serier & TV

Innan vi dör – Kaxig klyschfest

Betyg

Bra

  • Löjligt underhållande
  • Grymt tempo
  • Konstant spännande

Dåligt

  • Lite väl många tekniska misstag

Så var den slut då. För den här gången i alla fall och det är många tankar som snurrar runt i huvudet när ännu en säsong av märkligt beroendeframkallande pajighet läggs till rullorna. Det började ju 2017 med en viss hype. Några tyckte att den nya kriminalthriller-serien med Adam Pålsson och Marie Richardson var så ohyggligt bra att de kallde den för ”den bästa svenska deckarserien genom tiderna” och var väl mer eller mindre beredda att sälja sin egen mor till Lucifer för ett nytt avsnitt. Andra fnös irriterat och kallade SVTs storsatsning Innan vi dör imbecill skräpkultur utan både rim och reson. Själv irrade jag runt i båda lägren utan att riktigt veta var jag hörde hemma. Ibland tänkte jag att jag klarar mig utmärkt utan morsan för att i nästa stund sitta där och skämmas som en hund. Men vad är det egentligen jag sitter och glor på? När såg jag något så fånigt senast? Jag menar, vilken jävla klyschfest!

Texten nedan innehåller stora mängder spoilers så vill man gå in ovetande slutar man förslagsvis att läsa här!

Här sitter jag i modern tid, fastklistrad framför burken och engagerar mig i något så tröttsamt som väpnade konflikter mellan MC-gäng, juggemaffian och polisinfiltratörer. Där skinnknuttarna vrålar och dricker billig bira på ett skrotupplag och den kostymklädda maffian konspirerar öppet i en liten kvartersrestaurang. Varenda fördom man hade om de olika kriminella konstellationerna infriades utan respit. Samtidigt var det svårt att inte imponeras. Inte ens Johan Falk lyckades i sin prime att klämma in samtliga dessa element samtidigt utan delade istället upp den förestående klyschfesten i flera delar. Här brände man av hela artilleriet. Direkt och helt utan pardon. Kidnappning, tortyr, utpressning, bågar och maffialedare. I första avsnittet! Jo man tackar.

Foto: Peter Cederling /SVT

I år var det så dags för ännu en säsong och bokslut och det hela fortsatte på inslagen väg så att säga. Någon i produktionsteamet tänkte väl; varför ändra på ett vinnande koncept liksom? Vi kör vidare på balkan och bomber. Det håller nog en säsong till. Minst. Bara byta ut några gubbar som dött längs vägen och kasta in lite nytt blod men i övrigt rullar vi på som tidigare. Snabba klipp, närbilder, stress, och orimliga reaktioner i pressade situationer. Utan motorcykelburna störningsmoment finns det dock en öppning för ytterligare en kriminell konstellation i serien så varför inte skohorna in ännu en klyscha? Så gör vi! Och i mitten av alltihop, den osannolika infiltratören Chippen (Adam Pålsson) och hans högst begränsat ömma moder från polisväsendet, Hanna Svensson (Marie Richardson). De får obehindrat fortsätta att sänka brottssyndikat på löpande band men ändå ha tid över till både sammis och samhällshaveri. Det blir kanon!

Foto: Peter Cederling /SVT

Chippen har återvänt från Costa Rica, där han höll sig undan för släkten Mimica. Som ni minns slutade ju första sässen med att Björn (Magnus Krepper) satt som värsta snipern i ett jakttorn och prickfritt pangade ner maffiamedlem efter maffiamedlem. Hanna själv klippte ju Davor (Alexej Manvelov) och han föll överspelande i plurret för att sedan försvinna ur serien. Och så var det med det! Eller? Nej, han kommer givetvis tillbaka. Halvvägs in i säsongen. Just när man trodde att det var slut på återanvänt material står han där livs levande och stirrar in i kameran, lite svårt, snett över axeln och med målvedveten blick. Vid det här laget har man förstås sett så mycket annat som inte går ihop så det blir mest en axelryckning från undertecknad men företeelsen bockas ändå av på den välfyllda checklistan över ”saker som inte förvånar mig i Innan vi dör men där jag ändå tänker, men vad fan?”
Samtidigt introduceras vi för ännu ett gäng skrupelfria och skabrösa skurkar, ökända under det fantasifulla namnet ”Kretsen”, jodå. Här måste geniknölar gnuggats till förbannelse och jag undrar stilla vilka namnförslag som faktiskt var sämre och därmed kasserades i processen. Det måste varit lite som när Nya Ullevi skulle döpas i Göteborg och valet till slut föll på Gamla Ullevi. Dock utan humorn.

Foto: Peter Cederling /SVT

Nå, kretsen leds i alla fall av en iskall Maria Sundbom Lörelius i rollen som Lena och en osedvanligt yster Stefan Sauk i rollen som äkta maken Jan. Tillsammans har de infiltrerat polishuset och har nu hopplöst schablonartade Lasse Wiking (Antti Reini) och hans lättköpta kriminalkollegor på den digra lönelistan. De håller polisen i ett järngrepp och ingen fattar förstås något, trots uppenbara tecken på korruption. Så nu har vi alltså infiltration på båda sidor eftersom Chippen naturligtvis har infiltrerat kretsen först. Alright, men nu kan det väl ändå inte bli mer genomskinligt tänker ni? Jodå, klart att det kan. Det finns nämligen ännu en krets, ovanför den andra kretsen. En krets som i sin tur håller Lena och Janne i ett järngrepp. Denna leds av en kvinnlig advokat och här finns det absolut ingen anledning att fundera djupare på det. Inget förklaras nämligen. Kanske i en eventuell tredje säsong men nu är det bara ett stort svart hål där information successivt sugs in. Kan det vara Illuminati? Det hintas lite om ubåtar av utrikesministern (Samuel Fröler) innan han tas av daga så det är väl inte helt orimligt att det är ryssen som ligger bakom allt. Det skulle passa agendan som hand i handske. ”Ryssen kommer” är väl det enda som skrämmer folkhemmet mer än både maffia och korrupta poliser.

Foto: Peter Cederling /SVT

Okej, så nu har vi en återuppstånden maffiaboss, köpta poliser, infiltratörer i alla led och någon form av illuminati, alternativt Putin med vänner. Det enda som saknas nu är väl torpeder. Och se på fan! Man skall vara försiktig med sina önskningar. I familjen Mimica har nämligen den unga knivkonsulten Laura (Shada-Helin Sulhav) börjat skugga Chippen och löser irriterande enkelt upp diverse lösa trådar i hans absoluta närhet och när Björn, efter att ha varit fängslad och torterad i en veckas tid går direkt tillbaka till jobbet och därmed omgående kommer kretsen inpå livet drar Lasse Wiking ut på mördarstråt och på ett närmast komiskt sätt är helt plötsligt hela kretsen utrotad. Ett tjugotal. På en förmiddag. Bara sådär. Här börjar jag tänka på självantändning men kan ändå inte slita mig från detta diffusa drama. Jag vill ju veta vad som händer nu när Janne plötsligt har bytt sida och börjat samarbeta med polisen. Anledning? Han får reda på att han är farsa till Christian och spenderar numera mången hotellnatt med Hanna. Något Christian också vet om och därför lackar ur på morsan rejält. Igen. Christian har i sin tur sexuell rendez-vous med Lena. Alla försöker de komma över information och då finns det som bekant inget säkrare sätt än att ligga med vederbörande. Det kan rädda liv.

Foto: Peter Cederling /SVT

Andra säsongen är avsevärt mycket sämre än första men så var det ju det här med underhållningsvärdet. Det är fortfarande sällsamt skyhögt. Tempot är brutalt och kaxigheten påtaglig. Innan vi dör vilar aldrig på hanen, man bara kör. Oaktat rimlighet. Trots att jag aldrig kan ta Adam Pålsson på allvar i serien tröttnar jag inte heller på hans panikångest, sömnlösa nätter och ständigt uppspärrade ögon. Att Pålsson är en enastående skådespelare, en av våra absolut bästa tvivlar väl få på. Inte minst efter Torka aldrig tårar utan handskar men jag kan bara inte köpa det faktum att han faktiskt lyckas infiltrera någon. Jag menar, har någon människa någonsin sett mer skyldig ut när han försöker komma undan med en lögn eller en konstruerad historia? Svetten rinner i pannan, andningen upphör, ögonen är stora som golfbollar och svaret känns ständigt smärtsamt långt bort. Lägg därtill alla idiotbeslut och ett minst sagt ostrategiskt användande av mobiltelefoner som får min egen panna att bada i svett. Men det är precis det här som gör Innan vi dör till något utöver det vanliga. Ibland offrar jag gladeligen både rim och reson, som att det snöar i Bandhagen när det är sommar vid Regeringskansliet, för ren underhållning. Eller det faktum att finalen är något av det slarvigaste jag sett i år, där alla inblandade helt sonika drog landet utan att egentligen reda ut någonting men nu är det som sagt slut på det roliga och min känsla är att det kommer att dröja innan jag ser något liknande på svensk TV igen. Om det nu inte blir en tredje säsong vill säga. Hoppas.

Innan vi dör, säsong 1 och 2 finns att streama på SVT Play

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."