Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Jupiter's Legacy
Recension Serier & TV

Jupiter’s Legacy – Superhjältesaga med höga toppar och djupa dalar

Betyg

Jag kommer fortfarande ihåg hur det var. När jag upptäckte The Boys första gången och den välkomnande känslan av något nyskapande. För just när jag trodde att jag inte kunde bli mer trött på superhjältar, när Marvelmåttet var rejält rågat och bara åsynen av DC Comics-loggan fick undertecknad att skaka i våldsamma konvulsioner damp den ner, lika oväntat som ömt. Likt en cynisk bön som äntligen blivit hörd, en star-spangled-bannerströsslad blixt från patriotblå himmel och ett favorittyngt tåg som lämnat stationen läkte Amazon Prime-serien The Boys alla dessa djupa sår i min superhjältespäkta själ, sargad av så många år av rebootade besvikelser. Jag satt där på första parkett, i renässansrus och såg superhjältar som koncept monteras ner och förlöjligas. Med en ständigt felkalibrerad moralisk kompass och den vanskliga balansgången, hela tiden på gränsen mellan komedi och kränkning var The Boys något helt nytt och något nödvändigt. En misantropisk delikatessdisk som jag älskade med hela mitt blodstänkta hjärta. En parant uppvisning i våld, kön och svineri.

Och det är precis det som är problemet. Ribban är satt nu och den ligger där uppe. Skyhögt, i det närmsta ouppnåelig och det skall verkligen till något extra för att för att den ens skall kunna darra igen men det är också precis den nivån på underhållning jag förväntar mig varje gång det droppar ner en ny serie där innehållet är karaktärer med övernaturliga krafter, vilket det som bekant gör mer eller mindre varje månad nu. Med så många olika streamingtjänster tävlas det hela tiden om vem som kan ösa ur sig flest produktioner på temat. Netflix har vilat på hanen ett tag men nu är det dags och det är i en subgenre som går som smör i solsken. Det här med mer barnförbjudna superhjältar för vuxen publik har ju varit en trend ett tag nu, en trend som ständigt eskalerat och det började väl egentligen med Zack Snyders Watchmen och Mark Millar och hans Kick-Ass för över tio år sedan och efter det har det rullat på i en rasande takt. Förutom The Boys har vi serverats ett dignande smörgåsbord av superhjältar med tveksam etik, välsmort munläder och en humoristisk underton i visuellt våldsamma produktioner som The Umbrella Academy, Deadpool, Doom Patrol och nu i år The Nevers och Invincible. Bara för att nämna några. Men nu är det alltså dags för ännu en serie på temat skuldtyngda svulstiga superhjälte-eskapader.

Foto: Netflix

Denna gång är det alltså Netflix som levererar underhållningen och just Mark Millar som stått för förlagan. Det handlar om ännu en konstellation av hjältar, The Union och det är i första hand en familjesaga, i andra hand ett gäng högst oklara superhjältar med tillhörande skurkar, helt utan karaktärsutveckling som harvar runt i två olika tidslinjer utan att egentligen lyckas komma någonstans. Det är en riktigt stökig grupp som leds av den allsmäktige Utopian, eller Sheldon Sampson (Josh Duhamel). Han har två obstinata barn som ständigt underpresterar och gör sin parodiskt buttra fader besviken. Dottern Chloe (Elena Kampouris) har helt vänt superkrafterna ryggen och lever istället ett jetsetliv i de fina salongerna. Modell på dagen, partypundare på natten. Sonen Brandon (Andrew Horton) är en tickande bomb som kan brisera när som helt. Han kan inte skaka av sig känslan av att vara en medelmåtta i sin farsas ständigt dömande ögon och allt han gör och säger blir bara fel. Det leder till att topplocket till slut också går. Han dödar en skurk, trots att den pacifistiska koden tydligt förkunnar att The Union inte alls jobbar på det sättet och det får förstås konsekvenser. Konsekvenser som förändrar hela spelplanen och med den också alla superhjältars arv. Handlingen blir hans kors att bära och om stämningen hemma runt middagsbordet redan var rejält dålig så är det ingenting mot vad den blir nu. Nu haglar moralkakorna tätt och rätt vad det är så befinner vi oss helt plötsligt i en annan tidslinje. Det är nu 1929 och här är Sheldon och hans bror Walter (Ben Daniels) av högst förklarliga skäl yngre. De har ännu inte fått sina övernaturliga krafter och deras farsgubbe har precis trillat av pinn. I bakvattnet av detta rullas en nationell skandal upp och Sheldon tappar det totalt. Han börjar hallucinera och får en febrig vision om att det nu är dags. Att han likt Batman måste kuska land och rike runt för att samla ihop sitt eget Justice League.

Foto: Netflix

Det här är förvisso en intressant del då återblickarna ger oss insyn i processen om hur de här dötrista karaktärerna till slut blev hjältar men det ger också en förklaring till vad som driver dem, deras motivation och agenda. Det ger också en djupare förståelse kring deras agerande och hur deras förflutna har påverkat deras syn på moral och etik. Den ständiga frågan om vad som är rätt och fel. Hur hanterar man egentligen en gåva som vi dödliga bara kan drömma om? Och är det verkligen en gåva eller är det snarare en förbannelse? Tyvärr är hoppandet mellan två olika tidslinjer inte särskilt välgjort. Dels är det en enorm skillnad i tempo och nerv, vilket gör att det stundtals känns rejält rörigt och frustrerande hackigt men det är också en sminkning som lämnar väldigt mycket att önska. Att det är samma skådespelare i samma ålder som spelar karaktärerna i båda tidslinjerna är smärtsamt tydligt. I den här tidslinjen träffar i alla fall Sheldon sin blivande hustru Grace (Leslie Bibb) och som vanligt i den här typen av underhållning börjar kärlek alltid med bråk och nu startar en mörk resa mot framtiden. En resa som slutar med en gammal hederlig cliffhanger, i sann superhjälte-anda.

Foto: Netflix

När Jupiter’s Legacy är som allra bäst hanterar den tunga ämnen i livet, såsom missbruk, självmord, existensiell ångest och svek. När den är som sämst vräker den på med generisk superhjälte-action vi har sett så många gånger förr. Visst är det stundtals snyggt och ordentligt våldsamt men sen var det ju det här med ribban. Efter att The Boys har excellerat i just den avdelningen så blir det tyvärr vanilla, på sin höjd. Vi har helt enkelt sett det lite för många gånger nu, på väldigt kort tid men när dramat får stå i fokus är faktiskt Jupiter’s Legacy oväntat vass. Den kommer förmodligen inte att blåsa någon av stolen eller producera några våldsamma mängder saliv men om man inte har tröttnat totalt på konceptet superhjältar med känslor och redan har rivit av det som erbjuds så kan den vara värd att fiska upp.

Kul också såklart att franskfödda svenskan Charlotte Brändström har varit med och regisserat två avsnitt. Efter att ha regisserat storserier som Man in the High Castle och The Witcher börjar hon att slå sig in där borta på allvar nu och det är självklart alltid roligt när våra talanger når framgång på andra sidan atlanten. I dag kom också nyheten att Charlotte skall regissera två avsnitt i en av tidernas största satsningar inom TV-serier, Amazons Lord of the Rings som nu är i produktion. Hatten av!

Jupiter’s Legacy finns att streama på Netflix

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."