Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Serier & TV

Love – Realistisk romcomserie signerad Judd Apatow

Love 1

Förra veckan recenserade Emil filmen Love, som han kallade ”kass arty farty-porrfilm”. Förvirrande nog kommer här en till recension av en produktion med namnet Love. Inga jämförelser dem emellan för övrigt dock, för det här är en ny Netflixserie signerad Judd Apatow. 10 avsnitt, och Ingrid och Emil har sett nästan alla.

INGRID: Ok, låt oss först försöka förklara vad det här är för serie. Det handlar om Gus (Paul Rust) och Mickey (Gillian Jacobs), båda drygt 30 år gamla, som bor i Los Angeles. De har båda två nyss avslutat en längre relation, är lite allmänt vilsna i livet, och råkar träffa varandra i ett snabbköp där Gus betalar för Mickey som glömt sin plånbok hemma. Och sen handlar det både om deras respektive liv, med vänner och jobb, och om hur deras relation till varandra utvecklas.  Jag tänker att det är en sån där serie som egentligen inte har en stor, tydlig handling, utan handlar om livet i allmänhet. Och kärlek i synnerhet. Med humor förstås, för det är ju en Judd Apatow-produktion. Vill du lägga till nåt i beskrivningen Emil?

Love 3
Gus (Rust).

EMIL: Japp, kärleken och livet runt de trettio. Och ganska lös dramaturgi. Det har en del likheter med en annan Netflixserie, Master of None. Sedan är det humor, jag vet, upplägget har liksom ett humoranslag. Men jag tycker nog sällan att det är särskilt roligt. Vilket i sig inte är ett problem. Den där gränsen mellan komedi och drama tycks allt mer suddig nu för tiden. Precis som också i Master of None. Och likheterna slutar inte där, här finns som där också en nästan hyperrealistisk ton. En genomvardaglig feeling, på gott och ont.

Om det är något som behöver läggas till i beskrivningen så är det angående karaktärerna. Gus (Rust) är en nörd och Mickey (Jacobs) en mer frisläppt, ”she’s trouble”-karaktär. Förutom möjligen i fallet med Gus nördighet så är dock inte karaktärsbygget särskilt tydligt, eller övertydligt, som det brukar vara i romcoms. Kan inte bestämma mig för om jag gillar den här nya ”realismen” eller inte. En utveckling av sättet att göra tv är det dock otvivelaktigt. Vad säger du Ingrid?

Love 17

INGRID: Jag gillar det, när det görs bra. Och det tycker jag det görs här! Som att relationen mellan Gus och Mickey går så långsamt fram. Grundupplägget är ju inte att de möts och blir ihop, utan att de möts och börjar lära känna varandra, det finns ett frö till att bli något mer, de försöker hänga och det blir olika komplikationer. Som när Mickey bjuder med Gus till en fest, och de ändå knappt lyckas umgås på hela kvällen på grund av massa olika orsaker. Det blir ju komiskt, men känns ändå jäkligt realistiskt! Allt går inte i lås hela tiden som det så ofta gör på film och tv. Kommer de ens bli ihop? Det vet man ju inte riktigt. Sen är det verkligen inte flabb-komedi som du säger, men ändå väldigt roligt in emellan. Vad säger du om skådisarna Paul Rust och Gillian Jacobs? Paul Rust har ju också varit med och skrivit och producerat serien, har inte sett honom innan men det känns som en kul ny bekantskap. Gillian Jacobs spelade ju den fruktansvärt irriterande karaktären Mimi Rose i senaste Girls-säsongen, vilket automatiskt fick mig att ha en skeptisk inställning till att hon skulle va med här. Men hon är ju skitbra, så det fick jag äta upp!

Love 9
Mickey (Jacobs).

EMIL: Jag älskade ju Community när det begav sig, och jag gillade karaktären Gillian Jacobs spelade där, Britta Perry. Mickey har vissa likheter med Perry och Jacobs kan verkligen hantera sådana rollfigurer. Vad gäller Paul Rust så tycker jag han sköter sig, jag har snarare stora problem med karaktären han spelar. Jag gillar egentligen figurer som är så här realistiska och icke-strömlinjeformade. Men Gus tycker jag är för mycket av socialt obehag och friktionsfylld kommunikation. Han kan liksom inte ens gå och handla utan att det uppstår de märkligaste interaktioner. Hela hans uppenbarelse osar av osäkerhet och annalkande social katastrof. Det spelar liksom ingen roll att man förstår honom och till viss del känner med honom. Jag biter i skämskudden femtioelva gånger och saknar en sådan asocial kameleont som George Costanza, som framstår som Barack Obama i jämförelse med Gus.

Det är också här någonstans jag har mina dubier. Jag tycker nästan att det slår över med den slappa dramaturgin och de verklighetstrogna rolltolkningarna. Inte så att det slår över i att kännas kalkylerat därför, men det känns för icke-filmiskt. Jag tänker på en sådan som Arnold (Eric Wareheim) i Master of None. Han känns emblematisk för den nya tidens dramakomedi och det känns som att han fått stå modell för många av karaktärerna i Love. Han gör anspråk på att vara en comic-relief, men är varken särskilt rolig eller särskilt intressant. Han bara är. Jag vet inte om det räcker för mig. Att en serie och karaktärerna bara är. Även om jag kan uppskatta naturtrogenheten.

Love 4

INGRID: Hm, här kan man lugnt säga att våra uppfattningar om serien skiljer sig åt! Känner inte alls igen den där enorma skämskudde-känslan du beskriver. Skulle Gus vara värre än Costanza?! Nä, det kan jag verkligen inte hålla med om. Visst är det som du säger att det uppstår märkliga interaktioner och friktionsfylld kommunikation runt Gus, men Mickey är inte heller precis master of smooth kommunikation. Och jag tycker det blir roligt!  Och den där likheten med Eric i Master of None kan jag inte riktigt se – han är ju verkligen en skruvad mansbebis-karaktär, Gus känns mer som en riktig person, om än något tweakad pga är en karaktär i en tvserie. Men! Jag har ju sett något färre avsnitt än du, vem vet, de där sista tre avsnitten kanske kommer ändra hela min upplevelse …

Love 5
Bertie (O’Doherty).

EMIL: Nix, inte mycket ändras. Eller, det händer ju saker. Men karaktärerna är rätt fasta. Tycker både Eric och Gus känns som riktiga personer. Poängen med min liknelse är att de båda, och karaktärerna överlag, liksom är lösa, fladdriga och disträ. Och de är aldrig distinkt roliga, utan de aspirerar endast på något som skulle kunna vara humor. De är som skisser på karaktärer ur ett mer tydligt berättaruniversum.

Sedan tycker jag inte att det ska finnas något krav på att karaktärerna ska vara älskvärda. I Girls är de ju ibland vedervärdiga. Och Adam Sackler (Adam Driver) tog det lång tid innan jag tog till mig. Men jag har nog svårt med den där ”människotypen” som Gus företräder, min tolerans för Mickey är betydligt större. Liten (jätteliten) spojlervarning: När han tar med henne på någon trolleriklubb så stör jag mig inte på att hon beter sig respektlöst utan att han överhuvudtaget från första början tar med henne just dit. Vem fan går på trolleriklubbar med gästlista, och hur kan han överhuvudtaget tro att det är något hon kommer uppskatta?

Med det sagt så finns det en del roande med serien, framför allt om man är en sådan som står ut med hackande samvaro och sociala situationer med hög komplikationsgrad. Det är ju romcom med hög realism. Och är det någon karaktär som förgyller serien så är det Mickeys roomie Bertie (Claudia O’Doherty).

Samtliga avsnitt i första säsongen av Love finns att se på Netflix.  

https://www.youtube.com/watch?v=Ym3LoSj9Xj8

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.