Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension Serier & TV

Manson’s Bloodline – Sekten är värst

Betyg

True Crime. Denna härliga genre som jag har plöjt ner så sinnessjukt många timmar i och som nu dessutom är det hetaste på marknaden. Kriminalhistorier från jordens alla hörn har verkligen blivit omåttligt populärt på senare tid och det är jag gruvligt tacksam för. Varje vecka fylls nämligen mina streamingtjänster på med nya bisarra, ohyggliga och hejdlöst intressanta case och när det dessutom vankas mordgåtor, då är jag där och hugger direkt! För det skall sägas, att är det något som får denna hobby-kriminal-farbror att utsöndra ohälsosamma mängder saliv och hoppa euforiskt upp och ner i soffan så är det mordgåtor. Men kan det till och med bli för mycket av det goda? Möjligen är det så.

Foto: Viaplay

I går var det nämligen jubileum, om man nu får kalla det så. Det var exakt 50 år sedan Charles Manson-morden skakade Kalifornien och det är väldigt tydligt att det är Mansons år i år. Inte mindre än fyra Charles Manson-relaterade filmer och serier har eller kommer att dyka upp på bio eller via streaming. Charlie Says har redan släppts på Netflix, Tarantinos nya rulle Once Upon a Time in Hollywood har väldigt mycket Manson i manus och på samma dag som premiären av den filmen släpps en ny säsong av Mindhunter, som kommer att ha intervjuer med, ja ni gissade det, Charlie Manson.

På Viaplay släpptes i går Manson’s Bloodline, en dokumentärserie i fyra delar som kretsar kring den berömda mördaren och sektledarens eventuella avkomma och det är ett släktträd lika komplext som valfri familj i Game of Thrones. När morden ägde rum rådde hippiekulturen och det lågs både här och där. Ofta var det högst oklart vem som egentligen var far till diverse barn och det är än i dag inte helt solklart vem som är släkt och inte, pappersarbetet lämnade en del att önska på den tiden.

Foto: Viaplay

Manson kallas i folkmun ganska ofta för en av vår tids värsta seriemördare men det är inte med sanningen överensstämmande. Nog för att han var en av de värsta förbrytarna i mannaminne men någon seriemördare var han inte. Han dömdes för mord och fick dödsstraff, som senare omvandlades till nio livstidsstraff men han deltog aldrig själv i något av morden. Det var det ”familjen” som gjorde. Natten till den nionde augusti mördade Tex Watson, Susan Atkins, Linda Kasabian och Patricia Krenwinkel den gravida skådespelerskan Sharon Tate, fru till regissören Roman Polanski, hennes ex-pojkvän Jay Sebring, manusförfattaren Wojciech Frykowski och hans älskarinna Abigail Folger. Kvartetten utförde morden på befallning av Charles Manson och de var både hänsynslösa och saknade egentligt motiv, mer än en ytterst vag rasistisk förnimmelse om ett stundande raskrig som han möjligen försökte utlösa genom aktionen men ingen har någonsin kunnat styrka exakt vad som låg bakom händelserna för 50 år sedan. Manson själv förnekade all medverkan ända fram tills han dog 83 år gammal i fängelse, år 2017.

I Manson’s Bloodline får vi följa Jason Freeman som påstår sig vara barnbarn till Charles och hans kamp för att få titulera sig ”next to kin.” Varför vill man vara närmast nu levande släkting till en av tidernas värsta anstiftare och en paria i samhällets ögon? Jasons motiv för det är inte heller helt klart men det kan ju vara, precis som titeln antyder, att man helt enkelt vill lära känna sina släktband och inte se Charles för vad han faktiskt var och stod för utan bara en släkting som alla andra. Det kan naturligtvis också handla om pengar, världens vanligaste motiv för alla handlingar. Manson satt trots allt på en förmöghet när han dog och nog har man sett det förr, och framför allt i USA. Hur någon lägger en otrolig mängd tid och mängder med resurser för att kunna kamma hem storkovan i slutändan. Jason är dessutom en mycket svår människa att läsa av.

Foto: Viaplay

Vi får inte veta särskilt mycket om honom och hans familj som han tidigt försakar i dokumentären, för att istället åka på den här pilgrimsfärden och den är dessvärre inte särskilt spännande. Det blir lite som den där dagsutflykten man hade när man gick i nian och skulle ut och titta på fornminnen. Stanna på olika ställen, lyssna på en övertaggad guide, fika och titta på prylar. Jason kuskar runt i landet och besöker Mansons gamla polare, dricker kaffe, lyssnar på deras berättelser, ser på murderabilia och hjärntvättas. Och det är det här som är det intressanta i dokumentären. Hur Jason sakta men säkert går från skeptiker till troende. Hur han i första avsnittet förkastade allt som hade med hans farfar att göra till att han gör allt i sin makt för att få ut hans aska, ge gubben en hederlig begravning och kunna förklara honom som oskyldigt dömd. Visserligen inte ordagrant men om man läser det finstilta så förstår man så att säga. Samtidigt är jag inte helt säker på att jag köper den här storyn rakt av, den känns lite för riggad och jag litar inte alls på Jason som karaktär. Det känns för mig som om att han hade en agenda redan från början och hans nya bästa polare, JJ, som också är Charlies hjälpreda på utsidan kåken underlättar inte heller. Hans kärlek till kameran är obestridd.

Nej, det är ingen kioskvältare det här. Manson’s Bloodline börjar visserligen engagerande med Jasons filosofiska funderingar på om onska faktiskt kan gå i arv men övergår snart i sensationssökande och då tappar jag i alla fall jag intresset. Då blir det mer en freakshow med excentriker i rampljuset än fokus på Jasons kamp.

Hela säsongen av Manson’s Bloodline ligger ute på Viaplay

 

 

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."