Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Serier & TV

Pose säsong 2 – Glitter, gemenskap och groove

Den andra säsongen av Ryan Murphys Pose utspelar sig på 80-talet i ett regnbågsfärgat New York där HIV, familj och Madonnas Vogue är i fokus. Emma Stormdal och Anette Hamel har sett fyra avsnitt av säsong 2 och diskuterar hur den egentligen lever upp till den första säsongen. Med få spoilers.

EMMA: Hur känner du nu efter fyra avsnitt? Jag är helt känslomässigt urlakad! Det har hänt så mycket! Mycket sorg och splittringar, men också återföreningar och känsla av gemenskap. HIV har ett större fokus än i säsong ett, och konsekvenserna av sjukdomen i stort i HBTQ-världen. HIV fanns med på ett personligt och privat plan för karaktärerna i säsong ett, men nu finns det med dels i form av alla begravningar som anordnas och deltas i och i politiska protestmöten. Vad tycker du om handlingen hittills? Jag måste påminna mig om att det är bara fyra avsnitt jag har sett och inte hela serien.

ANETTE: Jag är splittrad. Denna säsong känns mörkare, vilket i och för sig inte är negativt. Storyn är bra! Ett problem jag dock har med serien är att somliga karaktärer engagerar mig betydligt mer än andra, medan vissa knappt engagerar mig alls. Hur känner du? Är det någon karaktär du bryr dig mer om eller någon du inte tycker tillför storyn så mycket?

EMMA: Spännande! Nu vill jag ju direkt veta vilka du tycker är tråkiga. Själv är jag så otroligt lättad att James van Der Beeks superskurk Matt från säsong ett inte är med. Hela den sidohistorien med Angel och Stan hade iofs sin plats, men jag är glad att de inte fick följa med till säsong 2. Det kändes ganska färdigt. Jag var lite rädd för att de skulle ta med den ändå eftersom det är kända skådespelare (Evan Peters mfl). För att svara på din fråga, är det inte alltid så med serier, att vissa engagerar en och andra inte? Det är några som inte haft så tydliga storylines än så länge och som därför inte engagerar mig. Papi och resten av pojkarna i huset. Det är ju mest Blanca, Angel och Pray Tell som lagts fokus på denna säsong.

ANETTE: Jovisst har du rätt i att det brukar vara så i serier. Att vissa karaktärer engagerar en mer än andra, men jag brukar ändå alltid tycka att de flesta tillför något. I Pose är jag tveksam. Jag saknar verkligen kärlekshistorien med Angel och Stan. Jag älskade den och skulle lätt ha kunnat följa dem i en egen spinoffserie. Sitter typ hela tiden och hoppas på att Stan ska dyka upp. Van Der Beeks rollfigur saknar jag däremot inte alls. De karaktärer jag tycker är tämligen ointressanta är Candy, Lulu och Lil Papi. Vill hellre se ännu mer av Blanca, Elektra och Angel – kan inte få nog av Angel.

Den här säsongen känns mer morbid, lite åt Good Girls-hållet. Utan att avslöja några detaljer hamnar ju Elektra i knipa. Vad tycker du om den historien? Jag tycker att den är toppen!

EMMA: Haha och jag sitter och hoppas på att Stan inte ska dyka upp. Lil Papi har jag inget emot, men han har inte haft så mycket att göra hittills i säsong två. I säsong ett hade han en starkare linje, nu är han mest en stödfigur.

Candy, Candy, Candy… Jag tror att jag helt har följt Pray Tells åsikt om henne – Pray Tell, som för övrigt är underbar, både karaktären och skådespelaren (Billy Porter). Pray Tell anser att hon är en högst en irriterande person som jämt ska förstöra allt, men så vänder allt. Angel är också en av mina favoriter. För det första är hon ju överjordiskt vacker, men hennes historia greppar tag. Och Indya Moores sätt att gestalta henne, med bräcklighet och nerv är fantastiskt. Hon är så hudlös, på något sätt.

Elektra var en av mina personliga favoriter från första säsongen. Hon är så rolig! Hennes sätt att framföra repliker på. Den scen när hon sitter och läser en tidskrift samtidigt som hennes kläder förs in i en klädkammare och hon tittar upp och utbrister: “I said: In alphabetical order. Chanel, Dior, Fendi Gucci. Get it right…” Den scenen är på något sätt hela Elektra som karaktär. Amazing. Däremot, den historia jag tror att du syftar på påminner som du säger om Good Girls. Huvva. Men den känns lite malplacerad i den här typen av serie. Alltså hur de löser det. No puns intended.

ANETTE: Instämmer till fullo om Elektras historia. Att den var lite malplacerad, men gillade den ändå för att den kändes lite befriande mitt i allt det andra. Tillbaka till Candy, trots att jag inte är ett fan av henne var hon faktiskt i fokus i en av mina favoritscener än så länge denna säsong. I avsnitt tre (eller fyra, minns ej) när det handlade om val av make-up. Även Elektra, Blanka och Angel var med. Fantastiskt scen!

En sak jag verkligen älskar med serien är att den handlar om att hitta sin familj. Att hitta människor man mår bra av och vill vara med, att de blir ens familj. Jag tycker att Blanca är en fantastisk mammaförebild!

EMMA: Håller helt med. Jag såg en intervju med Billy Porter på Stephen Colbert, väldigt fin för övrigt, och då pratade han om chosen family. Att människor som slängts ut från sin biologiska familj på grund av vilka dom är kan hitta ett sammanhang och en familj som de själva har valt. Och att det egentligen är huvudtemat i Pose. Chosen Family.

Det är flera av skådespelarna som var aktiva inom balkulturen, bland annat Billy Porter. En av domarna spelas av José Gutiérrez Xtravaganza, som var en av dem som koreograferade Vogue-videon med Madonna och var en av dansarna i Blonde Ambition-turnén. Han tillhörde huset Xtravaganza och tävlade i voguing. Syntes också i dokumentären Paris is Burning (1989). Det är lite stort.

Vad tycker du om skådespelarprestationerna? Över lag är det inte är lika svajigt som i säsong ett. Det känns som att alla har blivit lite varma i kläderna och kanske kommit närmare varandra som ensemble. Det är det som är skillnaden mellan serie och film, tycker jag. Att vara skådespelare i en TV-serier inbillar jag mig påminner om att vara teaterskådespelare i en ensemble. Man växer samman och det märks. Framför allt märks det i middagsscenerna med familjen. I första säsongen kändes de lite svajiga, nu känns det att de är en familj, och vem som positionerar sig utanför märks också tydligare.

ANETTE: Jag tyckte att det mestadels funkade redan i första säsongen, men håller med om att det nu känns tajtare. Gillar att följa dem i vardagen när de har middagsscener. Och så älskar jag ju såklart de fantastiska ballroom-scenerna. Det kan åtminstone jag aldrig få för mycket av.

EMMA: Inte jag heller, jag är som ett barn i en godisaffär. Alla färger! Allt extravagant! All dramatik! Det är spännande att alla ballroom walks, även den allra minsta, berättar en historia. Apropå dramatik känner jag att jag måste ta upp melodramatiken. I vissa scener smackas det på med melodramatiska monologer och scenen dras ut på i oändlighet. Och jag är kluven. Jag märker ju att det är det som händer, att min estetiska smak säger STOPP! Det är för mycket! Den här scenen skulle ha slutat för tio minuter sedan. Och samtidigt märker jag att jag sitter och bölar. Jag är så tydligt manipulerad och jag vet det, och ändå…

ANETTE: Förstår precis vad du menar. Håller med. Är kluven. Samtidigt är det en del av charmen med serien. Den känns ”fri” på något sätt, som att den inte följer någon mall. Kör sitt eget race. Det ska bli spännande att se var historien tar vägen, vilka karaktärer vi får följa i kommande avsnitt.

EMMA: Ja, du har rätt. Det fungerar inte att köra på minimalism och stramhet i en serie om ballroomscenen. Precis som att allt är extravagant och överdrivet och dramatiskt där, är det samma sak i skildringen av livet. HIV, prostitution, våld och mord på transpersoner samt familjer som tar avstånd – hela det livet är ju fyllt av tragedier och dramatik. Men också såklart av sammanhållning och kärlek. Ingenting är lagom. Då kan det inte heller skildras så.

Pose har precis fått grönt ljus för en säsong 3.  De första säsongerna kan ses på HBO. Säsong 1 finns numera även på Netflix.

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Den här artikeln är producerad av Onyanserats redaktion.