Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Serier & TV

Sorgearbetet fortsätter i After Life säsong 2

Den 24 april har säsong 2 av After Life premiär på Netflix. Vi är många i hyllningskören som är spända av förväntan om Ricky Gervais komiska talang fortfarande håller.
Sedan dundersuccén med the Office för drygt två decennier sedan har Ricky Gervais varit något av komedins kung Midas. Allt han tar i blir till guld. På vissa sätt kan man kalla honom cringehumorns fader. I alla händelser var han pionjär i rörelsen från sit com seriernas burkade skratt och oneliners till de pinsamma mockumentär-trendens pinsamma tystnader.

I After Life spelar Gervais Lokaltidningsskribenten Tony, som försöker hantera livet och sorgen efter hustruns bortgång i cancer. Cissi och Emma har sett den nya säsongen.

CISSI: Jag visste inte till mig av lycka när vi fick tillgång till den nya säsongen av After Life. Ricky Gervais är en av de roligaste människorna på denna jord och säsong 1 innehöll så mycket humor, samtidigt som man satt med gråten i halsen då sorg spelar minst en lika stor roll i handlingen.

EMMA: Han har verkligen skapat ett effektfullt sätt att få med det svarta och sorgliga med mer för honom klassiska pinsamma situationer-skämt.
Gervais har varit en av de viktigaste personerna i humorns utveckling den här sidan millennieskiftet. Det går att hitta moment eller grepp i nästan alla humorproduktioner efter The Office.

I After Life spelar han Tony som jag tror ligger ganska nära honom själv, man hör Gervais resonemang genom replikerna, även om detaljerna kring Tonys trauma är fiktion.

CISSI: Precis, även i briljanta Extras känns han som mer nära sitt privata jag då han också varit “ny på jobbet” fast det känns som att han alltid har varit en av de roligaste personerna som finns. Jag skrattar fortfarande högt när jag tänker på en av scenerna i säsong 1 då han hotar en mobbare utanför skolgården hållandes en hammare. Han är som bäst när han skämtar om sånt man inte “får” skämta om, som att ge en mobbare på ca 10 år stryk med en hammare. Älskar´t!

EMMA: Haha, ja han har ju såna moment i alla produktioner, när man sätter i halsen. För mig är de pinsamma tystnaderna där han är bäst. Skämt som inte landar, hur personen gräver sig djupare och djupare ner i ett hål och hur personerna runtomkring, som det ofta i verkligheten, inte vet hur de ska hantera det.
Det verkar som att Gervais i After Life har hittat sin ensemble. Många känns igen från Derek, bland annat hustrun Lisa och Brevbäraren, men också den briljanta Ashley Jensen från Extras, som här spelar undersköterska och Tonys love interest.

Ricky Gervais, Ashley Jensen
Foto: Netflix

CISSI: Älskar dessa två, oerhörd komisk timing dem emellan. Haha, ja han är verkligen världsbäst på att gräva djupa, pinsamma hål. Största bedriften i dessa scener måste vara att hålla sig för skratt. En enda gång har jag sett honom nästan skratta och det är i Extras när Cate Winslet spelar nunna och pratar snusk om Harry Potter. Då ser man hur han nästan spricker av skratt.

EMMA: Haha, men har man kollat extramaterialet till Extras och Office så vet man att han är usel på att hålla sig även när det han som säger sina egenskrivna repliker, hehe.
Det är intressant att han tar sig an ett sånt tunga och potentiellt känsliga ämnen som förlust av en livspartner och kärlek, depression och självmord i en humorserie. Hur tycker du han hanterar det? Funkar det?

CISSI: Personligen har jag alltid använt mig av humor när livet är tungt. Det är få som gör det så bra som Gervais då sorgen aldrig trivialiseras om du förstår vad jag menar. Utan humor hade man grinat jämt, speciellt i dessa tider när folk dör av en överjävlig influensa.

EMMA: Exakt. Humor och sorg är ju släkt eller sidor av samma mynt. Han har ju ett sätt att växla mellan nattsvart och trams, liksom. Det som verkligen funkar I After Life tycker jag är just de nattsvarta sekvenserna där han inte väjer för allvaret. I Derek tyckte jag ibland att det blev lite för gulligt och finstämt, men i After Life är det nästan outhärdligt jobbigt. Vilket är en bra sak.

CISSI: Exakt, tycker att säsong 2 är extra tung ur den synvinkel, sorgen och hans sorgearbete. Tycker han beskriver sorgens olika stadier med en otrolig fingertoppskänsla. Tycker säsong 2 är sorgligare än vad säsong 1 var för då var hans frus död fortfarande så färsk. Man går runt i en dimma och det är ju först efter några månader när man inte har pratat med den avlidna personen som man börjar sakna dem på “riktigt”.

EMMA: Tycker också att säsong 2 var jobbigare. Jag tycker också att det var bra att det inte löste sig med att han träffar någon ny. Han kan gilla någon, men fortfarande vara kvar i samma spiral. Han räddades inte av det. Han slapp inte undan på grund av det, han måste fortfarande ta sig igenom sorgen. Dessutom var det värre eftersom han inte var arg längre. Det kändes farligare på något sätt. Han tittar fortfarande på gamla videoupptagningar av hustrun varje kväll. Han har fastnat.

CISSI: Håller verkligen med dig Emma, precis vad som for genom mitt hjärnkontor efter att jag sett klart alla avsnitt. Inget typiskt Hollywood-trams att en sörjande person blir räddad av KÄÄÄRLEKEN. Sorg är ett svart hål man inte kan gå runt, man måste bara gå igenom skiten för att komma ut på andra sidan med vettet intakt. Det misstänker och hoppas jag att nästa säsong kommer handla om (om det kommer någon vill säga). Om jag ska titta på något annat än Tony i nya säsongen så tycker jag om att brevbäraren får mer speltid, älskar interaktionen mellan dessa två. Jäkla roligt när brevbäraren frågar om han får låna Tonys badrum.

EMMA: Ja haha, jag gillar honom mycket, och Tonys trötta irritation, men aldrig ilska. Alla karaktärer är ju älskvärda losers. Utom svågerns psykiatriker, han är ju helt vedervärdig.

CISSI: Hahaha! Japp, det är som om Donald Trump skulle vara psykiatriker. Totalt vidrig, vet och kan allt om allt och alla men är själv felfri. En typisk “den-som-är-utan-skuld-kastar-första-stenen person”.

EMMA: Han är motsatsen till hur en psykiatriker ska vara. Och det värsta är att den fina svågern sitter där och lyssnar på hans dravel och dessutom betalar för det.

CISSI: Scenen när svågern tar med Tony på medition/yoga är underbart pinsam och visar verkligen vilken mes svågern är som står ut med all möjlig skit till skillnad från Tony som har noll filter. Hade gärna sett honom tuffa till sig och explodera en vacker dag. Det hade varit fantastiskt roligt!

Paul Kaye som Psykiatrikern
Foto: Netflix

EMMA: Svågern ska ju vara någon slags mes, men jag tycker att han för det mesta är hänsynsfull, till gränsen att det blir skadligt för honom själv. Hade gärna sett att han sagt ifrån till psykiatrikern eller i alla fall inte tagit hans råd att gå ut och ragga, när han så uppenbart inte är typen.

Två saker slog mig under säsongens gång. Det ena var att det inte känns som att det händer så mycket. Visst finns det linjer, men de har inte den normala konflikt – lösningsdramaturgin. Vissa serier är ju avsnittsbaserade, en konflikt presenteras i början av avsnittet som sedan får en lösning i slutet. Andra hanterar ju en eller flera konflikter per säsong.
I After Life presenteras problem och får lösningar lite hipp som happ. Det var underligt. Men sen tänkte jag att det är så depression funkar! Allt bara pågår, problem kommer upp och får lösningar, samtidigt som man är lite avskuren från allt.

CISSI: Håller med dig till viss del men utan att spoila för mycket så får man en liten strimma med hopp på slutet när man tror att Tony fastnat i sorgen för all evighet och aldrig kommer kunna gå vidare. Kändes lite som en transportsträcka mot nästa säsong som jag verkligen hoppas blir av. Precis som du säger, det är så depression funkar och det känns som att Gervais tagit detta i beaktning för säsong 2. Om vi ska runda av, tycker du fortfarande att After Life fyller en plats i ditt hjärta?

Ricky Gervais, Penelope Wilton
Foto: Netlix

EMMA: Absolut. Säsong 2 ännu mer än säsong 1. (Men ibland undrar jag vem som filmar. Och varför en bröllopsvideo för ett par koncentrerar sig så mycket på ett helt annat par.)

CISSI: Jag skrattade mer till säsong 1 och grät mer till säsong 2 om jag ska vara ärlig. Haha, nu ska du inte gå in på detaljnivå Emma men håller med dig, det är ju märkligt. Men Gervais ville nog fokusera mer på sorgens olika processer i säsong 2. Hur djupt och svart det kan bli när man verkligen förstår att någon man älskat så oerhört inte finns längre. När man dessutom inte är religiös och tror på himlen eller ett liv efter döden blir sorgen extra tung för Tony. Gervais är väldigt öppen med att vara ateist och detta känns igen.

EMMA: Ja, och det var rätt beslut. För dramaturgins skull, om man kan se det som att sorg har en dramaturgi. Jag gillar hopplösheten och apatin i säsong 2. Men som du säger kommer nog säsong 3 ta en annan riktning.

CISSI: Ja, det får vi ju hoppas att den gör för annars finns det ju risk att det blir långtråkigt även om det handlar om ett sådant komplext och känsligt ämne som sorg. Gervais är som du säger Kung Midas så det behöver vi nog inte oroa oss för misstänker jag. Till alla er som tyckte om första säsongen av After Life ska definitivt inte missa säsong 2.

Den här artikeln är producerad av Onyanserats redaktion.