Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Serier & TV

Spelet om Stockholm i SVT

Spelet om Stockholm 1

I mitt inlägg om Modernistisk arkitektur på film nämnde jag Norrmalmsregleringen och hur man kan se den i full gång i Dom kallar oss mods (1968). Där kan man också se delar av de gamla Klarakvarteren, som sedan revs. Jag skrev också att man i Stockholm ibland kan finna sig själv stående i ett landskap av urban ödemark. Jag tänkte då närmast på området kring Barnhusbron och Tegelbacken. Dessa områden lyfts fram av Anders Wahlgren i första delen av Spelet om Stockholm, som sorgliga exempel på Citysaneringens konsekvenser.

Wahlgren har gjort flertalet filmer om Stockholm, och då specifikt om hur staden har förändrats i arkitektoniskt hänseende, med Citysaneringen i fokus. Staden i mitt hjärta (1992) behandlar just rivningarna av Klarakvarteren. I Spelet om Stockholm får vi också se delar ur hans 40 år gamla film Riv inte vi vill bo kvar. Det får väl sägas vara något av ett livsprojekt för honom, Stockholm och Norrmalmsregleringen.

Wahlgren är personligt indignerad av Citysaneringen och dess omfattade rivnings- och påföljande byggnadsprojekt. Det är hans Stockholm som faller isär. Denna kärlek och påföljande indignation är till gagn för hans dokumentärfilmer. De är väldigt drivna och man delar ofta hans upprördhet. Men sanningen är ju som bekant, i all sin enkelhet, mycket mer komplicerad än så.

Hjalmar Mehr 2
Hjalmar Mehr förstamajtalar på Gärdet.

Framför allt är det Wahlgrens ständigt pågående karaktärsmord av Hjalmar Mehr som lämnar en viss bitter eftersmak. Mehr var stadens finansborgarråd mellan 1958-1966 och 1970-1971, samt fastighetsborgarråd åren 1966-1970. Och en av de centrala aktörerna i genomförandet av Norrmalmsregleringen. Mest påtagliga blir bristerna i Wahlgrens blinda korståg mot Mehr i detta citat, ur första delen av Spelet om Stockholm:

”Att det sedan uppkom sociala problem i spåren av rivningarna verkar ha förvånat fastighetsborgarrådet Hjalmar Mehr.”

I början av 1970-talet tog pengarna till citysaneringen slut. Hus som skulle rivas stod övergivna och övertogs av uteliggare och narkomaner. Här beskylls inte Mehr bara för förändringarna i stadsbilden, utan Wahlgren raljerar också över hur myndigheterna stod handfallna inför de sociala problem som ”uppkom” i spåret av omdaningen. De sociala problemen ”uppkom” knappast med Norrmalmsregleringen, de existerade redan innan, men koncentrerades i de övergivna husen. Det kan man ju i sin tur beskylla myndigheterna för, kanske även Mehr, men då har det mindre med Citysaneringen specifikt att göra. Det ska verkligen till ett ensidigt arkitektperspektiv för att tro att sociala problem skapas med byggnader och stadsplanering.

Anders Wahlgren
Anders Wahlgren framför en av Hötorgscitys ”trumpetstötar”.

Men i övrigt då? Ja, Mehr och resten av den socialdemokratiska nomenklaturan var fångar i dåtidens tankegods. Nämligen idén om bilen och en stad för de bilburna. Bilvägarna skulle gå in i staden, och rätt igenom staden. Spelet om Stockholm handlar också i huvudsak om de motorleder som både byggdes, planerades och de där byggandet bara nådde halvvägs, som aldrig slutfördes. Även om Wahlgren är så vredgad att fokus ständigt spiller över i sådant som inte direkt berör motorlederna. De flesta av hans filmer handlar om Norrmalmsregleringen i allmänhet, trots att de givits vissa specifika inriktningar.

Mehr framstår också som en känslolös teknokrat – vilket otvivelaktigt är Wahlgrens önskan. En iskall betongsosse som på byråkratsvenska, med talfel, redogör för saneringens nödvändighet och ständigt mässar om funktion, funktion, funktion. Mehr har väl fått lite upprättelse de senaste åren, i och med Björn Elmbrants bok Stockholmskärlek: en bok om Hjalmar Mehr. Där tecknas fler sidor av denne ”Almar Ner” – efter Almstriden i Kungsträdgården – sidor som Wahlgren aldrig bemödar sig med att redogöra för. Och det är en politiker som brinner för social politik, även en av motorerna bakom tunnelbanebyggena. Klarakvarteren, ska det sägas, var ett råtthål, ett ruttnande och förslummat område – något som ofta glöms bort i romantiseringen av det gamla Stockholm.

Almstriden
Almstriden 1971

Det andra stora problemet med Wahlgrens redogörelse är att hur vackert han än beskriver – och visar – det gamla Stockholm, så är det ett evigt och entonig tjat om ”hans”. Hans skola Adolf Fredrik rök nästan med, hans skola Norra Latin revs nästan. Allt med det där nostalgiska skimret, som att Mehr inte försökte förbättra staden, utan mer eller mindre sökte anfalla Wahlgrens barndom.

Med allt detta sagt, så har han många poänger Wahlgren. Och Mehr var fel ute, så här i efterhand. Wahlgren är så retoriskt driven att jag för en stund blir konservativ, närmast reaktionär. Det ligger mycket i hans ris, bland annat i kritiken mot rivningen av det gamla Hotell Continental, som ironiskt nog upprepar sig vid rivningen av det ”nya” Hotell Continental – det som byggdes år 1962, efter att det gamla rivits. Nu ska där byggas ett jättelikt glashus på 17 våningar – nya Centralstationen. ”(Gamla) Centralstationen och Klara kyrka får huka inför denna mastodont”, säger Wahlgren, ”ett enormt resursslöseri”. Och det ligger mycket i det han säger, det finns faktiskt andra lösningar än att riva rasket och anlägga gigantiska schabrak till byggnader, som sträcker sig mot himlen. Babels torn någon?

Spelet om Stockholm 2
Hötorgscity och dess ”fem trumpetstötar”.

Det är lätt att döma i efterhand, men folk protesterade även då, bland annat 29 kulturpersonligheter, med Per Anders Fogelström i spetsen. Och City är ett sorgligt bevis på den sociala ingenjörskonstens misslyckande. Även om både Wahlgren och gamle folkpartistiske finansborgarrådet Yngve Larsson ser Hötorgsdelen, med sina ”fem trumpetstötar” som en mycket lyckad del av City. De ser uppenbarligen något jag inte ser. Det är resten de tycker är (var) misslyckat. Här i slutet av första avsnittet blir det också lite mycket av en politisk partsinlaga, gamla bilder på en intervju med Larsson där han framför kritik som gråsossar och moderater inte skulle kalla något annat än ”tillväxtfientligt”, kanske till och med kommunistiskt om de är på buttert humör. Och att Wahlgren ständigt återkommer till den folkpartistiska politikern Eva Remens, stridbar feminist och motståndare till många av Norrmalmsregleringens förändringar. Så må det ha varit, men det framstår som att Wahlgren jagar sossar snarare än misslyckade stadsexperiment.

Trots bristerna och ensidigheten är det en fantastisk framställning av en stad i ständig förändring. Wahlgren är inte heller helt obalanserad. I slutet berättar han att många av hyresgästerna i City, företag och banker, nu flyttar utåt. Och han undrar vad som ska hända med de stora byggnaderna och de stora ytorna. Han efterfrågar moderna hus, modern arkitektur. Ett City som fylls med mer människor än vad som finns där idag. Ett City som fylls med liv. Områden utan boende är onekligen rätt döda och tråkiga. Han känner sorg över en stad som försvann, men han är inte någon som vill rekonstruera eller återskapa ett ”bättre förr” – som troligtvis aldrig existerat. Han ser framåt.

Första avsnittet av Spelet om Stockholm finns på svtplay.se. Andra avsnittet sänds söndag 5 januari klockan 18.10, i SVT1 – och behandlar bland annat Slussen och Stockholmsförorten Tensta. 

Slussen
Slussen

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *