Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension Serier & TV

The Crown säsong 3 – God save Olivia Colman!

Betyg

Ingrid och Emma har sett säsong 3 av The Crown, som har premiär på Netflix den 17 november. Här kommer en spoilerfri text. 

INGRID: Det tog rätt lång tid innan jag började kolla på The Crown. Vilket egentligen är lite konstigt, med tanke på att serien innehåller flera beståndsdelar som verkligen lockar mig: det är brittiskt, det är kostymdrama och det är nutidshistoria. Ändå var det något som gjorde att jag tänkte att jag inte var så himla intresserad av den där brittiska kungafamiljen. Hur intressant kan det vara liksom? Jätteintressant såklart, visade det ju sig. För det är ju inte bara en serie om den brittiska kungafamiljen. Det är ju också en serie som handlar om Storbritanniens nutidshistoria i stort, med den brittiska kronan som självklar mittpunkt. Och vilken produktion det är! 

EMMA: The Crown är en helt fantastisk serie, oavsett politisk hemvist. Den rymmer kritik av hela systemet med ärvd makt. Ofta sitter jag och skakar på huvudet åt hela denna knasiga apparat, med alla konstiga traditioner och ritualer. Och hur hovet och familjen hela tiden försöker berättiga sin existens.  Men The Crown har också gett mig en förståelse för hur människor kan tjusas av allt glitter och mystik, samt en inblick i familjen bakom glittret. Och som du säger, Storbritanniens nutidshistoria i en omvälvande tid. 

INGRID: I två säsonger har Claire Foy spelat drottning Elizabeth. Med den äran. Men nu är det dags för en ny drottning på scenen. Olivia Colman! I säsong 3 är alla skådespelare utbytta för att spela äldre versioner av karaktärerna. Som drottningens man prins Philip ser vi nu Tobias Menzies (Jack Randall i Outlander, som jag tack och lov inte alls tänker på när jag ser honom som Philip), och som prinsessan Margaret ser vi ingen mindre än Helena Bonham Carter. Och dessutom introduceras Josh O’Connor i rollen som den vuxne (något så när) prins Charles. Men mer om honom senare.

Låt oss först prata lite om det här med att byta ut hela ensemblen från en säsong till en annan. Visst är det väldigt speciellt att man gör så? Och ska vi gå rätt på den stora frågan, Emma. Hur blir det egentligen när Claire Foy byts ut mot Olivia Colman?

Olivia Colman som drottning Elizabeth och Tobias Menzies som prins Philip. Foto: Sophie Mutevelian/Netflix

EMMA: Beslutet att byta ut ensemblen var helt rätt enligt min mening. Den enda som som är kvar är väl John Lithgow? Hans tolkning av Churchill var otrolig i de första säsongerna, så det var lite hjärtnypande att se honom igen. Annars var det bra att byta. Jag hade tyckt väldigt illa om att se Claire Foy och Matt Smith i latexrynkig mask. Dessutom var det helt rätt tidpunkt att byta, eftersom de skådespelare som tog över stafettpinnen är medelålders och både kan spela yngre och äldre versioner utan problem, om det är meningen att serien ska sträcka sig längre.

Jag gillade Foy extremt mycket, men när det tillkännagavs att Colman skulle ta vid blev jag överlycklig. Så lycklig att jag till slut började bli rädd för att bli besviken. Men nej. Hon är helt perfekt för medelålders Lilibeth, och jag kan absolut se henne göra rollen tills hon blir gammal. Hon gör den tantiga, lite stela medelmåttan Elizabeth II perfekt. Övergången var nästintill sömlös, för henne och prins Philip. Men det är ovanligt att byta ut alla. Ofta byter man ju ut barn och ersätter dem med en ung vuxen, alternativt om det är ett hopp i tid, som i Gudfadern till exempel. Men jag skulle önska att fler gjorde så! Jag tycker att man köper överenskommelsen ganska snabbt. 

INGRID: Jag håller verkligen med. Det är mäktigt på något sätt, att de verkligen byter ut hela ensemblen och bara bjuder in oss tittare att följa med i illusionen. Och det funkar ju! Visst är det lite svårt att vänja sig i början, och jag får ju inte helt samma känsla av de nya skådisarna som de gamla (vissa skådespelare har ju så speciell utstrålning), men som du säger så köper man överenskommelsen snabbt. Och de gör ju en fin kommentar till skådisbytet i första avsnittets första scen, där drottningen får se de nya mynten som präglats med den vuxnare drottningens profilbild. Snyggt, och subtilt.

Men, jag kan ändå inte låta bli att surfa in på Wikipedia rätt mycket under avsnitten, för att få ett hum om hur gamla de egentligen är när just det där och det där händer. Det blir ju lätt så när en skådis ska spela samma person under flera års tid. Och, det tar emot lite att säga det, men jag har lite svårt att leva mig in i att prinsessan Margaret är drottningens lillasyster. Och att hon ska vara lite drygt 30 år i början av säsongen. Hon spelas trots allt av Helena Bonham Carter som är 53 år, och dessutom åtta år äldre än Olivia Colman. På ett sätt tycker jag det är lite gött att man bara struntat i detta och rollsatt henne ändå, hon är Helena Bonham Carter liksom. Men, lite konstigt är det. 

Helena Bonham Carter som prinsessan Margaret. Foto: Sophie Mutevelian/Netflix

EMMA: Ja, haha, jag kan hålla med om att det är lite konstigt med Bonham Carter, speciellt när man vet att Colman är yngre. Men det är ändå roligt att de gjorde det valet, lite punk, liksom. Hon gör Margaret jättebra, det är en inställning och en personlighet som hon lyckas förmedla. Hon är bra på att spela den uppmärksamhetstörstande eviga tonåringen. Dessutom är det skönt att se henne i ett sammanhang utan Tim Burton och Johnny Depp. Jag hade nästan glömt att hon gjorde bra grejer innan hon fastnade med dem. 

Ska vi prata mer om skådespelarprestationerna direkt? Det är såklart som vanligt ett imponerande skådespelarstall. Även med de som inte är superkända (Bonham Carter, Colman och Lithgow ) är det en lågintensiv briljans som genomsyrar hela ensemblen. Har du några favoriter?

INGRID: Det är ju otroligt hög nivå på skådespeleriet i The Crown. Man känner verkligen den där tunga brittiska kvaliteten.  Och Claire Foy och Olivia Colman, de är väl två av de bästa skådisarna vi har över huvud taget? Men inför den här säsongen så har jag ju väntat särskilt mycket på att få se Josh O’Connor som prins Charles. Dels för att det ju är en spännande del av historien, men framför allt för att jag blev så golvad av Josh O’Connor i God’s own country härom året. Det är lätt en av de starkaste skådespelarprestationer jag sett någonsin. Och han är underbar som prins Charles! Otroligt bra. Han har en sån otrolig, känslig, närvaro. Han är ju bara med i några avsnitt här, men jag blev riktigt tagen av dem. 

EMMA: Prins Charles gör ett väldigt starkt intryck i de få avsnitt han är med, jag håller med. Själv har jag, förutom Colman, två favoriter. Tobias Menzies som prins Philip och Jason Watkins som premiärminister Harold Wilson. Menzies gör den där gubbiga träigheten som jag förkippar med Philip helt perfekt. Scenerna med honom och Elizabeth, deras äktenskap, hur de pratar, grälar, tar i varandra är briljanta. De är också briljanta om man tänker på hur det skildrades i föregående säsonger. Hur ett äktenskap förändras över tid. De där stormiga känslorna har lagt sig, det andas någon slags familjär resignation.   

Vad tycker du om skildringen av händelser och dramaturgin över lag? Det känns som att man gärna vill ha avslutade historier i varje avsnitt, vilket kanske är ett nödvändigt ont eftersom det är så mycket historia som ska pressas in i några få säsonger. Ibland har jag trots det svårt att svälja det sättet att berätta, eftersom det är ganska dramatiska händelser som får ett avsnitt och sen är det löst. Det är nästan inga längre linjer för de personer och öden som familjen stöter på. De flimrar förbi och nämns sällan igen. Ibland längtar jag efter spin offs… 

Foto: Des Willie/Netflix

INGRID: Jag förstår vad du menar, ibland är det lite frustrerande. Men jag tycker att det som är bra med det väger över ändå. Det tillåts aldrig bli såpigt till exempel, trots att det ju är så mycket som handlar om de här kända människornas relationer och förehavanden. Det hade kunnat bli snaskigt om man dröjde kvar för länge i alla detaljer, istället får vi avsnitt som fokuserar på vissa skeenden. 

EMMA: Även om jag skulle vilja att de skulle stanna längre än ett avsnitt per händelse, så kanske man kan se det som en symbol för kungahuset över lag och vad de gör på dagarna. De sätter sig in i verksamheter eller länder, gör ett statsbesök och är intresserade och förhoppningsvis pålästa. Sen är det dags att gå vidare till nästa land/industri/verksamhet. 

INGRID: Det var en jättebra liknelse ju, så är det säkert rätt mycket…
Jag tycker ändå att de får in otroligt mycket i avsnitten som handlar om historiska händelser. Det känns ofta som de är längre än en timme (de är inte alltid ens en hel timme).

Jag tänker särskilt på avsnitt 3, “Aberfan”, om den hemska olyckan i den lilla gruvbyn i Wales. En händelse jag inte alls kände till sedan tidigare (vilket såklart alla britter gör). Det är ju ett fantastiskt avsnitt, som rymmer så mycket, och är så starkt. Jag tycker också om hur man som tittare slängs in i olika händelser utan att veta vad som komma skall. Eftersom det som du säger ofta är avslutade historier i varje avsnitt så är det ju aldrig givet vad som ska komma i nästa. Så när ett avsnitt börjar med att vi befinner oss i en liten by i Wales, i ett klassrum där barnen ska lära sig en sång, så vet jag inte varför eller vilka de är, men jag blir ändå genast fängslad.

EMMA: Ja, det avsnittet var väldigt starkt och späckat. Jag satt och höll andan hela avsnittet, jag visste inte heller något om det tidigare. Det var ett av de avsnitten jag ville skulle bli fler avsnitt.

Men jag tror att jag ändrar mig nu… När det sedan kom ett avsnitt om Wales och prins Charles hade man genom Aberfan-avsnittet fått en förförståelse för det walesiska folket. Det gav jättemycket. Som ickebritt får man sin mesta kunskap om landet från popkultur. Man har ju fått någon slags hum om skottarnas patriotism och motstånd – Mary Queen of Scots och Braveheart och dylikt med varierande sanningshalt.  Men jag vet nästan ingenting om Wales och historien om hur de kom med i Unionen. Var det blodigt, eller fredligt? Fanns det motstånd?  Men min slutsats blir att det är inte helt sant att det är helt och fullt avslutade avsnitt, vissa hakar ju i varandra. 

Josh O’Connor som prins Charles. Foto: Des Willie / Netflix

 INGRID: Ja det är sant, kopplingen mellan de avsnitten var ju lysande gjord. Jag älskade förresten det avsnittet med prins Charles i Wales, där han förbereddes inför att bli installerad (krönt?) som prins av Wales. Eftersom han var tvungen att plugga walesiska (kymriska). Det där otroligt fascinerande, och märkliga, språket. I typ 50 procent av hela avsnittet talas det walesiska, och jag tror aldrig att jag har hört så mycket av det språket på tv eller film förut? Okej, jag är eventuellt den enda som blir exalterad av detta, men jag satt verkligen och mös av att få höra Josh O’Connor prata walesiska, haha. 

Det är ju ett otroligt välskrivet manus överlag. Så mångbottnat, och inte övertydligt. Men jag funderar onekligen på hur mycket som grundas på riktiga fakta, och källor, och hur mycket som är helt påhittat. Att manusförfattarna liksom spinner vidare på något som de de facto vet hände, och sedan föreställer sig hur det egentligen gick till “bakom kulisserna”. Vad personerna sa, och hur de kände. Det måste ju vara jättemycket? De kan ju knappast veta vad som hände i prinsessan Margarets sovrum, eller när drottningen och prins Philip grälade. Såklart. Men det är ju så mycket väldigt personliga detaljer med i serien, och de flesta av dem handlar om personer som lever fortfarande. Är detta egentligen lite märkligt, och problematiskt? Vad tänker du? 

EMMA: Jo, det är problematiskt. Det måste ju vara helt galet att se sig själv eller sin familj som karaktärer i en serie. Jag tror att i alla fall prinsarna följer The Crown. Att göra ett historiskt drama är ju lite problematiskt även när personerna är döda, eftersom det mesta är hittepå och man tar en vinkel och bestämmer sig för den. Men den metoden blir ju extra problematiskt när personerna fortfarande lever.

Jag tror att de har fått mycket av sitt material från intervjuer, men som du säger, sängkammarscenerna kan de ju omöjligt veta något om. Jag har svårt att tänka mig att drottningen någonsin har gett en sådan typ av intervju när hon berättar om så privata saker. Ju närmare i tid vi kommer ju mer obekväm blir jag. Det förvånar mig lite att de inte väntade till efter drottningens död med att göra serien, eftersom den handlar om henne. Det hade varit lite klädsamt. Samtidigt är jag så otroligt glad att det blev och att det blev nu med dessa skådespelare. Om jag ska vara egoistisk. 

INGRID: En av drottningens före detta pressekreterare har ju i dagarna gått ut och kritiserat The Crown. Han tycker att man i säsong 3 antyder en romans mellan drottningen och hennes hästtränare Lord “Porchie” Porchester, vilket han tycker är “motbjudande”. Undrar om han har fått se det avsnittet i förväg? Jag tolkade nämligen inte alls det avsnittet så. Jag tycker snarare att de skildrar Porchie som en väldigt nära vän till Elizabeth, som hon delar intressen med och kan prata med på ett annat sätt än med andra människor i sin närhet. Men, det innebär ju också att jag gör tolkningar om en verklig person och hennes relationer… Även om jag tycker att den där före detta pressekreteraren överreagerar så kan jag ju förstå reaktionen lite också.

Men serien är samtidigt väldigt värdigt gjord, den är ju inte ute efter att smutskasta kungligheterna, snarare får man ju mer mänsklig blick på dem. Och jag tänker ändå att man som tittare förstår att det är en tolkning och inte en exakt skildring av verkligheten. Och som du säger, den serieälskande egoisten inom en skulle ju aldrig vilja vara utan den här serien. Produktionen är så magnifik att jag tindrar framför tv:n. Den stora nackdelen med att se hela säsongen på bara ett par dagar, inför den här texten, är bara att vi nu åter igen måste vänta ett par år på att få se fortsättningen!

Foto: Sophie Mutevelian/Netflix
Den här artikeln är producerad av Onyanserats redaktion.