Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Serier & TV

The Shannara Chronicles – En första titt

Shannara poster

Jag var på biblioteket och lånade de två första böckerna i Terry Brooks så kallade Shannaratrilogi – jag tar mitt jobb här seriöst, ibland. Den ena delen stod nere i magasinet och bibliotekarien fick ta sig en liten tur. Men sedan blev det ändå inte någon läsning då film och tv upptog all tid över julen. Det har blivit så där allt oftare under det som kallas ”The Golden Age of Television”. Böcker och sådana där lite mera krävande sysselsättningar får stryka på foten. Synd på ett sätt, men inte hela världen när tv nu för tiden levererar högkvalitativ och djupt komplex dramatik.

Shannara 2
Shannara-världen The Four Lands.

Något sammansatt drama är dock inte The Shannara Chronicles efter fyra avsnitt att döma. Det är ju annars det som skiljer en sådan serie som Game of Thrones från traditionell fantasy, förmågan att skildra relationer mellan växelvist ont och växelvist gott agerande människor. Och inte enkom förlita sig på ett vattentätt skott mellan ont och gott, samt orcher och effektsökande magiska inslag. Lite orättvist är det dock att jämföra med Game of Thrones, dels för att George R.R. Martins verk är nyare, men också för att de vänder sig till en annan målgrupp. Eller, låt mig säga så här: alla kan ha en behållning av att se Game of Thrones, men The Shannara Chronicles som serien är utformad här, för dumburken, är mest någonting för ”youngsters”. Det är också MTV som har plockat upp den.

Shannara 13
Will Omsford (Butler) och Amberle Elessedil (Drayton).

Game of Thrones var och är också en sorts förnyelse av fantasygenren. Visst innehåller serien typiska fantasykännetecken, men ”troperna” är betydligt mer elastiska, förhandlingsbara. En vanlig story inom genren är att en vanlig bonnpojke och ibland en och en annan bonnflicka lever sitt stilla, ointressanta liv och att det plötsligt händer något som gör att hen måste ge sig av på en resa i någon form. Det brukar också visa sig att denna alldagliga hen egentligen är menad för stordåd och/eller är typ högättad, eller i alla fall av märkvärdigare blod än något gement statarblod. Sådan dramaturgisk tematik går igen även i sådan fantasy som inte faller inom den specifika avdelningen ”medeltidsfantasy”, som Harry Potter och Star Wars. Den senare innehåller även en vis herre som vet mer än protagonisten om stort och fungerar som en vägvisare i den nya tillvaron; exempelvis ledsagar Obi-Wan Kenobi den valpige Luke Skywalker. Något liknande förekommer i Sagan om ringen, där Aragorn (någon annan som precis som jag saknar bruket av namnet Vidstige?), men även Gandalf, fungerar som ledsagare åt Frodo och hans hobbit-liga. Även en saga som Askungen innehåller det där grunddraget: från bajsliv till najsliv. Eller från trist till spänningsturist, najslivet inträffar först i änden och skildras sällan särskilt mycket.

Shannara 4
Årets resmål: The Four Lands.

I The Shannara Chronicles företräds reseeskorten av Allanon (Manu Bennett), en druid – en ”ras” som huvuddelar av folket i Shannara-världen trodde var utdöd – och den valpaktige protagonisten av Will Ohmsford (Austin Butler) som är halvalv. Men serien börjar inte där. Den börjar istället med en storslagen ”kameråkning” genom ett igenvuxet, lummigt landskap som blandar något i stil med Irlands klorofyllmättade natur med lite djungelvibes och Jan Jörnmarks bilder av övergivna platser. Därpå får vi se den som utgör andra halvan av protagonistduon in spe, alvprinsessan Amberle Elessedil (Poppy Drayton), träna inför ett ytterst hälsovådligt intagningsprov till elitförbandet ”The Order of the Chosen”. Ett förband som aldrig tidigare innehållit en kvinna och som bildats för att skydda det magiska urträdet ”Ellcrys”. Trädet håller demonerna i schack, för det vet man ju i allmänhet: demoner är inte att leka med. Det visar sig också att Amberle (Drayton) ser framtiden när hon rör vid stammen, i dessa syner ser hon att tunga obehagligheter står att vänta. Runt huvudpersonerna rör sig också ”rovern” Eretria (Ivana Baquero). Rovers är människor som drar runt i typ rövarband.

Shannara 9
Druiden Allanon (Bennett) i dörrvaktsfrilla.

Kärnan i storyn är ganska Tolkien-lik, men ytan är annorlunda. Berättelsen utspelar sig inte som Sagan om ringen, Game of Thrones eller Star Wars i en annan tid och på en annan plats, utan i en postapokalyptisk värld som är vår, långt fram i tiden. Miljön präglas av gammalt överväxt bråte, bland annat bilar och ett stort lastfartyg, som gör att man anar vilken typ av värld som föregått den nu existerande. Och de som kallas ”troll” ränner runt i något slags gasmasker. Det är lite svårsmält för någon som föredrar antingen den klassiska ”medeltidsfantasyn” eller postapokalyptisk Mad Max-estetik och inte mycket däremellan. Återigen detta Game of Thrones, men något som den serien gör bra är att utmana fantasygenren med vassare historieberättande och skildring utan att för den sakens skull hålla på och mixtra för mycket med ytskiktet. Jag har inte läst Stephen Kings magnum opus, fantasybokserien Det mörka tornet, som till dags dato består av sju böcker, trots att jag vet med mig att han också kan hantera en sådan genre med sin känsla för historieberättande och dramaturgi. Just för att King har valt att blanda genre-estetik vilt: spaghettiwestern med Tolkien.

Shannara 5
Tête-à-tête på beachen.

Världarna i Game of Thrones, Sagan om ringen och även Star Wars (originaltrilogin) känns, på riktigt. J.J. Abrams återknöt inte för inte till Star Wars-arvets slitna retroestetik med The Force Awakens. Slitna, ja, klädesplagg och utrusning ser använt ut; realism bland all fantasi. En av de många avigsidorna med prequeltrilogin, som inleddes med Star Wars: Episod I – Det mörka hotet (1999), är just dess känsla av plastighet och tunga fokus på artificiella CGI-miljöer – med dåtidens tekniska möjligheter. The Shannara Chronicles har också problem, liknande sådana, men också sådana som är av nästan helt motsatt slag.

Shannara 8
Som Waterworld (1995), fast tvärtom, typ.

Alverna lever och vistas, som sig bör, i en omgivning där arkitektur och inredning är naturnära och med ”organisk feeling”. Av någon anledning, antagligen på grund av Tolkien, är alver utöver stroppiga varelser även måna om att ha det välordnat och städat omkring sig. Låt så vara då, men problemet i The Shannara Chronicles är att man, med ganska begränsad budget får man anta, i sin iver att förmedla alvernas snobbism försett dem med kläder som dels ser helt oanvända ut, men trots det inte förmedlar särskilt hög klass. I jämförelse med den medfarne, ärrige och oduschade druiden Allanon (Bennett) ser de förvisso rena ut. Men scenografin bara skriker ”studio” och kläderna skriker “billigt och nyinköpt”. Jag kommer att tänka på mer eller mindre bra b-produktioner som Xena och Young Hercules. Det är massa sådana där små och stora saker som stör hela tiden. Varför ser till exempel vanliga människors boningar ut som new-age-knarkarkvartar ur Inherent Vice (2014)? Och varför ser palatsväktarna ut som ninjor?

Shannara 10
En demon har fastnat i ett par strumpbyxor.

Det är inte helt entydigt, men kontentan är att det är de scener som innehåller mindre av datoranimerat som är de mest problematiska ur visuellt hänseende. Sedan är inte allt det animerande lika storslaget och snyggt gjort som ”helikopteråkningarna” över landskapen. När det är mer av närbild och fler detaljer framträder blir den begränsade budgeten påtaglig.

Shannara 11

Sedan innehåller Shannara-världen just inga dvärgar, men John Rhys-Davies, som spelar alvkungen Eventine Elessedil, gjorde sig avgjort bättre som Gimli i Härskarringen-filmerna. Särskilt trovärdig som högtstående väsen är han inte. Castingen är överlag rätt dåligt gjord och det kryllar av alldeles för många strömlinjeformade ynglingar med vita tänder som är bättre på att se snygga ut än att skådespela övertygande. Det är späckat med dramatiska scener där skådespelarna andas hårt, borrar blickarna i varandra och andra sådana där grejer som ska göra att vi ska förstå allvaret i situationen och acceptera premisserna. Nja, det gör man aldrig riktigt. Detta blandas också med dåligt levererad humor. Och trots att det är proppat med mystik och magi så känns det aldrig mystiskt. Och trots hugg, stick och slag med blodvite som följd, så känns det ändå för polerat.

The Shannara Chronicles fins att se på HBO Nordic.

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *