Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Serier & TV

The Stand – Pandemisk paltkoma

Mitt i en brinnande pandemi, i epicentrum av en andra våg dimper den ner. Likt ett mass-SMS ingen riktigt bett om att få. Samtidigt mer relevant än någonsin men man måste ändå ställa sig frågan, varför? Och av flera anledningar. Varför behöver vi ännu en remake på ett original som fortfarande är klart gångbart? Visst, vi kanske inte behöver gräva särskilt djupt i vår vokabulär för att hitta ord som kan beskriva Pestens Tid från 1994 och det är väl heller inget gemene man dammar av och bränner igenom med familjen så här i jultider. Inte direkt en DVD-box man lätt glöggfryntlig plockar fram för att kunna sitta ihopkurad i soffan med jultröja på och knäcka paradisnötter. I synnerhet inte med tanke på hur trötta vi alla är på ordet pandemi så här i december 2020 och här hittar vi naturligtvis den andra frågan om varför. Hela vår vardag har trots allt det gånga året bestått av pandemi och gör det fortfarande. I tidningar, i radio, på TV, på sociala medier och inte minst i livet självt. Är det inte svarta rubriker så är det någon presskonferens med Steffe och tillhörande Statsepidemiolog och med det oftast nya restriktioner och rekommendationer. Det är ett karantänfyllt år som vi mestadels har spenderat framför skärmen. Ett år då våra mest googlade ord var Coronavirus och folkhälsomyndigheten.

Orkar vi då, förpassade till våra hem med personligt ansvar vilande över våra bleka axlar som inte sett dagsljus på månader trycka tio timmar fiktiv pandemi med 99 procents dödlighet? Räcker det inte med det vi har? Visst kan man se det som en ljusglimt i mörkret. Ett ”det kunde alltid ha varit värre” scenario men det är en klen tröst. Och heller inte särskilt relevant då Pestens Tid, eller The Stand som den heter på originalspråk och som även är titeln på HBOs nya serie från CBS är en påhittad story av skräckmästaren Stephen King medan Covid-19 förstås är något som pågår här och nu. Samtidigt utgör ju de många likheterna en farhåga att det här trots allt kan vara en realistisk framtid.

Foto: CBS

Alla som har läst tegelstenen till bok eller sett miniserien från -94 vet såklart vad det handlar om men för den oinvigde kan 1 200 sidor från 1978 tack och lov sammanfattas med ett par korta meningar. Ett laboratorieframkallat influensavirus, kallat Captain Trips släpps ut i samhället och utplånar 99 procent av Jordens befolkning. Den överlevande procenten är immun mot viruset och dessa ovetande och av högre makter korade krigare drabbar samman i en kamp mellan gott och ont. Två läger, styrda av två karismatiska ledare. Med Mother Abigail på den goda sidan och Randall Flagg på den onda tvingas de utvalda nu kämpa för överlevnad. Igen.

Nu släpper alltså HBO en uppdaterad version av Stephen Kings fängslande storsäljare och Mick Garris miniserie. Texten nedan är baserad på seriens fyra första avsnitt av totalt nio och är spoilerfri enligt krav från upphovsmännen.

Foto: CBS

Inte för att det finns mycket att spoila early on, speltiden går mest ut på att introducera det enorma persongalleriet, helst utan att trötta ut tittaren redan innan berättelsen tar sin början. Det går så där. Visst, det är komprimerat så att det förslår och flera hundra sidor roman flyger förbi på bara ett par timmar men det innebär tyvärr bara att en av Kings i särklass starkaste inledningar med minutiös karaktärutveckling förminskas till en relativt simpel story med en tämligen ointressant ensemble med panikpåklistrad bakgrund. Dels beror det förstås på den stiliserade storyn, där vi av någon märklig anledning kastas in i mitten av boken när utbrottet redan skett men det beror även på att merparten av nämnda persongalleri är hejdlöst håglösa, inklusive James Marsden som huvudrollsinnehavare. I originalet var det Gary Sinise som spelade Stu Redman. Inte för att snubben som skulle komma att bli CSI-Mac med världen rosade någon större marknad med sitt skådespel där och då men han var ändå stabil, trovärdig och handlingskraftig. James Marsden glider mest omkring i sneakers, är allmänt skön och flinar. Inte ens när han tidigt blir intvingad i ett militärfordon och informerad om läget verkar han särskilt bekymrad. It is what it is liksom. Problemet är att han skall rädda mänskligheten från undergång och då får man lov att ta det på allvar. Lite så där som en Statsepidemiolog.

Den ljusa sidan håller till i Colorado med Mother Abigail (Whoopi Goldberg) som flummig livscoach och på den mörka sidan, i Las Vegas regerar Alexander Skarsgård i egenskap av den jovialiskt onda Randall Flagg. Till sin hjälp har de diverse drönare som går deras ärenden. Den drogberoende musikern Larry Underwood (Jovan Adepo), your creepy next door neighbour Harold Lauder (Owen Teague), hans obesvarade kärlek Frannie Goldsmith (Odessa Young) den svekfulla reservmorsan Nadine Cross (Amber Heard) och Guds dövstumma röst Nick Andros (Henry Zaga), för att nämna några av de mest frekventa karaktärerna halvvägs in.

Foto: CBS

Vi får som sagt inte mycket till bakgrund utan kastas mer eller mindre in i random relationer som vi eventuellt får mer insyn i senare eftersom The Stand envisas med otaliga flashbacks istället för att berätta en rak historia men som det är nu är det bara att försöka hänga med i de tvära svängarna. De som har läst boken eller sett miniserien märker direkt att det inte flyter på som det borde och trots att förlagan är på över tusen sidor så känns den inte hälften så krånglig att hänga med i som här. Josh Boone och Benjamin Cavell försöker desperat att klämma in så många sidospår som möjligt samtidigt som man vill kapa tiden på huvudstoryn. Något som resulterar i en väldigt snårig historia där ofta varken karaktärer eller handlingar känns särskilt trovärdiga eller rimliga. När sedan lejonparten av skådspelare svajar betänkligt blir det förstås problematiskt. Två som dock levererar kontinuitet och den där obehagliga känslan som behövs för att kunna pumpa lite liv i det som just nu känns som en lång transportsträcka till sista avsnittet, ett avsnitt som King själv har skrivit om eftersom han inte var nöjd med slutet från -94 är Alexander Skarsgård och Owen Teague. Skarsgård är sådär välartat och trivsamt ondskefull som bara han kan vara och Teague är sedvanligt skogstokig. Tillsammans håller de intresset för The Stand uppe. Jag är trots allt oväntat otålig och märkligt taggad på att se hur deras två karaktärer utvecklas framöver och naturligtvis kan jag heller inte motstå ett helt nytt slut signerat skräckmästaren själv.

Foto: CBS

Självklart är det en stor skillnad i tekniska produktionsvärden mellan Pestens Tid anno 1994 och 2020, där det moderna fotot och specialeffekterna bidrar till både rysningar och stundtals rent obehag men jag kan ändå inte undgå att tycka att det är en onödig remake. Men det ligger ju i tiden. Att modernisera och göra om. Att låna något gammalt och göra om till något nytt. Och det är klart att det såg annorlunda ut då. På nittotalet ansågs TV-serier vara den lägre klassens underhållning med ytterst begränsade resurser och stora filmnamn undvek därför plattformen som pesten. I dag är utvecklingen precis tvärtom. Kvaliteten höjs ständigt och fler och fler toppnamn hittar till streamingtjänsterna, framför allt nu när biograferna är stängda och där filmbranschen just nu tar en rejäl smäll som man kanske inte ens överlever. Samtidigt strömmar pengarna in hos streamingjättarna.

Nu har jag som sagt inte sett mer än fyra avsnitt så hoppet är långt ifrån dött, det här kan bli riktigt bra men jag saknar verkligen känslan av undergång och terror. All den galenskap som utspelas i boken när civilisationen är nära sitt slut. Just nu är det på tok för mycket snack och en väldigt liten verkstad. För så är det ju. Skall jag behöva genomlida en pandemi i underhållningssyfte så skall det vara på riktigt. Då vill jag ha allt. The whole shabang. Döda kroppar längs gatorna, brandtal, en raserad infrastruktur och jävelskap bakom varje hörn. Annars kan jag lika gärna titta på ännu en presskonferens om munskyddets vara eller icke vara.

The Stand har premiär på HBO Nordic 17 december

 

 

 

 

 

 

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."