Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Serier & TV

Under the Dome – Vi synar livet i kupan

UTD1

Med en son som spårar ur, en stad fylld med invånare på gränsen till revolt, objudna gäster och en stor kupol som täcker hela området så är det sannerligen inga cykelställsfrågor borgmästare James ”Big Jim” Rennie står inför när han nu skall försöka styra upp verksamheten innan den berömda bägaren rinner över.

CBS serie Under the Dome slog ett sex år gammalt tittarrekord när piloten sändes i juni förra året. Nu har säsong ett av serien som är baserad på Stephen Kings bok med samma namn hittat till Netflix och det blir en liten ros och rejält med ris när jag nu synar innehållet i en serie som är omöjlig att inte jämföra med Jericho från 2006.

UTD4
Pilla på allt som man normalt sett borde låta bli att pilla på är regel nummer ett i Under the Dome

Piloten lovade gott när tomrummet efter Lost i genren sci-fi meets horror,  meets mystery,  meets thriller äntligen skulle fyllas. Under the Dome är historien om Chester’s Mill, en fiktiv småstad någonstans i USA som en dag plötsligt fängslas under en massiv kupol av okänt ursprung men det är egentligen inte kupolen i sig som står i fokus här. Det är människorna innanför. De tvingas nu att samarbeta för att överleva. Vänskap och kärlek sätts på spel när svek och förräderi uppdagas. Gamla och nya hemligheter flyter upp till ytan och ju längre tiden går i fångenskap desto högre blir insatserna i ett samhälle där ingen karaktärs påse innehåller ett mjöl som är helt och hållet rent.

Men låt mig börja med att jaga ut elefanten ur rummet. Det är lika bra att börja med den där oundvikliga jämförelsen med Jericho. En tragiskt bortglömd höjdarserie, också från CBS. En oavslutad serie på en och en halv säsong som enligt min mening innehöll det mesta jag kunde önska av en serie i genren och nog återfinns väldigt mycket i Under the Dome. En liten stad som drabbas av en mystisk händelse och lämnar invånarna åt sitt eget öde, avskärmade från resten av världen. En ensamvarg med militär träning och en högst oklar agenda som glider runt i en Amerikansk muskelbil i en stad där han egentligen inte hör hemma eller ens vill vara. En skallig karl med maktbegär besegrar en hård snubbe i skägg och tar kontroll över staden och i takt med att snaran sakta dras åt visar det sig att myndigheterna eller militären inte alls ligger bakom aktionen som man först trott. Det här är någonting helt annat.

Ja, ni som sett Jericho känner igen er. Nu nådde inte Jericho den breda massan, det blev snarare en kultserie för en dedikerad skara fans och det var också därför man drog ur proppen mitt i. Nu finns det dock en chans att vi får ett värdigt slut eftersom Netflix har flaggat för att plocka upp serien igen och slutföra arbetet. Hur som helst, Under the Dome är tänkt att bli en storserie som skall kunna fightas mot de stora publiksuccéerna på rivaliserande kanaler och första säsongen drog rejält med tittare. Frågan jag ställer mig är varför?

UTD3
Tack för att du frågar men nej, efter en säsong av det här dravlet är jag långt ifrån okej.

Som sagt, piloten var rätt bra. Visst, det hjälpte ju till att den där kupolen ramlade ner och skapade kaos och blodbad i en intet ont anande småstad. Det enda som egentligen var en rejäl plump i protokollet i första avsnittet var karaktären Junior (Alexander Koch)  som i rollen som sociopatisk åsidosatt borgmästarson prickar in varenda klyscha och försöker så hårt att vara galen att det hela får en omedveten komisk underton. Det är dessutom en horribel skådespelarinsats som skall komma att hålla i sig genom hela säsongen. I övrigt trivdes jag ganska bra i Chester´s Mill och hittade till och med ett par Lost-referenser.

Men sedan gick det snabbt utför. Man beslutade helt enkelt sig för att sluta utveckla karaktärer och känslan var att man i smyg bytte ut manusförfattarna mot ett gäng chimpanser höga på socker. Nej, man verkade vara nöjd efter piloten och nu gällde det bara att få de påbörjade karaktärerna så irriterande, korkade och förutsägbara som möjligt. Serien gick snabbt från mystik till barnkalas där ett par enerverande ungdomar fick alltför stort utrymme med påklistrat emomanér och dudeism. Allt till en dialog så stel och onaturlig att frustrationen enkom bäddar för högt blodtryck.

Polisofficer Linda (Natalie Martinez) som skall försöka hålla ordning i samhället blir sämre och sämre på sitt jobb och fattar värre och värre beslut för varje avsnitt som går och till slut önskar jag bara att hon slänger in den där brickan och pistolen och går i förtidspension. Angie (Britt Robertson), en karaktär som satt inspärrad i en bunker i tre hela avsnitt och skrek för döva öron har man gjort så menlös att det är kränkande. Dale ”Barbie” Barbara och Julia Shumway (Mike Vogel och Rachelle Lefevre) , två av seriens karaktärer vars uppsåt skall vara som mest höljt i dunkel hamnade genast i en högst ospännande relationsfälla. Skall de? Skall de inte? Gäsp. Vi hann inte ens lära känna dem innan flirtkortet spelades ut. Big Jim, spelad av Dean Norris, mest känd som Hank i Breaking Bad håller otaliga torgmöten som antingen slutar med applåder och ett ”praise the Lord” eller sura miner, anklagelser och tomma hot som aldrig riktigt följs upp och folk kommer och går utan att egentligen ha någon som helst betydelse för berättelsen. Nej, när jag tänker efter är det sällan jag har sett en serie med så mycket utfyllnad som Under the Dome och mitt i alla ointressanta personporträtt skall vi ha tid, ork och lust att köpa en ramberättelse fylld av övernaturlig mumbojumbo med vibrerande ägg, fjärilar som skall kröna härskare och rosa stjärnor som faller uppåt.
UTD2
En halv ko är en av få behållningar i adaptionen av Stephen King’s bästsäljare

Serien funkar helt okej när man fokuserar på följderna av kupolens existens. När liv eller död är kärnfrågan. I ett av avsnitten kokar samhället över och ett upplopp tar vid. När butiker länsas och folk slåss på öppen gata så känns det helt plötsligt äkta och nära. Paniken är en följd av en rad problem som Big Jim har ignorerat och nu är katastrofen ett faktum. Tyvärr finns det få ögonblick som känns äkta. Dessutom har skaparna lagt sig till med en ful ovana att slänga in ett alltför enkelt och bekvämt svar på våra frågor men det värsta av allt är när vi inte får några svar alls. Vilket händer alldeles för ofta för att jag skall vara nöjd. Nu var det ett par år sedan men jag minns boken som en av Kings bättre med starka personligheter och en gripande story, som trots egendomliga händelseförlopp ändå kändes trovärdig.

Men okej, du har kämpat dig igenom hela säsongen, mest för att alla bra serier har uppehåll just nu och för att Under the Dome trots allt är skriven av Stephen King, skräckens mästare och det är dags för den stora säsongsfinalen. Det är nu allt skall ske. Det är för detta du har offrat kvällar och helger av ditt liv. Nu är det dags att få någon jävla klarhet i vad det är som försiggår i det där jävla Chester’s Mill, right? Glöm det. Avsnittet ”curtains” är inte bara en av de rörigaste och mest idiotiska säsongsfinaler jag sett, det är ett stort långfinger till alla tittare. ”Haha, det trodde ni va? Vi tänker minsann fortsätta att rulla upp en historia som inte har någon som helst röd tråd eller en enda karaktär att bry sig om” Grattis Brian K. Vaughan och Scott Gold, manusförfattare till ett av de mest horribla TV-ögonblick som någonsin skapats. Och för mig och alla andra som följt den tragiska utvecklingen i Under the Dome och medvetet eller omedvetet, tyst utmanat serien att försöka sjunka djupare än någon annan serie tidigare gjort. Vi kan bara konstatera att det gick. Det gick att ta det där sista klivet för att äntligen kunna säga ”Hej, jag är serien som sjönk djupare i absurditetens avgrund än ni trodde var möjligt.”  Okej, jag kapitulerar, du vinner. Du har gjort det otänkbara, I feel domed!

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."