Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Serier & TV

Wayward Pines – Virrig på vischan

WAYWARD PINES

Det är ju alltid lite riskabelt att bedöma en serie med endast första avsnittet som underlag. Många serier handlar ju om att hålla ut, en hel del blir ofta bättre vartefter, eller så är det bara så enkelt att man vänjer sig vid karaktärerna och bygger upp något slags behov av dem. Samtidigt är tv-seriebranschen en övermättad marknad, det fullkomligt dräller av fin underhållning och vill man vara med i matchen finns det inte tid för svajiga piloter och en kärlek som ska ”växa fram”.

Wayward Pines, Matt Dillon as SSA Ethan Burke
An american in Wayward Pines.

Första Lost-avsnittet var en uppenbarelse. Och jag nämner detta för att Wayward Pines inledning är en solklar hommage till den seriens inledning. Det är för mycket begärt av någon serie att matcha Losts svindyra pilotavsnitt. Men Wayward Pines-crewet gör sig själva en björntjänst när de planterar Lost i huvudet på åskådarna. Dels för att seriens start knappast matchar Losts, men också för att det skapar konnotationer till feta premisser som aldrig följs upp och ständigt nya dörrar som öppnas utan att gamla stängs. Jag minns inte hur länge jag pallade Lost, men låt mig säga så här: har ingen aning om vad som hände i slutet – jag googlade inte ens.

Wayward Pines, Matt Dillon & Juliette Lewis
Mysiga leken.

Mycket är obegripligt initialt i Wayward Pines, vilket är poängen. Secret Service-agenten Ethan Burke (Matt Dillon) vaknar upp i en skog, tilltufsad och förvirrad. Utan mobil eller plånbok. Han tar sig till ett närliggande sjukhus för hjälp. Ett förvånansvärt tomt sjukhus med en skum sjuksköterska, mer Annie Wilkes i Lida (1990) än Florence Nightingale. Så småningom får vi veta att han är i samhället Wayward Pines för att ta reda på vad som hänt med två försvunna Secret Service-agenter. Viss klarhet ges stegvis genom flashbacks, bland annat att en bilolycka föregick Burkes uppvaknande i skogen. Allt står verkligen inte rätt till i Wayward Pines, hur mycket Burke än försöker får han inte tag i en telefon för att ringa sin chef och familj. Han motarbetas till och med av några av stadens invånare. Det osar katt och en hel del begravna hundar.

Första avsnittet har väl en del mystik som i alla fall lovar något. Men i huvudsak känns detta upplägg bara tröttsamt. Det är knappast någon nydanande öppning serien gör. Och Dillon gör en karaktär som är extremt påfrestande. En sådan där typ av man som verkligen inte kan hantera kafkastämningen och hetsar upp sig på det där sättet som bara män på film som inte kan hantera kafkastämningar gör. Dessutom med en röst som inte står Christian Bales Batman långt efter.

Wayward Pines, Terrence Howard & Matt Dillon
Arga leken.

Ett gäng kändisar har produktionen skrapat ihop, bland annat Juliette Lewis, Terrence Howard, Shannyn Sossamon och Toby Jones. Jag ser första avsnittet på FOX svenska huvudkontor och PR-människan på plats droppar Twin Peaks som referens, givetvis för att de vill att den referensen ska dyka upp i recensioner och texter. Och visst finns det Twin Peaks-vibbar, men det finns det mer eller mindre i all tv och film där det händer något konstigt och obegripligt. Därutöver är det träd och en småstad på vischan. I övrigt är det inte särskilt mycket Twin Peakigt. Boken Pines (Blake Crouch), som serien bygger på, innehåller ett stort ”avslöjande”, något jag också hoppas ingår i serien. Det här med att ställa massa frågor utan att besvara en enda av dem är verkligen inte min kopp te. Inte heller konstigheter staplade på varandra i något slags bisarr version av Babels torn. Där lovar bakgrundsinfon i alla fall en viss form av upplösning. Och det är en ”miniserie”, ingen långkörare à la ”förhandling om ny säsong, bekräftad ny säsong, och ännu fler mysterier”. 10 avsnitt är utlovade och därefter och/eller därinom både slut och förhoppningsvis klargörande.

Beverly (Lewis) och Kate Hewson (Carla Gugino) erbjuder viss normalitet och navigering i det första avsnittet, för både Burke och publiken. Och några dörrar som öppnas ska bli intressanta att stiga in i, för att uttrycka det hoppfullt. Visst får Wayward Pines några avsnitt till, men då gäller det att det tar sig något. Framför allt att den visar sig erbjuda någonting mer än traditionell efterapning och gamla skåprester av American Horror Story, Under the Dome och Truman Show (1998) .

Wayward Pines visas på FOX. Nya avsnitt på torsdagar. 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *