Overlord – krigsfilm som transformeras till skräckfilm hade vunnit på ett mer korkat manus

Overlord börjar som en krigsfilm, timmar före dagen-D, på ett flygplan fullt av unga amerikanska soldater som är inne i franskt luftrum. Det är många flygplan i luften och i ett av dem befinner sig sergeant Ford (Wyatt Russell), osäkra soldaten Boyce (Jovan Adepo) med andra soldater som har blivit utsända på ett viktigt uppdrag: infiltrera en fransk by som är ockuperad av nazisterna och slå ut ett radiotorn som är viktigt för en eventuell seger för tyskarna. Färska regissören Julius Avery levererar en grym öppningsakt med en smart inramning av krig som skräckfilm. För vad är mer skräck än ett brinnande krig? Boyces (Adepo) ankomst till slagfältet är ett elddop (bokstavligt talat) när flygplanet skjuts ner och störtar till marken mitt i fiendeland i ett naziockuperat Frankrike. De soldater som lyckas hoppa ur flygplanet med assistans av sina fallskärmar hamnar i en skog där luften är tjock av dimma och krutrök.

Mathilde Ollivier och Jovan Adepo.

Ford (Russell), Boyce (Adepo), Tibbet (John Magaro) och krigsfotografen Chase (Iain De Caestecker) lyckas hitta varandra oskadda i skogen och tar upp jakten på den lilla byn med det viktiga radiotornet. Det är här som Overlord tappar lite fart och går från genren krigsfilm till skräckfilm. Väl framme i byn, efter diverse explosiva missöden, upptäcker de att det pågår osannolikt hemsk forskning under kyrkan lett av den nazistiske forskaren Doktor Schmidt (Erich Redman). Våra amerikanska vänner får oväntad hjälp av en av invånarna i byn, den stentuffa fransyskan Chloe (Mathilde Ollivier) och hennes lillebror Paul (barnskådisen Gianny Taufer, med överraskande bra skådespelartalang) vars familj blivit illa tilltygad av nazisterna.

Dansken Pilou Asbæk som tysk nazist med hudproblem.

Jag kommer på mig själv med att tänka halvvägs in i filmen ”detta hade kunnat vara en helt suverän tv-serie”. Det känns nämligen som att Avery slänger fram de övernaturliga elementen lite för fort men eftersom det är en film måste det ju ändå ske hyfsat fort för annars hade jag förmodligen suttit kvar i biosalongen ännu. Man trycker ihop för mycket på kort tid och det blir nästan för mycket av det goda och därför hade denna historien vunnit på att produceras till en serie eller miniserie i mitt tycke. Trots en färsking som Avery bakom ratten ser man att det är en dyr produktion då specialeffekter, scenografi och makeup är överraskande välgjorda (J.J. Abrams är en av producenterna så pengar har inte varit ett problem). Overlord är lagom spännande (man hoppar definitivt till några gånger i biostolen) och man bryr sig vad som händer med karaktärerna som utgörs av en skara skådespelare som tillsammans gör en kollektivt bra insats.

Wyatt Russell i underläge.

Det är underhållande för stunden men tyvärr ingen film man kommer lägga på minnet som t.ex. Död Snö eller fantastiska Inglorious Basterds som med all säkerhet har varit inspiration för Billy Ray, som förutom att vara en av manusförfattarna kläckt idén till filmen. Overlord hade vunnit på att trycka plattan i botten och köra fullt ut på mer galenskap men det är någon envis jäkel som satt stopp för detta tyvärr. Filmen hade definitivt vunnit på att balla ur, inte ta sig själv på allt för stort allvar för då hade det kunnat bli riktigt underhållande. Manuset är inte tillräckligt ”korkat”, missförstå mig rätt, för att kunna gå full-on sinnessjukt med extra mycket blodbad. Tror faktiskt att det är första gången jag har velat se mer av den sistnämnda varan men det är vad som fattas för att Overlord ska bli mer än godkänd.

Overlord har biopremiär den 9:e november

Skrivet av Cissi Eriksson

Rastlös beteendevetare och hundälskande dykinstruktör som fascineras av det magiska samhället under ytan i tropikerna, tunga dramer och George Clooney. Svart humor är meningen med livet och Denis Leary är ett missförstått geni som är en bestående stjärna på min himmel.

Fler inlägg av Cissi Eriksson Maila Cissi Eriksson