Brandmannen Vasily Ignatenko (Adam Nagaitis). Bild: Liam Daniel/HBO

Lika bra att ta det med en gång: Alla talar engelska i HBO:s nya miniserie Chernobyl. Jag är den förste att vara skeptisk till produktioner där alla talar engelska, trots att det utspelar sig i ett specifikt land som definitivt inte har engelska som språk. Särskilt i sådana här realistiska serier/filmer där platsen verkligen spelar roll (till exempel bioaktuella Kursk, där alla också talar engelska i Ryssland). Jag fattar förstås att det handlar om att kunna casta mer kända skådisar, och att få en större marknad för serien. Det känns ändå alltid som en kass idé.

Men med det sagt – det är bara att acceptera och komma över det när man tittar på Chernobyl, för det här är så otroligt bra. Skrämmande, spännande och ett otroligt imponerande hantverk av regissör Johan Renck, manusförfattare Craig Mazin och alla andra inblandade.

Bild: HBO

Chernobyl är en miniserie på fem timslånga avsnitt och jag har sett de första tre. De skildrar Tjernobyl-katastrofen från första stund då den fruktansvärda olyckan händer, hur de anställda och cheferna hanterar (eller inte hanterar) det, vad som händer med människorna i den närliggande staden Prypjat, hur partitoppen med Gorbatjov (spelad av David Dencik!)  i spetsen hanterar (eller inte hanterar) olyckan, och hur vetenskapsmän och kvinnor försöker få de ansvariga att förstå det extrema allvaret och vad som måste göras. Allt i det instängda sovjetiska systemet där rädsla och kritik tystas ner och avfärdas som att man inte har tillräcklig tro på ideologin, och partiet.

Några av karaktärerna följer vi närmare, som ordföranden för energiministeriet Boris Shcherbina (Stellan Skarsgård), forskarna Valery Lergasov (Jared Harris) och Ulana Khomyuk (Emily Watson), och Prypjat-invånaren Ljudmila (Jessie Buckley) vars man är brandman och en av de första som skickas rätt in i det brinnande kärnkraftverket.

Forskaren Valery Lergasov (Jared Harris) och ordföranden för energiministeriet Boris Shcherbina (Stellan Skarsgård). Bild: Liam Daniel/HBO

Det är fascinerande, på ett fruktansvärt sätt, att se hur det inte verkar ha funnits någon allmän kunskap om hur farligt det radioaktiva ämnet i kärnkraftverket var. Brandmän åker rätt in för att släcka en brand, personal på kärnkraftverket skickas iväg helt utan skyddsutrustning för att kolla på vad som hänt, och ministrar vill tvinga helikoptrar att flyga rakt ovanför reaktorbranden för att kontrollera hur det ser ut. Fanns inte kunskapen alls, eller var det bara ett fruktansvärt exempel på hur det är “farligt att allmänheten vet för mycket”?

Mentaliteten att ingen vill erkänna hur allvarligt läget är, ingen vill berätta för någon annan eller acceptera den extremt allvarliga situationen. Och absolut inte informera allmänheten. Allt det här kände jag såklart till viss del till sedan innan, men det är ändå extremt starkt att se det skildras i den här serien. Även om Tjernobyl-olyckan är så känd så inser jag att jag inte vet så många detaljer, vilket gör serien till en isande spännande thriller. Inte sällan en ren skräck-thriller. Både för den explicita skildringen av de fruktansvärda skador och plågor som de strålningsskadade får, och för insikten av hur nära det var att bli en ännu mycket större katastrof. Som om den katastrof det blev inte vore nog.

Bild: Liam Daniel/HBO

Manuset till Chernobyl är skrivet av Craig Mazin, som obegripligt nog tidigare bara skrivit manus till filmer som Baksmällan 2 och 3 och Scarymovie 3 och 4. Ett bevis om något på att en manusförfattare kan ha en bredd i sitt skapande. Och regissör är alltså svenske Johan Renck, som verkligen borde få sitt stora genombrott som dramaregissör nu. Chernobyl  är extremt välproducerad, i alla beståndsdelar, som en riktigt påkostad långfilm. Manus, regi, skådespeleri, casting, scenografi, kostym och mask. För att inte tala om ljudbilden, där isländska kompositören Hildur Guðnadóttirs suggestiva musik, eller kanske snarare atmosfär, är en mycket viktig beståndsdel. Det är lågmält men oerhört stämningsgivande (det läskiga knattrandet från dosimetrarna som mäter radioaktiv strålning får det att isa i mig). Och fotot! Norska Jakob Ihres (som bland annat filmat alla Joachim Triers filmer) foto är otroligt.

Till exempel i en scen i första avsnittet, som verkligen etsar sig fast i minnet.  Där invånare i Prypjat mitt i natten står och tittar hänfört mot det brinnande kärnkraftverket bortanför staden, eftersom det har ett så vackert sken. Allt medan luften runt dem fylls av singlande små radioaktiva sotflingor, likt snö eller konfetti. Det är otroligt ödesmättat och suggestivt, vackert och fruktansvärt samtidigt. Ungefär som hela den här serien, som är ett absolut måste att se.

Chernobyl har premiär på HBO Nordic tisdag 7 maj

Inlägget Johan Rencks miniserie Chernobyl är en mästerlig thriller dök först upp på Onyanserat - Blogg om film och tv.

Elle Fanning startade sin skådespelarkarriär redan vid 2 års ålder då hon spelade en yngre version av sin syster Dakotas rollkaraktär. Nu är Elle 21 år, har ett femtiotal (!) roller bakom sig och talang & stjärna är ord som beskriver henne (och hennes syster) mycket väl. I Teen Spirit spelar hon Violet, en blyg tonåring som bor tillsammans med sin ensamstående mamma på Isle of Wright vid Englands sydkust. Tillvaron är grå och de har svårt att få ekonomin att gå ihop, trots att Violet jobbar extra efter skolan. Hon lyssnar på musik, drömmer sig bort och anmäler sig till en talangtävling.

Detta är en lovande regidebut av skådespelaren Max Minghella (son till regissören Anthony Minghella, som bland annat gett oss mästerverket Den engelske patienten). Filmen lyckas bra med att förmedla den mer oglamorösa delen av artistlivet. Produktfabriken med pressade scheman, tomma hotellrum och skivkontrakt som verkar bättre än de är. Samtidigt finns här också en fin skildring av kärleken till musik hos en hoppfull småstadsflicka. 

Teen Spirit är nog inte en film som tilltalar alla. Delar av den har lite musikvideokänsla. Jag älskar sånt, men vet att alla inte känner som jag. Att kolla oändligt många musikvideos i rad på YouTube är en av mina favoritsysslor. Tröttar aldrig. Är också helt outtröttlig när det gäller att se framträdanden från Idol och andra talangprogram. Hade jag fått bestämma hade Teen Spirit kunnat bränna av ytterligare ett framträdande eller två. 

Visst är storyn överlag förutsägbar, samtidigt tycker jag ändå att det mestadels fungerar. Fotot är vackert och det är en fin liten historia. Ibland behöver man en sån. Och Elle är strålande och väldigt trovärdig i rollen. Om hon hade vunnit en talangtävling i verkliga livet? Lätt! Det bästa med filmen är att få höra och se Elle sjunga. Tycker om hennes röst och filmen har ett härligt soundtrack. Jag gillar Robyn, men har aldrig varit ett fan av hennes musik. ”Dancing On My Own” är jättefin i denna version – och det är kanske ändå filmens sämsta låt och framförande.

När Elle kickar igång filmens sista låt börjar jag fantisera om att hon ska släppa en skiva. Om fröken Fanning tröttnar på att vara skådespelerska framöver kan hon bli artist istället. Jag hoppas på att hon vill göra både och eller åtminstone sjunga på film igen. Vill höra henne sjunga fler gånger. Allt annat vore slöseri på talang.

Teen Spirit har biopremiär idag, den 3 maj

Foto: SF Studios

Inlägget Teen Spirit – Elle Fanning glänser i förutsägbar talangtävling dök först upp på Onyanserat - Blogg om film och tv.

Den 15-årige fosterhemskillen Billy Batson förvandlas plötsligt till en vuxen superhjälte genom att säga ”shazam”. Med sina nyvunna krafter gör Billy precis vad varje tonåring skulle göra – har kul med dem! Snabbt måste han dock lära sig att hantera dessa superkrafter för att stoppa den ondskefulla Dr. Thaddeus Sivana. Storyn är såklart lite mer komplex än så, men det kan du istället upptäcka när du ser filmen.

Skådespelarna

Zachary Levi är helt perfekt för denna roll. Han är klockren som superhjälte i sin röda tajta spandexdräkt. När han äntligen dyker upp blir filmen genast bättre. Filmens bästa scener är då han och Freddy (Jack Dylan Grazer) tillsammans utforskar vilka superkrafter han har. Otroligt roligt! De har en fantastisk kemi ochJack Dylan Grazer tror jag att vi kommer att få se mycket mer av framöver. Han känns som någon att hålla koll på! Även de andra barnen i filmen är bra.

Genren

Det är ofta väldigt kul med filmer där barn förvandlas till vuxna. Minns med glädje exempelvis 13 snart 30 med Jennifer Garner och 17 Again med Zac Efron, men inget slår underbara 80-tals filmen Big med Tom Hanks. En av scenerna i Shazam! utspelar sig i en leksaksaffär och är en blinkning till just denna film. Misstänker att man även har hämtat en del inspiration hos serien Stranger Things.

Vad är dåligt?

Shazam! hade mått bra av att få några extra vändor vid klippbordet. Filmen är drygt 2 timmar, att ta bort 15-20 minuter hade gjort den gott. Jag får känslan av att filmskaparna har beställt “extra allt” och att vissa scener blev längre än beräknat. Filmen startar bra, men går därefter ner i en seg svacka innan den återigen sätter fart. Synd. Jag hade önskat ännu fler roliga scener och lite mindre action och monster.

Vad är bra?

Jag har redan nämnt skådespeleriet, vilket är en av sakerna som gör filmen så bra. De har en utmärkt komisk tajming. Shazam! kan du se ihop med dina barn och samtidigt själv ha kul. Min tonårsson gillade den också. Hoppas på att filmvärlden börjar göra betydligt fler filmer som passar in i den utmärkta kombinationen action, komedi och äventyr.

Jag noterade flera gånger att siffran 7 är populär i denna film. När jag kom hem från biografen kollade jag upp detta på imdb och visst var det exakt så. Älskar sånt! Filmen driver en del med superhjältefilmer, men det görs hela tiden med stor respekt och kärlek. Bäst är en scen där vår hjälte inte hör vad den onde babblar om. En annan sak jag gillar är filmens sensmoral. Tycker att de lyckas bra med att ge en nyanserad bild av vad en familj egentligen är.

Efter filmen började jag och mitt biosällskap att diskutera vad man själv egentligen helst hade velat ha för superkraft om man fick chansen att välja en sådan. Det tål att tänkas på.

Missa förresten inte filmens eftertexter!

Shazam! hade biopremiär i april.

Inlägget Shazam! – Charmig och rolig superhjältekomedi för hela familjen dök först upp på Onyanserat - Blogg om film och tv.

Den godhjärtade servitrisen Frances (Chloë Grace Moretz) hittar en kvarglömd handväska i New Yorks tunnelbana och tar med den hem till ägarinnan, pianolärarinnan Greta (Isabelle Huppert). Frances mamma har nyligen dött varpå hon snabbt blir vän med den ensamma änkan som också nyligen har förlorat någon. När hon sedan inser att hon inte är den enda godtrogna tjej som lockats in i Gretas tillvaro förstår hon att denna vänskap är en väldigt dålig idé. Därefter börjar mardrömmen.

Jag kom på mig själv vid mer än ett tillfälle att önska att det här var en annan typ av film. Åh vad jag hade velat se exakt dessa skådespelerskor i en relationsdrama i ungefär samma miljö – men med en helt annan stämning. Känslan av att inte kunna lita på någon är otroligt jobbig och utnyttjas här verkligen till max.

Vissa scener är nog menade att vara så galna att de ska vara lite kittlande obehagliga, men samtidigt roliga. Jag är fel målgrupp. Jag skrattar inte. Drar inte ens på smilbanden. Med all skit som händer i världen och det faktum att människor som Greta faktiskt existerar, hur osannolikt det än kan låta, kan jag bara inte göra det. För mig är filmen bara obehaglig och jobbig. Där finns dessutom ett par scener som känns sjukt realistiska. Här syftar jag främst på samhällets totala minimala möjligheter att hjälpa Frances mot en psykopat som Greta. Filmen fick mig att känna mig uppgiven.

För oss som blev vettskrämda av filmen Farlig förbindelse på slutet av 80-talet finns här några liknande saker att rysa över. Greta bjuder på ett par skrämselscener, en del halvsega partier och en bra slutscen. Skådespeleriet är mestadels bra, men jag har sett både Chloë Grace Moretz och Isabelle Huppert spela betydligt bättre och mer intressanta roller förut. Chloë Grace Moretz är en personlig favorit och jag hoppas på att få se henne oftare framöver!

För regin står Neil Jordan, kanske mest känd för filmerna The Crying Game och Michael Collins. Det var ett par år sedan han senast regisserade, men jag tror dessvärre inte att Greta lär vara en film som någon kommer att minnas framöver.

För vem?

Har du inga problem att skilja på fiktion och verklighet? Gillar du att skratta åt hemskheter? Vill du se en ganska välgjord skräckthriller med en helgalen Isabelle Huppert? Då tror jag att du kanske kommer att gilla Greta. Filmen tillför inget direkt nytt i genren, men är ändå tämligen sevärd tack vare dess skådespelare. En gång i tiden såg jag omedelbart Glenn Close framför mig när jag föreställde mig en kvinnlig psykopat, numera är Huppert den första jag tänker på. Hon är verkligen makalös när det gäller att gestalta karismatiska och kyliga kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, men hon kan bättre än så här.

Greta har biopremiär 26 april.

.

Inlägget Greta – Klaustrofobisk skräckthriller dök först upp på Onyanserat - Blogg om film och tv.

Detta vackra och blodiga knarkdrama var Colombias nominering till bästa utländska film vid årets Oscarsgala. Birds of Passage handlar om en långdragen uppgörelse mellan två klaner. Det är också en berättelse om traditioner, ritualer och spiritualitet. Och om girighet, heder och makt.

I filmens mäktiga öppningsscen befinner vi oss hos Wayuufolket i öknen La Guajira i den norra delen av Colombia. Zaida (Natalia Reyes) har blivit kvinna. Hon är traditionsenligt klädd i röda skynken och målad i ansiktet. En fest anordnas till hennes ära, och släkt och vänner har rest långväga för att delta. Vi får följa en vacker dansritual som är betydelsefull för filmens kommande handling.

Det är en intressant inblick i en värld som är totalt främmande, åtminstone för mig. Filmskaparna har valt ett annorlunda sätt att berätta en hemsk släkthistoria och det är väldigt poetiskt och effektfullt.

Filmens foto är fantastiskt! Jag kan inte låta bli att tänka på den Oscarsbelönade filmen Roma. Båda filmerna är oerhört vackra och har historier som berättas i ett långsamt tempo utan att det någonsin blir tråkigt. Personligen är jag förtjust i filmer där dialogen är mer i fokus, men jag uppskattar även ett starkt visuellt drama som detta. Birds of Passage är en film som ska upplevas i lugn och ro och med full koncentration – det är den värd. Missa inte!

Birds of Passage har biopremiär den 19 april

Inlägget Birds of Passage – Vackert drama om traditioner, droghandel och girighet dök först upp på Onyanserat - Blogg om film och tv.

Efter att plötsligt ha förlorat sin fru flyttar John West (William Baldwin), befälhavare på räddningstjänsten, hem till Turtle Island Bay med sina tre barn. Familjemedlemmarna försöker handskas med Sarahs död och den nya tillvaron. Till sin hjälp har de Sarahs syster (Kathleen Robertson) som dock har sina egna problem att tampas med.

Netflix känner mig ganska väl vid det här laget, men min smak är liksom många andras väldigt blandad. Ibland får jag förslag som jag faktiskt blir ganska förolämpad av, men Northern Rescue är inte ett sådant. Att ett familjedrama dyker upp som ett tips på något jag borde kolla in är inte direkt oväntat. Jag dras till familjedrama med mycket fokus på relationer som bin dras till honung. Att jag dessutom är smått besatt av trivsamma serier och filmer som utspelar sig i mysiga kuststäder är inte heller någon hemlighet. Vem vill inte bo nära vatten? Det står åtminstone på min Bucket List – sedan länge.

Jag har ett behov av att regelbundet ha en mysig och trivsam familjeserie i mitt liv. Utan en sådan känns det tomt. Fantastiska familjedraman som Parenthood, Brothers and Sisters och This Is Us är sällsynta, det görs betydligt fler bra serier i andra genrer. I alla fall känns det så. Tämligen desperat är jag med andra ord, vilket gör att jag tvingas testa mig fram trots att jag redan från start är ytterst tveksam. En serie som faktiskt visade sig vara bättre än förväntat var Chesapeake Shores och med denna i åtanke tog jag mig hoppfullt an Northern Rescue.

Skådespelarna

Varken William Baldwin eller Kathleen Robertson är skådespelare som får mig att vilja titta. Tvärtom. Här funkar de emellertid förvånansvärt bra båda två. De är i alla fall inte sämre än någon annan i denna serie. Just bristen på intressanta skådespelare är ett av seriens problem. Det är inte det att de är direkt dåliga, men de är inte heller särskilt bra eller minnesvärda. Möjligtvis med undantag av Amalia Williamson som spelar Maddie. Hon är den enda som jag vill se mer av.

Miljö och story

Northern Rescue är en samproduktion mellan Netflix och kanadensiska tv-kanalen CBC. Skog, berg och hav plus vackra vandringsleder, ja tack! Miljöerna är härliga, men Turtle Island Bay finns tyvärr tydligen inte i verkligheten, utan är en fiktiv kanadensisk stad i Ontario. Varje avsnitt innehåller en sidohistoria där Baldwin, pappan i familjen, räddar någon. Merparten av dessa historier känns lite småkrystade, överflödiga och tämligen ointressanta. Detsamma gäller tyvärr även vissa av familjemedlemmarnas sidohistorier.

Varför fortsatte jag ändå att se klart hela säsongen?

Den del av berättelsen som involverar Maddie, den äldsta systern, blev jag faktiskt nyfiken på. Resten fungerade mer som slötittande medan jag exempelvis sorterade strumpor. Serien är ojämn, men efter ett par halvtrista avsnitt avslutades säsong 1 faktiskt med ett par ganska bra cliffhangers. Om serien får ytterligare en säsong ger jag den nog en ny chans trots allt. Eller inte.

Northern Rescue Säsong 1 (10 eps) finns på Netflix.

Inlägget Northern Rescue – Ojämnt familjedrama i mysig kuststad dök först upp på Onyanserat - Blogg om film och tv.

Skräckförfattaren Stephen King har alltid sagt att hans bok Jurtjyrkogården (1983) är den historia som har skrämt honom mest av alla hans verk.  Han visste inte ens om han vågade ge ut den då den i hans tycke var extremt mörk med all död och den berömda meningen ”Sometimes dead is better”. Kan jag hålla med om, speciellt när det gäller denna nyinspelning… Originalfilmen med samma namn, Jurtjyrkogården, släpptes 1989 och skrämde slag på mig som definitivt inte hade åldern inne för att få se den. Handlingen i remaken är densamma: Familjen Creed bestånde av pappa Louis (Jason Clarke), mamma Rachel (Amy Seimetz), dottern Ellie ((Jeté Laurence) och sonen Cage (Hugo Lavoie och Lucas Lavoie) flyr stressen i storstaden och bosätter sig i det lilla samhället Ludlow. Det nya hemmet är pittoreskt och omgivet av en stor skog.

Där finns en djurkyrkogård där traktens barn har begravt sina älskade husdjur i decennier då de har fallit offer för den hårt trafikerade vägen som går rakt igenom samhället. Dottern Ellie (Jeté Laurence) har katten Church som sin allra bästa vän och inte långt efter flytten hittas han påkörd vid sidan av vägen. Pappa Louis (Jason Clarke) ska begrava katten på den lilla djurkyrkogården när grannen Jud (John Lithgow) kommer på den strålande idén att istället begrava Church bortanför en stor trave grenar som har lagts som en skyddande gräns mot ett område man helst inte skall befinna sig i efter mörkrets inbrott. Marken där har en fruktansvärd kraft: förmågan att återuppliva den kropp som begravs där – men den som kommer tillbaka är inte densamma…

Det som är bra med nyinspelningen av Jurtjyrkogården går enkelt att räkna på ena handens fem fingrar. De händelser man har bevarat från originalet fungerar utmärkt som skrämsel även idag. Rachels traumatiska minnen av den sjuka systern Zelda fyller mig fortfarande med ett stort obehag som bokstavligt talat känns enda in i ryggmärgen även om skådespelaren Andrew Hubatsek från originalet var sju resor kusligare och duktigare. Zelda är den karaktär som likt Bob från Twin Peaks än idag fortfarande skrämmer slag på mig. Även den berömda scenen med hälsenan fungerar än idag. Men där slutar det positiva tyvärr. Tyvärr är Jurtjyrkogården en halvhjärtad uppdatering av en av de bästa skräckfilmer (och en av Kings bästa böcker) som någonsin har gjorts. Blev faktiskt glad och väldigt pepp när jag såg att det skulle komma en nyinspelning men säg den lyckan som varar för evigt. Man hoppar definitivt till några gånger, det ska den allt ha. Har ofta svårt för barnskådespelare då de ofta spelar över och två minuter in i filmen önskar jag och mitt biosällskap livet ur karaktären Ellie. Överdriven till tusen även om hon blir lite mindre irriterande längre in i handlingen.

Clarke som Louis är ovanligt blek och känns bara som ”just another day at the office” vilket är synd då han ofta är en minnesvärd skådespelare. Borde ju inte vara så svårt att spela föräldrar som förlorar ett barn i en tragisk olycka men här känner man inte deras sorg nämnvärt. Jag bryr mig inte om karaktärerna lika mycket som jag gjorde i originalet. Studioscenerna och specialeffekterna i samband med olyckan på vägen är undermåliga och usla i mitt tycke och realismen vill inte infinna sig hos mig. Manuset är stolpigt och trist med några logiska luckor som t.ex. varför Jud tror att katten Church ska återuppstå på ett bra sätt till skillnad från hans hund från barndomen som kom tillbaka som ett monster. Jurtjyrkogården är inte alls i närheten av att vara så minnesvärd som originalet så lägg er tid på att se om den istället. Med minst en kudde till ert förfogande.

Jurtjyrkogården hade biopremiär den 5:e april

Inlägget Jurtjyrkogården – Onödig remake av en klassiker som inte behövde återupplivas dök först upp på Onyanserat - Blogg om film och tv.

Netflix producerar allt fler produktioner som inte är amerikanska, och nu har turen kommit även till Sverige. Störst av allt är alltså Netflix första svenska produktion, och det är en filmatisering av Malin Persson Giolitos succéroman som fick pris som årets bästa kriminalroman 2016. Ingrid och Embla har sett den och är kanske inte så oense som de först tror.

18-åriga Maja Norberg är huvudpersonen. Polisen tar henne på plats efter en skolskjutning på hennes gymnasium i Stockholms kanske mest välbärgade förort, Djursholm. Hon höll i ett av vapnen, hon har blod på händerna. Genom tillbakablickar får vi veta mer om Maja, och om relationen med den extremt välbärgade pojkvännen Sebastian Fagerman, som leder fram till skolskjutningen. Och frågan är såklart: vad var det egentligen som hände, och varför?

Ingrid: Låt oss direkt avklara detta: har du läst boken som serien är baserad på? Det har jag. Och med tanke på att den fått pris som årets bästa kriminalroman, så vill jag ändå framhålla att den är något annat än bara en i raden av alla dessa kriminalromaner som ges ut i Sverige. Det handlar visserligen om ett brott, men det är inte en polis-ska-lösa-ett-brott-historia. Snarare en blandning av rättegångsdrama och psykologiskt drama, där ljuset sätts både på klassamhället och på minst sagt dysfunktionella relationer. Om Netflix första svenska serie hade varit ännu en nordic noir-polisdeckare hade jag spytt av uttråkning, men detta är ju alltså inte det.

Embla: Precis vad jag tänkte inleda med också – jag har alltså inte läst boken. Men jag har förstått av diskussioner att det kan avgöra en del för hur man tar emot serien. Med det sagt tycker jag mycket om det du beskriver: hur vi får vara med i alla delar av processen, det känns nytt för Sverige. Roligt också att Malin Persson Giolito själv är med i en roll, som häktningsdomare i första avsnittet, sånt tycker man ju alltid om!

Men du som har läst – hur håller den i en jämförelse?

Ingrid: Boken är berättad i förstapersonsperspektiv, och man får följa Majas tankar. Det var ett tag sedan jag läste den nu, men jag kommer ihåg det som att Majas tankar var det som drev handlingen framåt hela tiden. Det var genom att hon bearbetade saker och tänkte tillbaka på vad som hänt, och hur hon uppfattade saker, som historien utvecklades. Sånt måste ju vara skitsvårt att överföra till film eller serie på ett bra sätt. I värsta fall kanske man får idén med en berättarröst som säger vad karaktären tänker, men det har man ju som tur är inte satsat på här. I serien varvas scener från nutiden, som börjar med skolskjutningen och sedan följer förhören och rättegången mot Maja, med återblickar som börjar den dagen då Maja träffar pojkvännen Sebastian och leder allt mer fram till att allt går åt helvete.

Maja i häktet

Ingrid: Det är svårt att inte sakna det mer psykologiska djupet som kommer av att få följa Majas tankar i boken – men det går ju inte att göra på samma sätt i en serie. Tycker att de har löst det på ett rimligt sätt som funkar, med varvning av nutid och dåtid. Förutom precis i början när det kändes väldigt onaturligt hur advokaten (David Dencik) ber Maja berätta om sin pojkvän och hon börjar prick från punkt A för att berätta om dagen de träffades. Det är alltså första gången advokaten och Maja har ett längre samtal, borde han inte börja med att fråga något annat? Då befarade jag att det skulle bli ett väldigt klumpigt upplägg för att få till den här blandningen av nutid och dåtid.

Du som kan frigöra dig från förväntningarna man får från boken, tycker du att det här berättarupplägget funkar bra? Att du liksom får pusselbitarna för att förstå varför det som hände hände?

Embla: Ja, mina förväntningar var ju noll, förutom då den hajp som har varit kring serien, förstås, vilket kan vara svårt att bortse från. ALLA verkar älska den. Och den är bra. Gillar som sagt upplägget massor. Men det finns luckor som jag misstänker kommer av att man har försökt få ner en längre handling och har varit tvungen att banta. Jag tycker till exempel att Majas relation med bästisen Amanda är svår. Dels för att vissa reaktioner och händelser dem emellan inte förklaras, som när Maja pratar om att göra slut med Sebastian, som uppenbart är väldigt kontrollerande – men också för att de inte känns så nära.

Försvarsadvokaten (David Dencik) och Maja (Hanna Ardéhn)

Ingrid: För en gångs skull skulle jag faktiskt vilja ha fler avsnitt. Netflix brukar göra för långa serier (Lex Marvelserierna), så en serie med bara sex avsnitt är ju rätt skönt. Men, hade man lagt till ett eller två avsnitt så kunde vi fått mer fördjupning i det psykologiska här, och i de där luckorna du nämner. Jag saknar till exempel mer skildring av Majas relation till föräldrarna. I serien bränner det till vid ett tillfälle när Maja frågar sin mamma: Varför frågar du aldrig något viktigt? Den där icke-relationen till mamman, som är väldigt noga med ytan i överklassammanhanget de lever i, utforskas mycket mer i boken och jag minns det som en viktig grej. Men här blir det inte mycket av det. Visst ligger det en kall känsla av dysfunktionella relationer över hela serien, men det grävs inte riktigt i det.

Embla: Jag håller verkligen med. Spelet är ibland lite ojämnt, men eftersom det finns sådana fantastiska toppar i samma skådespelare, tänker främst på Hanna Ardéhn som Maja och Felix Sandman som Sebastian här, så funderar jag på dels om de svagare delarna är inspelade först och att de blir mer och mer varma i kläderna eller om det är manuset i sig som gör det svårt.

Hur tycker du att de lyckas gestalta bokens Maja och Sebastian?

Sebastian (Felix Sandman) och Maja (Hanna Ardéhn)

Ingrid: Det kan väl bero på svajig regi också? Svårt det där, att skilja på om det är skådespeleriet eller regin som brister när det är något som skaver. Eller manus, för den delen. Jag håller med om att det inte blir helt hundra här, hela tiden. Dialogen haltar betänkligt ibland, men det är inte genomgående som tur är. Hanna Ardéhn som spelar Maja är överlag väldigt stark tycker jag, och det är ju en förutsättning för serien eftersom hon är med i alla (!) scener.
Mello-artisten Felix Sandman är lite oväntad här, det är ju hans första roll. Bilden av honom som mysig mellosångare som är bästis med Benjamin Ingrosso har nu fått en annan dimension också, haha. Han är bra på att spela psyko tycker jag, men jag saknar något som helt förklarar hans dragningskraft. Kanske behövs det lite mer charm, lite mer sex appeal , för att verkligen få en att förstå vad det är Maja fastnar för. Jag tycker liksom inte att serien helt lyckas skildra varför hon vill vara med honom. Det var som sagt ett tag sedan jag läste boken, men där kan jag inte komma ihåg att jag kände så. 

Embla: Ja, det hade faktiskt kunnat ge ytterligare en dimension åt deras relation! Men med det sagt tycker jag att Felix är grym! Det är alltid roligt när någon visar sig vara bra på annat än det man förknippar hen med. Dock finns ju alltid lite eftertanken att de som är kända för något har ett carte blanche att göra vad de vill. ”Kokbok, absolut? Ge ut skiva, kör! Filma lite, javisst!” Men i det här fallet blev det ju väldigt bra!

Vad tycker du om miljöerna då? Jag kämpar lite med det här med festerna som Sebastian har. Stora knarkfester med inhyrda vakter, gästlista och champagne till alla. Så sjukt over the top när de knappt är 18? Är det min bakgrund som småstadsbo som gör att jag känner att det är lite väl amerikansk film över alltihop?

Ingrid: Jag tänkte att det var realistiskt för någon i Sebastian Fagermans ”liga” så att säga. Hans familj (hans vidriga pappa) skildras ju som extremt rik, med lyxyacht i Frankrike med besättning på 14 pers, jaktresor till Sydafrika, sjukt stort hus med pool etc. Det är ju en del i både Sebastians dragningskraft och hans olycka, den här extremt privilegierade tillvaron. Där han har allt materiellt men ingen som verkar bry sig om honom som person.

Man tar med sin nya flickvän till lyxyachten i Frankrike. Helt naturligt.

Embla: Ja, jag är helt med på det, det kanske bara är hur det skildras, jag kan inte sätta fingret på det. Pengarna är inte problemet, snarare krocken mellan vuxen/barn. Och lite klichéer som det kanske hade kunnat snålas in på utan att handlingen skulle drabbas. Jag brottas på något vis med ett filter mellan mig och dem här. Jag återkommer om jag kan formulera detta bättre.

Men avslutningsvis: en sjukt hajpad serie. Jag tycker mycket är bra, till och med riktigt bra,  och jag tycker absolut att den är sevärd, men samtidigt finns det saker jag hade önskat mig mer av. Som du säger, fler avsnitt för att kunna förklara vissa karaktärer och val kanske hade varit fint. Hur tänker du?

Ingrid: Det är överlag en riktigt bra produktion tycker jag, och verkligen sevärd. Känns som att den har potential att bli sedd i många andra länder också. Det måste vara rätt mäktigt för de inblandade, att göra en serie som släpps i över 200 länder samtidigt! Det är en annorlunda story, det är överlag bra skådespelat och inget övertydligt manus. Det är ju berättat helt ur Majas perspektiv, och eftersom hon själv inte verkar förstå exakt vad som egentligen hände där i klassrummet så gör inte vi som tittare det heller, förrän i slutet. Men som sagt, jag saknar mer fördjupning i varför allt händer.
Och en sak till – serien slutar för tidigt, tycker jag. Historien i en film eller serie är inte självklart slut för att mysteriet blir löst, polisen hittar den skyldige, någon får sin dom etc. Kan vi inte få i alla fall en liten glimt av efterspelet också? Något som hintar om vad som kommer efter, eller väcker en tanke om hur det skulle kunna bli. Det saknar jag väldigt ofta i serier och filmer.

Embla: Ja, med fler avsnitt kanske man hade haft råd att gå den där omvägen som gjorde att slutet gav en rejäl utdelning. Visst ville jag se klart – men jag blev lite besviken över att allt var som jag trodde.
Hur var det då, tänker du som läser? Jamen det får du se själv.

Störst av allt, 6 avsnitt, finns på Netflix. Huvudmanusförfattare är Camilla Ahlgren (med Alex Haridi och Veronica Zacco) och huvudregissör är norska Per-Olav Sørensen (med Lisa Farzaneh).

Inlägget ”Störst av allt” – första svenska Netflix-serien nånsin! dök först upp på Onyanserat - Blogg om film och tv.

Sedan han var liten har den ansvarsfulle Samuel (Simon Settergren) ensam fungerat som förälder åt sin pappa (Philip Zandén). När Samuel träffar Cleo (Happy Jankell) vaknar en lust att få leva ett eget liv, men kärleken och medberoendet till pappan får den snälle och lojale sonen att försaka det mesta i tillvaron. I stället för att läsa vidare på en välrenommerad ekonomiutbildning i London har han nu hoppat av studierna och tillbringar sina dagar med att skura golv som timanställd i en lokal matbutik.

Kungen av Atlantis tar sig an ett svårt och viktigt ämne med värme, kärlek och humor. Simon Settergren har både skrivit manus, producerat och spelar den ena huvudrollen. Denna dramakomedi är baserad på en sann historia om Simons egen uppväxt med en schizofren pappa.

Hans pappa lever i en fantasivärld, där han är kungen av Atlantis och sonen hans prins. Filmen är full av minnesvärda scener där denna komplexa, men väldigt fina far och son-relation skildras. Glasscenen i parken (se bild) är en av mina favoriter, tandläkarscenen likaså. Filmen innehåller också flera fina skildringar av ett Sommarstockholm när det är som allra bäst. De som känner mig vet att jag inte är ett fan av sommaren. Tvärtom. Det finns ett fåtal stunder – framförallt ljumma och myggfria sommarkvällar – då jag är av en annan åsikt. Denna film lyckades med den enorma bedriften att få mig att faktiskt se fram emot en sommar i vår vackra huvudstad.

Det är bra skådespelarinsatser av alla inblandade. Philip Zandén är värd en Guldbaggenominering framöver och jag tycker att även Simon Settergren gör en mycket stark insats!

Enligt mig består filmen av mer tragedi än humor, vilket dock inte gör den mindre sevärd – men det kan vara bra att ha det i åtanke, så att du inte förväntar dig gapflabb. Jag grät vid två tillfällen, log ett par gånger, men skrattade faktiskt aldrig – ämnet berörde mig oerhört starkt. Skrattade gjorde däremot de härliga tanterna som satt bredvid mig i biosalongen. Underbart att höra.

Det är nu exakt en månad sen filmen hade biopremiär och idag kom jag ÄNTLIGEN iväg och såg den. Hinner du inte se Kungen av Atlantis innan den försvinner från biorepertoaren rekommenderar jag verkligen att du ser den hemma vid ett senare tillfälle. Det är den väl värd!

Oväntad bonus:
För mig var det extra kul att se att Tempo, min egen lilla närbutik i Solberga (Hägersten), hade en så central del i handlingen. Det påminde mig om hur roligt det är att se filmer som utspelar sig i Stockholm. Jag ska helt klart se mer svensk film under året!

Viktigt tillägg:
Insåg precis att det idag är den 1 april. Haha. Allt jag skriver i denna text är dock helt sant. Inga aprilskämt här inte. Jag tyckte otroligt mycket om denna filmpärla!

Kungen av Atlantis hade biopremiär den 1 mars.

Bilder: Folkets Bio

Inlägget Kungen av Atlantis – Känslosamt och rörande om medberoende dök först upp på Onyanserat - Blogg om film och tv.

Historien om det helvilda partybandet Mötley Crüe upphör aldrig att fascinera. Jag har inte läst Neil Strauss bok som filmen bygger på, men om du liksom jag gillar att lusläsa nöjestidningar är det nästintill omöjligt att ändå inte veta det mesta om detta otroligt skandalomsusade band.

Jag är larvigt svag för musikfilmer och denna är både välgjord och bra. Den lär inte gå till filmhistorien, men The Dirt är hursomhelst både underhållande, sorglig och sevärd. Att låta bli att tänka på Oscarsbelönade Bohemian Rhapsody (min favoritfilm 2018) när man ser The Dirt är svårt. Några statyetter lär det inte bli till denna film, men jag är ändå positivt överraskad. Skådespelarna är väldigt bra, särskilt Douglas Booth som spelar Nikki Sixx och rapparen Machine Gun Kelly som spelar Tommy Lee och historien berättas på ett underhållande och engagerande sätt.

Uppskattar verkligen greppet att låta de fyra bandmedlemmarna turas om att kommentera händelseförloppet rätt in i kameran. Är extra förtjust i en mycket minnesvärd scen där ett vanligt dygn i Tommy Lees liv på turné skildras. Genialiskt!

Detta band har ägnat en hel karriär åt att leva så extremt som möjligt. Hur dessa omogna killar (och dess omgivning) orkade med att leva detta galna liv så länge är en gåta. I filmen säger bandets manager ”Jag har varit manager för Scorpions, Bon Jovi, Skid Row, Kiss. Jag hade släpats ner i den djupaste skiten av allsköns störda människor, men jag hade aldrig varit med om det Mötley Crüe utsatte mig för.” 

Trots att hårdrock aldrig varit min musikstil gillar jag flera av Mötley Crües låtar – särskilt låten ”Home Sweet Home” som verkligen är fantastisk, om än inte inte särskilt representativ för dem. Jag hade gärna sett mer fokus på musiken, nu är det mycket sex och droger – vilket såklart inte är ett dugg konstigt – men musiken hamnar tyvärr lite i skymundan. Det känns som att de medvetet valt att inte låta filmen bli för lång, vilket är synd för här finns en hel del – både musik och skandaler – som utelämnas eller saknar fördjupning. Hade velat se mer!

I den sista delen tappar filmen tempo och är tyvärr inte längre fullt lika engagerande. Jag är dock ändå nöjd och rekommenderar den varmt, även om boken förmodligen är ännu bättre. Blev väldigt sugen på att läsa den.

Missa inte filmens eftertexter!

The Dirt hade premiär på Netflix fredag 22 mars.

Inlägget The Dirt – Underhållande, tragiskt och skitigt om Mötley Crüe dök först upp på Onyanserat - Blogg om film och tv.

Efter sin film Get Out är Jordan Peele ”the shit” och hajpen inför hans nya film Us har varit gigantisk. Killen vet hur politik, satir och individuella tolkningar vävs samman på ett träffsäkert vis. I Us vänder Peele spegeln mot oss själva då Adelaide (en fantastisk prestation av Lupita Nyong’o) inleder sommaren med att åka med man (Winston Duke), dotter (Shahadi Wright Joseph) och son (Evan Alex) till deras sommarhus. Väl på plats börjar Adelaide känna ett starkt obehag komma smygande och detta hänger ihop med ett trauma från hennes barndom som ingen vuxen kunde få rätsida på.  En kväll står det fyra personer klädda i röda overaller, hållandes varandra i händerna medan de stirrar stint mot huset. Inkräktarna tar sig in och Adelaide förstår genast att något är fruktansvärt fel då det visar sig att familjen står öga mot öga med sina onda dubbelgångare.

Peeles skräckfilm är en gigantisk spegelsal som är öppen för många tolkningar och det är just detta jag tycker är det mest intressanta med Peeles filmskapande. Han rör om i grytan med den stora sleven. Återigen utforskar Peele existentiell terror och denna gång med våra ondskefulla dubbelgångare i fokus. Handlingen blandas med tillbakablickar till 1986 då en ung Adelaide (fenomenalt spelad av Madison Curry) befinner sig på en nöjespark vid stranden i Santa Cruz. Us är sprängfylld av popkulturella referenser såsom Jaws, Goonies, The Shining osv vilket är kul och musiken är mycket genomtänkt med hiphopdängan ”I got 5 on it” som får spela en stor roll. Skådespeleriet är av absolut toppklass och alla i ensemblen drar sitt strå till stacken och med handen på hjärtat, hur vanligt är det i en skräckfilm? Precis, inte alls. Jag kommer faktiskt på mig själv ibland med att glömma att skådespelarna spelar två olika roller, så förbannat bra är de! Foto, klipp och ljus i Us suveränt och det märks att det har lagts många timmar och dyr utrustning på just detta. Skapar exakt den där obehagliga skräckkänslan man vill njuta av.

Peele är en mycket smart filmskapare som förutom att lyckas med att skrämma oss, även får sin publik att tänka till rejält. Us är verkligen en film som tål att ses igen då den öppnar upp för många olika tolkningar där inte bara en känns rätt. Till er som har läst boken ”Den underjordiska järnvägen” av Colton Whitehead kommer texten i filmens inledning verkligen få en politisk innebörd som heter duga och detta drog mina tankar till Get Out. Peele använder sig av det delade jagets metafor vad som pågår i nutidens USA, dess identitet, synder och fördomar mot omvärlden. Vem är egentligen den onda och vem anses god? Vi mot dom har aldrig varit bättre framställt i en skräckfilm än i Us. Peele är definitivt en av våra mest intressanta och mångfacetterade filmskapare vi med all säkerhet kommer se mer av. Det enda jag har att anmärka på är att det blev lite väl övertydligt i slutet, det skulle lämnats lite mer tolkning åt publiken då det hade skapat ett ännu större obehag. Men var inte oroliga, ni kommer bli skrämda på mer än ett sätt av Us.

Us har biopremiär den 22:e mars

Inlägget Us – Jordan Peele riktar spegeln mot åskådaren i årets obehagligaste skräckfilm dök först upp på Onyanserat - Blogg om film och tv.

Gloria är en frånskild, levnadsglad kvinna som gillar att gå ut och dansa. Hennes barn är vuxna och hon söker efter något eller någon som förgyller tillvaron. En kväll träffar hon Arnold (John Turturro) som också är skild och har barn. De inleder en kärlekshistoria som genast blir komplicerad på grund av familj, rädslor, starka känslor och oförmågan att sätta gränser och gå vidare.

Jag kan inte tänka mig någon annan än Julianne Moore i huvudrollen. Den är som gjord för henne. Hon får Gloria att kännas så äkta, som att hon finns på riktigt. Gloria skulle kunna vara jag om ett par år eller någon i min bekantskapskrets. Hon är lätt att identifiera sig med. Hon är också lätt att tycka om; som när hon ständigt småsjunger i bilen, njuter på dansgolvet eller vågar testa nya saker. Det gör det desto mer frustrerande när hon ibland agerar väldigt ogenomtänkt, men det är också en av filmens styrkor – den fina skildringen av Gloria. Hon känns mänsklig. Vi får ta del av hela henne; både härliga sidor, men även brister.

Kameran låter oss sakta följa med i Glorias tillvaro, det blir romantik, glädje, sex, vardagsrutiner, drama och en del obekväma scener, som exempelvis hur stelt och krystat det kan bli på ett födelsedagskalas då skilda föräldrar och deras respektive samlas. Många kommer nog att känna igen sig.

Den första halvan av filmen är väldigt bra, sen tappar den lite i tempo och fokus ett tag – för att tack och lov hämta upp det igen. Puh! För manus och regi står Sebastián Lelio och filmen är en nyinspelning av hans film Gloria (2013). Lelio har nu flyttat handlingen från Santiago till Los Angeles. Jag har tyvärr inte sett originalet, men älskade verkligen filmen En fantastisk kvinna som gav honom en mycket välförtjänt statyett på förra årets Oscarsgala.

Gloria Bell har ett underbart soundtrack. Blev så himla danssugen! Däremot är jag oerhört less på att se scener där knarkande framstår i ett lite romantiserat skimmer. När scenen inte berikar handlingen eller förtydligar rollkaraktären, utan mest känns överflödig. Sådana scener känns numera mer som regel än undantag i amerikanska filmer och serier. Tröttsamt. Kanske är det bara jag som är överkänslig och naiv, det kanske faktiskt är exakt så vanligt i verkligheten, även bland äldre kvinnor, att det visst bör vara med. Otroligt sorgligt om det är så.

Jag hoppas att många ser Gloria Bell – en engagerande berättelse om en fascinerande kvinna. Här finns också flera intressanta biroller. Personligen skulle jag gärna ha sett mer av Michael Cera, som spelar hennes son. Hans sidohistoria hade de gärna fått utveckla.

En sak som slog mig där i biomörkret var att jag älskar Julianne Moores skratt. Det är så underbart! Jag känner nu ett starkt behov av att höra det oftare.

Gloria Bell har biopremiär 8 februari (på den internationella kvinnodagen)

Inlägget Gloria Bell – Julianne Moore briljerar som livskrisande 50-plussare dök först upp på Onyanserat - Blogg om film och tv.

Det är 50-tal och Christoffer Robin (Ewan McGregor), den lilla pojken som en gång i tiden älskade att ge sig ut på äventyr i Sjumilaskogen, har blivit vuxen. Han har problem på jobbet och tiden räcker inte till för att vara den pappa och make han vill vara. Han känner sig vilsen i vuxenvärlden. Plötsligt återförenas han med sin gamle vän Nalle Puh och tillvaron förändras!

Det var länge sedan jag såg en så vacker film. Miljöerna är förtrollande. London gör sig som vanligt väldigt bra på film. Scenerna som utspelar sig i den engelska huvudstaden är vackra, men det är scenerna i Sjumilaskogen som får mig att tappa andan. Det är en lågmäld, filosofisk och emellanåt tämligen sorgsen film. Den bör inte jämföras med spralliga och charmiga Paddington, även fast det är nallebjörnar i båda. Tankarna går snarare mer till Finding Neverland och för regin står Marc Foster, som tidigare bl.a. har regisserat just denna.

Ewan McGregor är utmärkt i huvudrollen. Rollen passar honom helt perfekt. Han har varit min favoritskådespelare ända sedan jag såg honom i Trainspotting och hade det inte varit för honom hade jag nog troligtvis inte kommit mig för att se denna film. Det vore synd, för detta är en högst behaglig film med välmående i fokus. Jag tycker om Puhs visdomsord. Har alltid gjort. Denna charmiga och underbart naiva lilla filosof kommer med flera klokheter under filmens gång. Om man har tappat bort sig själv eller när man känner sig vilsen då kan man behöva en liten björn, oavsett om man är ung eller gammal.

Animeringen av dessa gosedjur är otroligt välgjord och specialeffekterna enastående. Christoffer Robin & Nalle Puh var en av filmerna som i år tävlade om en Oscar för Bästa specialeffekter, motståndet var dock hårt och statyetten gick till First Man.

Själva storyn har de flesta sett många gånger förr och den erbjuder tyvärr inget nytt. Det är väldigt förutsägbart, men jag tyckte inte att det spelade så stor roll. Betyget blir en trea, om än en stark sådan. Det är en behagfull berättelse och jag uppskattade som sagt verkligen stämningen och miljöerna i denna finstämda film. Mina brorsdöttrar (10 och 12 år) tyckte båda mycket om filmen. Om du letar efter en fin och trivsam film att se ihop med barn i olika åldrar kan jag rekommendera denna. Filmen har någon enstaka scen som eventuellt skulle kunnas uppfattas lite skrämmande för de yngsta barnen.

Christoffer Robin & Nalle Puh finns nu på iTunes & DVD

Inlägget Christoffer Robin & Nalle Puh – Finstämd familjefilm med Ewan McGregor dök först upp på Onyanserat - Blogg om film och tv.

Gillar du Saw, Final Destination och The Game? Då kommer du att älska Escape Room. Ja men så lät det ju när folk uttalade sig i offentligheten med signaturer som ”filmguy” och ”moviewizard”, i kommentarsfält där man vädrade sin åsikt. 10 av 10, bästa filmen någonsin, vilken upplevelse! Så gick tongångarna och när jag skeptiskt kastade ett snabbt getöga på storyn så lät det ju faktiskt helt rimligt. Jag köpte kanske inte riktigt nivån på inflation av superlativ men nog lät det som att Adam Robitels Escape Room skulle kunna framkalla åtminstone ett litet krampanfall av lyckorus ändå. Låt gå för att kritikerbetygen var skrämmande låga men det brukar ju vara så när det gäller skräckfilm, intalade jag mig själv i alla fall. Och så är det ju. Vill man inte se sanningen börjar man ljuga för sig själv och snart tror man på vad som helst. Som att Escape Room skulle vara i klass med Saw och The Game till exempel. Gillar jag Saw och The Game? Bajsar påven i skogen, har björnen en lustig hatt? Som luttrad skräckfarbror och en hopplös sucker för intrikata mindfucks älskar jag givetvis båda och vårdar dessa filmklenoder ömt och minst en gång i månaden tänker jag på avsågade ben och pusselskräck, i olika sammanhang. Är Escape Room ens uppe och sniffar på en Saw 3D-nivå, en rulle som bekant stinker unket av föruttnade kroppsdelar och galla? Svar; Niklas Erik Jesus. Escape Room är en upplevelse långt mer smärtsam än kalsongrycket, tusen nålar och turbotutte.

Inget är som man tror i Escape Room Äh, vem försöker jag lura. Allt är faktiskt precis som man tror i Escape Room

Jag hade införskaffat biosnacks kvällen till ära och det slutade med att jag satt där likblek och paniktryckte in både popcorn och söliga fläsksvålar i ansiktet. Jag var andfådd och skräckslagen men inte på det där sköna sättet, så som man vill vara när man går och ser skräck. Svetten rann sakta ner för pannan och jag tänkte för mig själv, snälla kan ingen stänga av ljudet åtminstone så att jag slipper genomlida den här infantila dialogen som förmodligen är dödlig i för stora doser. Där och då var jag inte helt säker på att jag skulle komma ut ur den där biosalongen med varken hälsa intakt eller vid mina sinnes fulla bruk och det obskyra minnet av en händelse från back in the days poppade plötsligt upp i skallen.

En polare hade lånat sin farsas risiga kärra och körde på en grävling och där stod vi på motorleden och funderade på livet, hur kort det var och att man inte borde slösa bort det. Eller, rättare sagt funderade i alla fall jag i de banorna. I hans fall var det väl mer oklart. Han var inte den vassaste kniven i lådan för att uttrycka sig diplomatiskt, något som blev övertydligt när han frågade mig om jag trodde att grävlingen skulle bli bra igen. Jag minns att jag först tittade på honom och sedan på sörjan som bara för någon minut sedan var en varelse full av liv. Benen sprattlade fortfarande och den lilla bröstkorgen rörde sig långsamt upp och ner. Ja vad fan tror du själv? Ser det så ut tycker du? Gör slut på lidandet nu och ha ihjäl det stackars djuret för Guds skull.

Mina egna ord ekade i huvudet. Slösa inte bort ditt liv. Gör slut på lidandet nu. Och nu började jag titta på klockan. Hela tiden. Som man gör när man längtar bort. Det stod att filmen skulle vara 1 timma och 39 minuter. Mot slutet kändes det som att den aldrig ville ta slut och det var också här man utan ansträngning kunde räkna ut slutet och transportsträckan blev därmed ännu längre. Slösa inte bort ditt liv. Gör slut på lidandet nu.

Pressat läge

Det börjar annars riktigt bra, det skall sägas. Vi kastas in i ett kaos där en hittils okänd man genomlider sitt livs värsta natt och man kan skönja någon form av invecklad gåta med siffror, bokstäver och symboler och jag tänker YES, this is the shit that I love! Ordagrant så. Men sedan är det slut på fanfarerna. Storyn i Escape Room bygger precis som titeln antyder på konceptet Escape Rooms och för den som inte är bekant med fenomenet handlar det om att lösa gåtor för att slutligen kunna fly från nämnda rum och vinna något, inte sällan precis tillräckligt för att täcka en runda bärs. Normalt när man pröjsar för en sådan aktivitet, med den tilltänkta målgruppen salongsberusade kollegor på team building behöver man dock inte fundera på huruvida man kommer att överleva eller inte, det är värt att nämna i sammanhanget. Fördelen med en sådan story på film däremot är att skaparna kan vara härligt kreativa och kasta in publiken i smarta, imponerande och genomtänkta rum fulla med morbida överraskningar som vi kan gotta oss i. När det görs med finess, då mår man. Nackdelen är ju att det inte är särskilt originellt då detta redan har gjorts till förbannelse, under minst 40 års tid och ibland med fantastiskt resultat. Låt gå för att just begreppet Escape Room inte har använts särskilt ofta men innebörden är i princip densamma, same shit different name och allt det där. Fly från ett rum, en kub, en byggnad eller dö.

I The Game var Nick van Ortons hela liv riggat ända sedan han tog emot den där födelsedagspresenten. Inget var på riktigt och han var aldrig i närheten av att dö men det visste ju inte vi. Vi satt ju där och hyperventilerade och stornjöt av atmosfären, stressen, skräcken, lidandet och ångesten. Det var som att störtdyka rätt ner i ett dignande smörgåsbord av känslor och sätta tänderna i allt. I Saw å andra sidan, var fällorna rena ingenjörskonsten och det krävdes både balls and brains för att blåsa döden på en själ. Lyckades man inte blev det blodigt, för att uttrycka sig milt. Det var krossade skallar, punkterade ögon och idel lemlästning. Det var också detta som lockade en nyfiken publik som klev in med nerverna utanpå kläderna och undrade hur skulle de stå pall när våldet vreds upp till max? Utan en smart story och åtminstone hyggligt minnesvärda karaktärer hade det naturligtvis bara blivit identitetslös grunge-tortyr av det hela som lätt fallit i glömska. Jag menar, alla vet väl vid det här laget vem Jigsaw är? Escape Room misslyckas på samtliga dessa plan.

REDЯUM

De utvalda för uppdraget, som består i att fly från diverse rum med halvtrötta fällor för att slutligen kunna fiska upp hundra lax i prispengar är sex nästan komiskt klyschiga karaktärer. Kan ni gissa? Japp, mycket riktigt. Ensemblen består av en nörd, en redan snorrik snubbe, en loser, en krigshjälte, en självutnämnd komiker och den tystlåtne. Full jävla jackpott på schablontipset med andra ord. Nivån av leverans varierar kraftigt från scen till scen men jag kan väl säga att när det är som bäst är det uthärdligt och när det är som värst vill jag helst av allt lobotomera mig på plats. De som kvalar in under uthärdligt är krigshjälten Amanda (Deborah Ann Woll) och den tystlåtne, Zoey (Taylor Russell). Den som driver mig till att överväga lobotomi är föga överraskande den självutnämnda komikern Mike (Tyler Labine). Resten av gänget (Logan Miller, Jay Ellis, Nick Dodani) får på sin höjd mitt blod att koka. Hur är fällorna då undrar säkert vän av ordning. Ömsom vin, ömsom vatten. Det är ingen Cabernet Sauvignon förstås utan möjligen en kraftigt övertempererad Black Tower. Ett eller kanske eventuellt två rum är någorlunda intressanta i sitt utförande men samtidigt, det är inget som får salivproduktionen att gå överstyr. Den totala avsaknaden av spänning och skräck i en film som ändå säljs in som en film i samma anda som Saw går inte att blunda för. Så är det.

Vill man vara cynisk och en smula elak, och det vill man ju, så kan man säga att Escape Room är en billig, töntig, generisk och irriterande klåparkopia, skamlöst inspirerad av några av genrens tungviktare. Det finns dock potential här, det är viktigt att belysa och med ett vassare produktionsteam, höjd åldersgräns och högre budget och framför allt andra skådisar hade Escape Room kanske kunnat ge mig det där lilla krampanfallet av lyckorus ändå. Nu lämnar den mig istället helt utan puls.

Escape Room går på bio nu

Inlägget Escape Room – Bättre fly än illa försmäkta dök först upp på Onyanserat - Blogg om film och tv.

Marcellos liv består inte bara av mörker. Relationen med den älskade dottern, och sammanhållningen mellan de gamla gubbarna i området är känsligt skildrat. Dessutom älskar Marcello sin lilla firma och hanterar de gigantiska hundarna med sitt mjukt viskade “amore”. Hotet som Simoncino utgör blir därför så påtagligt och skrämmande. Att hantera honom på samma vänliga sätt som han gör med hundarna fungerar inte. Att vädja “snälla”, att resonera, verkar bara göra saker värre. Och tillslut befinner sig Marcello i situationer som verkar omöjliga att ta sig ur.

Marcello Fonte som spelar huvudrollen Marcello, gör en fantastisk skådespelarinsats som Marcello. Cannesjuryn tyckte så pass mycket om den att de gav honom pris för Bästa manliga skådespelare. Välförtjänt, absolut.  Fontes har ett sätt att trollbinda en, i de där stora bruna ögon syns desperationen, men också kärleken och allt Marcello drömmer om, för sig själv och dottern. Hans spensliga figur, hans timida sätt att vädja till både hundar och gigantiska, aggressiva brottslingar är hjärtskärande.

Dogman är en ont i magen-film. Det är en sån där film som gör att man säger ”nej nej nej” tyst för sig själv, eftersom huvudpersonerna gör konstant dåliga val (eftersom jag själv skulle hantera kokainpåverkade muskelberg sååå mycket bättre än Marcello).  En sådan där film där saker blir sämre i rekordsnabb takt, sämre på sätt man inte kunnat förutse. 

Premiär 15 februari

Inlägget Dogman – Marcello Fonte trollbinder dök först upp på Onyanserat - Blogg om film och tv.