Spider-Man: Far from home – En lättsam matinéföreställning

Efter att ha sagt adjöken till flertalet av de äldre hjältarna i senaste Avengers: Infinity War så får vi följa den 16-årige Peter Parker (Tom Hollander) som tar en paus från New York och allt som hänt för att åka på klassresa i Europa under några veckor. Väl i Venedig så dyker nya fiender och vänner upp bl.a. Mysterio (Jake Gyllenhaal) som en hjälte från ett parallellt universum som är här för att rädda jorden från ett nytt hot.

Peter parker försöker fortfarande navigera sig runt i sina nyfunna hjälteroll utan att kunna rådfråga Tony Stark om mentorskap/spiderman-styling och whatnot – en roll som passar Hollander perfekt.  För Tom Hollander är utan tvekan den mest passande skådespelaren för jobbet – vi slipper Tobey Maguires 32-åriga cringe-version på 22-åriga Peter Parker och vi har glömt Andrew Garfields bleka ‘coola’ take på rollen.

Både Hollander som skådis men även att hela ensemblen utgörs av yngre skådisar gör att skitnödigheten tas ner några nivåer. Charmen infinner sig helt enkelt lättare med en yngre MJ, Peters bästa vän Ned och deras klasskompisar när de möter den absolut tråkigaste tech-antagonisten på länge, – stundtals dråpligt men det planar ut och blir matinécharmigt på vägen. Det ska dock sägas att är det något jag saknar så är det just en ordentlig skurk – tycker både Alfred Molina som Otto Octavius och Willem Dafoe som Green Goblin skött det finfint tidigare.

Spider och mysterio

 Nåväl – likt en avslagen alkoholfri öl en varm dag i Vitabergsparken så är Avengersfilmerna något du kan konsumera i timmar utan att någonsin känna något, inga glädje, ingen sorg och definitivt ingen relation med någon karaktär – på sin höjd några timmars placebo-lycka som kan upplevas som helt ok tidsinvestering men vi vet alla att det hela går över snabbt.

Spiderman: Far From Home är kanske den mest välsmakande men fortfarande totalt verkningslös för den som faktiskt vill känna något (här droppar vi öl-refrensen) – utan utgör det trevligaste tillskottet på länge, jämsides med Black Panther, till serien men utan att för den skulle vara något speciellt. De seriösa undertonerna som försökts förmedlas i Iron Man, Avengers eller någon av de andra filmerna är som bortblåsta och det som kvarstår är en lättsam matinéföreställning – som kanske är helt rätt format för den unga Spiderman. 

Under cover

 Givetvis kan det ha att göra med att Far From Home också är en transportfilm utan någon större relevans vars enda syfte tycks vara är att cementera in bilden av Tom Hollander som Spider-Man och göra sig en hacka på det under tiden. På det hela är det småtrevligt men förglömligt – Spider-Man: Far From Home är ännu en väloljad del i ett av det tråkigaste maskineriet vi har nu – Avengers-universumet där inget betyder något, inget berör och inget riktigt engagerar. Det är vad det är.

Spiderman: Far From Home har premiär idag 3:e juli

Skrivet av Eduardo

Fascinerad av det ostrukturerade och det hopplösa. Stadsplanerare som anser att fler filmer borde ses i sin rätta urbana miljö – filmen är bara en del av upplevelsen. Tycker allt blir bättre på danska. Gillar överlag inte TV-serier.

Fler inlägg av Eduardo Maila Eduardo