Det var en gång en tjomme som hette Tim Miller. Han hade gjort en liten film som hette Deadpool, vilken blev en riktig kassako och världen ropade: ”Hurra”! En dag när Tim satt hemma och lekte med meccano ringde hans agent och sa att det var en viss James Cameron på andra sidan luren. ”Vad vill HAN” utropar Tim. ”Han säger att han behöver mer kapital till att kunna göra klart en 100-ish år försenad uppföljare med blå figurer i höftskynken och att du borde regissera en av hans tidigare idéer”.

”Varför gör han inte detta själv” undrar Tim. ”Han säger att han tror det kan bli lite pinsamt då den inte riktigt håller samma klass som sina två föregångare, men han är med som producent och lite manusklottrande. Och det bästa är att ARNOLD är med” svarar agenten som nu är mycket exalterad. ”I’M IN” tjuter Tim av glädje.

Än en gång har Hollywood släppt en uppföljare på en uppföljare… Nu är det Terminator – filmernas tur att få en till uppföljare. Men det verkar som att man skäms för de andra uppföljarna som redan gjorts så Terminator: Dark Fate tar vid där Terminator 2: Domedagen slutade.  Ungefär två årtionden efter händelserna i T2 börjar det blixtra i asfalten på en bro i Mexico City en kväll. Vips, så faller en naken kvinna ur ett elektriskt moln ned på marken.

Kvinnan som heter Grace (Mackenzie Davis) kommer från framtiden, är en förbättrad version av människa och delvis robot. Hon är grym helt enkelt och har som uppdrag att skydda mexikanskan Dani (Natalia Reyes) från den nyaste terminatorn, Rev-9 (Gabriel Luna) som är en seg jävel som ger begreppet ”evighetsmaskin” en helt ny innebörd. Så dominant att det knappt blir spännande tyvärr.

Jag ska inte sticka under stol med att jag var pepp på denna film efter att ha sett trailern. Bomber, granater och gamla gänget samlat förutom Edward Furlong (vars bäst-före-datum gick ut för urminnes tider sedan). Men det blir inte mer än ett ”jaha” när sluttexterna rullar. Jag är ett fan av Mackenzie Davis som är en blivande filmstjärna, med en inlevelse som är lika elektrisk som molnet hon föll ur i filmens början. Härligt att se Linda Hamilton igen även om hon är i lite väl bra fysisk form för att ha gått till sängs med herr sprit i något årtionde som hennes karaktär hävdar. Arnold är precis som vanligt stel och småskojig men har inte blivit en bättre skådespelare. Han bara är Arnold helt enkelt.

Det är mycket fokus på framtid och dåtid vilket gör mig förvirrad då det stundtals är lite svårt att hålla reda på manuset gällande de olika tidsresorna. Manuset i övrigt har ju definitivt mer att önska, men det som man har lagt budgeten på är definitivt specialeffekter och det smäller rejält. Så jäkla rejält att man undrar hur i helsike det kan finnas något kvar av Mexiko och närliggande ställen? Att karaktärerna inte får mer än några få blåmärken och skärsår är även såpass otroligt att det bara blir fjantigt, trots min fantasi och inlevelse.

Terminator: Dark Fate lutar sig helt på sina gamla, utslitna, meriter och det är trist för det hade kunnat bli riktigt jäkla otroligt om man lade några fler dollar på manuset och handlingen (som t.ex. Mad Max: Fury Road). Men Tim och James kommer ändå skratta varenda gång de tar fram säkerhetsdosan och loggar in på sina respektive banker eftersom detta är en film den mycket yngre generationen (som inte växte upp med föregångarna) kommer uppskatta.

Inlägget Terminator: Dark Fate – Det mesta är sig (tyvärr) likt när Arnold och gänget är tillbaka dök först upp på Onyanserat.

1: Eldflugornas grav

2: Min granne Totoro

3: Nightmare Before Christmas

4: Trion från Belville

5: Spirited Away

6: Den långa flykten

7: Milo – Månvaktaren

8: Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton

9: Rango

10: Wall-E

11: Ratatouille

Inlägget Idag hyllar vi den animerade filmen dök först upp på Onyanserat.

Okunskapen om stamning är stor. Fortfarande är det många som tror att stamning hänger ihop med nervositet, men stamning har inte psykologiska grundorsaker, utan neurobiologiska. Denna funktionsnedsättning kan jämföras med dyslexi, men med svårighet att tala i stället för att läsa och skriva. Flera kända skådespelare, som t.ex. Emily Blunt, Bruce Willis och James Earl Jones, har sagt att deras stamning förbättrades eller försvann tack vare att de tog teaterlektioner. Bruce Willis upplevde att han stammade betydligt mindre när han stod på scen. 

På film framställs ofta den som stammar som nervös eller hyperkänslig, men den som stammar är inte mer nervös än andra. Att vara nervös är mänskligt. Att en svår barndom eller att man är nervös orsakar stamning är en myt. Däremot kan den som stammar haka upp sig mer när hen blir nervös eller stressad. Omvärldens fördomar och negativa reaktioner kan såklart påverka en person som stammar. Med anledning av detta tycker jag att det är oerhört viktigt att prata om detta ämne.  

Vår tonåring har stammat sedan han var liten. Ibland mer, ibland mindre, ibland inte alls. Han gillar att prata och är bra på att hålla presentationer, men ibland sätter hans stamning käppar i hjulet. Vi har märkt att många i skolvärlden saknar kunskap om stamning, därför kan en logoped vara till stor hjälp. I skolan har vår son mötts av förståelse från både lärare och skolkamrater, men så ser verkligheten tyvärr inte ut för alla.

Emily Blunt

Här berättar Emily Blunt (Djävulen bär Prada, Kvinnan på tåget, Edge of Tomorrow) om sin stamning och att hon blev mobbad på grund av detta.

Samuel L. Jackson

Samuel L. Jackson (Pulp Fiction, Snakes on a Plane, The Hateful Eight) blev också mobbad på grund av sin stamning, men hade ett lite annorlunda sätt att hantera detta. Han använde sig av svordomar. Troligtvis är det inte något en logoped skulle rekommendera, men samtidigt har det varit en framgångsfaktor under hans långa karriär i drömfabriken.

Michael Palin

Den kanske mest kända stammaren på film är troligtvis Michael Palins stammande djurrättsaktivist Ken i En fisk som heter Wanda. Michael Palins pappa stammade och Michael var med och startade The Michael Palin Centre for Stammering. 

Filmer

Andra filmer där stammande karaktärer återfinns är exempelvis Shakespeare in Love (1998), My Cousin Vinny (1992) och Sara Forestiers debutfilm M (2018). 2016 Oscarbelönades Stutterer för bästa kortfilm. Några år dessförinnan regnade priserna mycket välförtjänt över filmen The King’s Speech, som handlar om hur den svårt stammande prins George (Colin Firth) tar hjälp av en talpedagog då han motvilligt blir kung. En mycket sevärd film med fantastiskt skådespeleri.

En annan väldigt bra film är The Imitation Game, även den baserat på en sann historia. Benedict Cumberbatch spelar Alan Turing, en brittisk matematiker under andra världskriget som knäckte nazisternas kryptoapparat Enigma. Turing stammade och dolde det genom att ständigt leta efter alternativa ord för att undvika det ord han befarade skulle utlösa stamningen.   

Här hittar du fem myter om stamning och utöver Hollywoodstjärnorna jag nämnt här ovan finns det många andra kändisar som stammar.  

Vill du veta mer om stamning? Kontakta Stamningsförbundet

Foto: Anette Hamel

Inlägget Stamning i filmens värld dök först upp på Onyanserat.

Men alla andra dagar är räkor bland det bästa som finns. Vilket leder in på dagens Måndagslista då jag bryter ner det smått legendariska Bubba-citatet från Forrest Gump där han rabblar upp allt han kan tänka sig man kan göra med en räka. I matväg kanske är bäst att tillägga.

I filmen flyter citatet över tre olika scener dessutom så alldeles säkert berättar Bubba om ännu fler grejer man kan göra som inte vi i publiken får reda på. Hur vill du själv ha dina räkor serverade?

1. Barbecue it
2. Boil it
3. Broil it
4. Bake it
5. Saute it
6. Shrimp-kabobs
7. Shrimp creole
8. Shrimp gumbo
9. Pan fried
10. Deep fried
11. Stir-fried
12. Pineapple shrimp
13. Lemon shrimp
14. Coconut shrimp
15. Pepper shrimp
16. Shrimp soup
17. Shrimp stew
18. Shrimp salad
19. Shrimp and potatoes
20. Shrimp burger
21. Shrimp sandwich

Bild: Paramount Pictures

Inlägget Bubba och räkorna dök först upp på Onyanserat.

Allra bäst är att mycket utrymme ges till Mickan och Freddans tillvaro vilket jag tacksamt tar emot. Bornebusch och Rheborg är fantastiska och dessa skådespelare är overkligt samspelade. Hatten av flera gånger om till dessa två giganter! Mötena mellan Rheborg och Anette är i vanlig ordning vansinnigt roligt och jag undrar hur gänget kan hålla sig för skratt när de filmar. Skäringer och Herngren är stabila och lika underhållande som vanligt, likaså Dorsin och Cederbladh.

Oves snålhet är lika brutal som vanligt och det är för jäkla roligt när han ska hyra ut källaren via Airbnb. Kan inte med ord beskriva hur fantastiskt roligt det är när Freddan tar tjänstledigt från sitt jobb och försöker hittade andra sätt att fylla sina dagar med. När han försöker umgås med sina barn, speciellt den yngsta, och sedan berättar för Mickan hur svårt han tycker det är skrattar jag så att tårarna sprutar.

Detta enda jag har att klaga på är att kommande säsonger inte kommer sändas innan år 2021 och 2023 vilket ger mig en abstinens som heter duga men det är som det är, den som väntar på något gott väntar alltid för länge. Ni kan i vilket fall se fram emot en riktigt rolig höst tillsammans med gänget i Solsidan.

Solsidan har premiär den 20 oktober på C More och Tv4

Foto: C More/Tv4.

Inlägget Solsidan – Allas våra favoritfamiljer är tillbaka med besked dök först upp på Onyanserat.

Varför har denna populära film inte fått en uppföljare förrän nu? Tidsbrist pga stora framgångar hos filmens skådespelare och manusförfattare är tydligen förklaringen. Hursomhelst tycker jag att tvåan har varit värd att vänta på, även denna film är fulladdad med sköna referenser och roliga scener. Det här är både underhållande och lite nostalgiskt, precis som jag tycker att en bra uppföljare ska vara.

Skådespelarna

Det känns som att skådespelarna har saknat sina karaktärer, framförallt Woody Harrelson – han i högform. Abigail Breslin är den enda i gänget som jag inte tycker tillför något, hennes karaktär Little Rock är tyvärr ganska trist i uppföljaren. Tack och lov verkar även manusförfattarna ha insett detta.

Nytillskottet Zoey Deutch (The Politician) som spelar en rosaklädd delfin- och regnbågsälskande barbiebrud passar däremot strålande. Så rolig! Hon lyser upp varje scen hon medverkar i. Henne vill jag genast se mer av!

Redan strax INNAN filmen börjar sätter Zombieland: Double Tap tonen med hjälp av produktionsbolaget. Därefter kickar en grym inledningsscen igång, där vi får se våra hjältar fightas mot zombies i slow motion ute på en åker intill vita huset, till tonerna av ett tungt soundtrack.

Jag älskar filmens toknördiga fokus på Jesse Eisenbergs alla överlevnadsregler och hur dessa illustreras. Filmtiteln härstammar för övrigt från regel #2. Zombieland: Double Tap är först och främst en komedi, men vi bjuds även på lite trivsamt relationsdrama varvat med actionspäckat zombieslaktande. Om du liksom jag lider av svår emetofobi (kräkfobi) är denna film emellanåt en smärre utmaning. Det är mycket äckligt som sprutar fram.

Den första filmen fick välförtjänt kultstatus, men uppföljaren lär kanske inte älskas av alla. Så är det väl alltid när förväntningar har byggts upp, särskilt under så lång tid – men jag känner mig klart nöjd. Tvåan ger oss inte så mycket nytt, men en värdig uppföljare tycker jag att de har lyckats få till.

Tips!

• Var det länge sedan du såg den första filmen? Se om den innan du ser denna. Visst är storyn enkel att hänga med i oavsett – men att minnas fler detaljer ger ett mervärde.
• Missa inte extrascenerna – stanna kvar ända tills ALLA eftertexter är slut.
• Klimatkrisen skrämmer Woody Harrelson betydligt mer än zombies. Härligt att se hans engagemang i frågan. Här berättar Woody och Billie Eilish om detta.

Zombieland: Double Tap har biopremiär 18 oktober.

Foto: SF Studios / Columbia Pictures/ Sony Pictures

Inlägget Zombieland: Double Tap – Skratt, familjegnabb och splatter dök först upp på Onyanserat.

Batman har varit en favorit sedan jag som liten kotte satt varje söndagsmorgon och såg Batman och Robin slåss med stora pratbubblor som resultat för varje smäll de gav eller mottog. Favoriten i dräkten är självklart Bale (något annat är befängt) så föreställ er mitt hånskratt när jag fick tillgång till ett avsnitt av Batwoman.

Bruce Waynes kusin Kate (Ruby Rose) kommer tillbaka till Gotham efter tre år hos någon asiatisk kampsportsmästare som låter henne bada i isvakar för att härdas (låter bekant). Kate har alltid sett Bruce som sin bror som på ett ”mystiskt” sätt har varit försvunnen i tre år. Gotham city ligger på gränsen till laglöst kaos som Kates far (Dougray Scott) håller i schack med en privat säkerhetsstyrka som heter ”Crows”.

Det brukar finnas gott om spännande skurkar i Batmans universum men denna gången lyckas man inte överraska då den kriminella ledaren är Alice (Rachel Skarsten) som bara är allmänt knäpp och arg på någon eller något. Hennes undersåtar kamouflerar sig med djurmasker för att skrämmas, vilket känns förlegat och inte så läskigt vid det här laget. Vad jag gillar är att Kate är lesbisk med ett brustet hjärta i bagaget vilket känns nytt och fräscht men det är också det enda som tilltalar mig tyvärr.

Vad som alltid gjort Batmans universum så tilltalande är alla spännande karaktärer och de ofantliga summor pengar som har getts till dessa produktioner vilket vi vet oftast leder till ett snyggt hantverk. Men det gäller inte Batwoman som är en riktig lågbudgetserie som liknar ett dåligt hemmabygge. C-skådisar gör sitt bästa att leverera ett trist manus, pinsamt dåligt koreograferade slagsmål och billig scenografi. Valet av Ruby Rose som Batwoman känns rätt utifrån att hon är en cool brud men någon vidare skådespelare är hon tyvärr inte.

Borde fungera som Batmans kusin med sin stelhet men hon är på tok för mekanisk och uttryckslös, precis som jag tyckte hon var i Orange Is The New Black. De andra skådespelarna kan jag inte ens nämna då jag glömde av dem efter 5 minuter. Hade verkligen hoppats att jag skulle ha fel och att Batwoman skulle slå mig med häpnad men tyvärr blev det ännu en besvikelse i min dröm att få njuta av Batmans universum igen.

Inlägget Batwoman – tar död på min dröm om att få avnjuta Batmans universum dök först upp på Onyanserat.

Hej Iris, vad roligt att få chansen att prata med dig igen om den här fantastiska filmen. Hur tyckte du att det var att se den här filmen igen, går du fortfarande på moln för Yul Brunner?

Det var ett härligt återseende och jag tycker fortfarande att Yul Brunner är kungen. Hans utstrålning gör mig fortfarande pirrig. Tycker samtidigt att han bjuder på humor i umgänget med lärarinnan, värme och kärlek i umgänget med barnen och intelligens i många repliker (som naturligtvis inte är hans utan står i manus).

Filmen hade svensk premiär 1956, 63 år sedan, hur tycker du att filmen står sig över tid?

Visst märker man att det har hänt mycket med filmatisering under de 63 åren, men jag tycker att filmen står sig fint i jämförelse med en del andra. Färgen är fin, interiörerna från Siam underbara med människor, djur och natur i trädgårdar. Däremot märkte jag denna gång hur ”onaturligt” det kan bli när en del brister ut i sång mitt i spännande handling.

Det är ju mer tillgängligt att gå på bio idag, än det var när du såg den första gången. Hur tycker du att det är att gå på en biograf som Capitol?

Det är mer än ett biobesök. Salongerna är helmysiga och ger en intim stämning. Baren med sitt utbud av drycker och ätbart är befolkad med serviceinriktad och vänlig personal. De får en att känna sig varmt välkommen. Över huvud taget ger en föreställning där mycket mer än bara en film. Svårt att finna rätt ord för känslan men det blir en upplevelse.

Jag känner en glädje och tacksamhet över att det finns människor som gör det möjligt för oss vanliga att kunna återfinna känslor och lycka i att återse gamla idoler och miljöer.

Inlägget Kungen och jag – ett kärt återseende dök först upp på Onyanserat.

Jag har sett första säsongens alla sex avsnitt och är faktiskt lite förälskad i denna serie. Önskar att jag själv hade skrivit och regisserat den – jag skulle vara sprickfärdig av stolthet! Hoppas verkligen att Josephine är megastolt över sig själv. Det borde hon vara. Jag är hursomhelst väldigt imponerad!

Serien bjuder på så många bra scener! De radas upp en efter en. Vardagssituationer som de flesta av oss har varit med om varvas med skruvade situationer som ändå känns märkligt sannolika. Det är ett mycket bra manus och en trovärdig dialog som aldrig känns det minsta krystad. Vi bjuds även på ett väldigt fint foto, ett fantastiskt soundtrack, strålande casting och utmärkt regi! Alla skådespelarna är perfekta i sina roller. Sverrir Gudnason, Johan Ulveson, Ia Langhammer, Görel Crona, Sofia Karemyr, Christoffer Wagelin, Dilan Gwyn och Nina Zanjani briljerar.

Klarast lysande tycker jag att Gustav Lindh är i rollen som lillebror Aron och så Josephine själv förstås. Hon är tämligen långt ifrån sin karaktär Mickan i Solsidan, men samtidigt lika underbart hopplös. Omöjlig att inte älska. Josephine har en otrolig känsla för ton och tajming. Åren med Solsidan har säkerligen gjort sitt. Älska mig är en betydligt mörkare historia, så vänta er inte att någon skojsig Ove Sundberg dyker upp. Det här är först och främst ett relationsdrama, med vissa inslag av komedi.

Redan innan serien haft premiär har amerikanska ABC planerat en egen version. Love me ska följa en familj i Chicago på samma sätt som i den svenska förlagan. Bornebusch är exekutiv producent och ett pilotavsnitt är beställt. Så coolt!

Älska mig utspelar sig på Södermalm med omnejd. Säsong två spelas in i Midsommarkransen denna månad. Det är bara ett par minuters promenad från mitt hem och jag känner mig nu ännu mer stolt och glad över att bo just här.

Det här är serien jag har längtat efter. Precis rätt balans mellan drama och komedi, exakt min typ av humor och många intressanta relationer att frossa i. Älska mig träffade rakt i mitt hjärta och jag hoppas att den landar lika bra hos er andra. Jag har funderat över vilket betyg jag ska sätta, men inser att jag inte kan nöja mig med att ge en futtig 4 – det känns för snålt. Den är värd mer än så. Jag är faktiskt inte missnöjd med något, förutom att det var så få avsnitt! Serien känns specialskriven för mig, så något annat än en femma vore fel! Jag toklängtar redan nu efter säsong 2.

Serien Älska mig har premiär 11 oktober på Viaplay.

Foto: NENT Group

Inlägget Älska mig – Josephine Bornebusch förtjänar stående ovationer dök först upp på Onyanserat.

Serien öppnar efter att Catherine avsatt sin make tsar Peter III och han dött under mystiska omständigheter. Kanske gav hon order om hans död, kanske inte. Tyskättlingen är numer Rysslands tsarinna, det stora landet i öster. Sonen Paul (Joseph Quinn) är missnöjd med sin maktlösa prinsroll till den naturkraft som är Catherine. Här kommer mina första synpunkter. Varför starta just där? Varför inte hela avsättningen och kröningen? Jag antar att det är för att Mirren ska kunna spela rollen hela tiden, och att börja efter är ändå en aning anmärkningsvärt. 

Det är på papperet en fascinerade historia om Rysslands kändaste tsarinna, en härskare som iskallt avsatte sin make, utökade ryska riket österut genom att kriga med Osmanska riket och annektera Krim. Efter tsaren gifte hon sig aldrig officiellt, men ryktena om hennes många älskare gör att det går att dra paralleller till Elizabeth I. 

Berättelsen verkar fokusera på kärlekshistorien mellan Catherine och General Grigorij Potemkin (Jason Clarke) vilket också är olyckligt, eftersom överspelet stundtals blir ganska olidligt dem emellan. Hennes många relationer, den till Potemkin är intressant i sin kontext. Det borde vara spännande, varför är det inte spännande? Jag märker att blicken söker sig mot telefonen, jag går ut och diskar och tänker , äh, jag hör ju… 

Jag vill så väldigt gärna tycka om den, men den lyfter inte. Är det berättelsen? Är det dialogen? Möjligt. Överspelet, men det kan väl inte vara bara det. Hon ska vara 33 vid övertagandet. Jag är helt för lite vidare åldersspann som en kvinna ska kunna spela, men 41 års skillnad är lite väl…

Jag trodde faktiskt inte att Mirren kunde göra något fel, men det här är för knäppt… En skulle ju kunna se det som lite uppfriskande att hon också är mänsklig.

Catherine the Great finns tillgänglig på HBO Nordic

Inlägget Catherine the allt annat än Great dök först upp på Onyanserat.