Onyanserat – Blogg om film och tvEn blogg av oss som jobbar med film och tv. Recensioner Trailers Intervjuer Skådespelare2019-07-06T03:46:34Zhttp://onyanserat.se/feed/atom/WordPressTherese Wåtz<![CDATA[Kyssens dag]]>http://onyanserat.se/?p=656042019-07-06T03:46:34Z2019-07-06T03:46:34ZIdag är det Kyssens dag, och vad bättre än att samla våra absolut största favoriter bland filmkyssarna. Vilken kyss får ditt hjärta att rusa? Är det den där ”Åh, äntligen fick de till det”, eller kanske den heta passionerade? Kan det vara vardagskyssen som är så invand att man knappt kan minnas en tid där Läs hela
Idag är det Kyssens dag, och vad bättre än att samla våra absolut största favoriter bland filmkyssarna. Vilken kyss får ditt hjärta att rusa? Är det den där ”Åh, äntligen fick de till det”, eller kanske den heta passionerade? Kan det vara vardagskyssen som är så invand att man knappt kan minnas en tid där den inte funnits.
Den där första kyssen är väl den som alla minns mest, särskilt från filmer. De flesta av oss har säkert haft en sån själva också, när allt liksom byggs upp inför det stora ögonblicket när läpparna möts. Oslagbart.
En första kyss som samlar alla känslor på en och samma gång är när Jack och Rose delar sin första storslagna kyss i fören på Titanic. Ikoniskt.
Få kyssar är bättre än de förbjudna kyssarna. Här finns det alltid en viss hast att få in så mycket passion i varje kyss för att rymma ett helt liv av kyssar, då de kan ta slut vilken sekund som helst. För Romeo och Julia fick de inte så många kyssar, men de var alla minnesvärda.
Om man har turen att passera det där spännande med första kyssar och kommit till den äkta kärleken, så blir kärlekshandlingar i vardagen allt viktigare. I Big Fish ser vi just den här äkta kärleken i vardagskyssen mellan Sandra och Edward, och särskilt i den här fantastiska scenen (sorry för dålig bildkvalitet).
En sån här lista kan ju inte vara komplett utan den klassiska regnkyssen. Och ingen regnkyss är väl finare än den i The Notebook. Själv tycker jag det ser lite farligt ut att stå där och hångla när det blixtrar och dundrar, men har man väntat så länge som Allie och Noah på den där kyssen så kan inte lite regn stoppa dem.
Sådana hett efterlängtade kyssar gör sig bra på film, och en som är både fin och hysteriskt frustrerande är när Elio och Oliver inte riktigt får till sin första kyss i Call me by your name.
En film som verkligen samlar en hel uppsjö av olika kyssar är Moulin Rouge. Från den fantastiskt episka första kyssen i elefanten till den absolut sista känslostarka och sorgliga så ryms även den förbjudna kärleken in där emellan. Jag tror och hoppas att om Satine hade överlevt hade de även fått ha den typ av vardagskärlek som vi fick se i Big Fish.
Vissa kyssar bara måste få finnas på en sån här lista, som kyssen mellan Spindelmannen och Mary Jane i Spider-Man. En tidlös kyss, rätt upp och ner.
]]>0Eduardo<![CDATA[Spider-Man: Far from home – En lättsam matinéföreställning]]>http://onyanserat.se/?p=656302019-07-04T15:41:31Z2019-07-03T08:16:14ZEfter att ha sagt adjöken till flertalet av de äldre hjältarna i senaste Avengers: Infinity War så får vi följa den 16-årige Peter Parker (Tom Hollander) som tar en paus från New York och allt som hänt för att åka på klassresa i Europa under några veckor. Väl i Venedig så dyker nya fiender och Läs hela
Efter att ha sagt adjöken till flertalet av de äldre hjältarna i senaste Avengers: Infinity War så får vi följa den 16-årige Peter Parker (Tom Hollander) som tar en paus från New York och allt som hänt för att åka på klassresa i Europa under några veckor. Väl i Venedig så dyker nya fiender och vänner upp bl.a. Mysterio (Jake Gyllenhaal) som en hjälte från ett parallellt universum som är här för att rädda jorden från ett nytt hot.
Peter parker försöker fortfarande navigera sig runt i sina nyfunna hjälteroll utan att kunna rådfråga Tony Stark om mentorskap/spiderman-styling och whatnot – en roll som passar Hollander perfekt. För Tom Hollander är utan tvekan den mest passande skådespelaren för jobbet – vi slipper Tobey Maguires 32-åriga cringe-version på 22-åriga Peter Parker och vi har glömt Andrew Garfields bleka ‘coola’ take på rollen.
Både Hollander som skådis men även att hela ensemblen utgörs av yngre skådisar gör att skitnödigheten tas ner några nivåer. Charmen infinner sig helt enkelt lättare med en yngre MJ, Peters bästa vän Ned och deras klasskompisar när de möter den absolut tråkigaste tech-antagonisten på länge, – stundtals dråpligt men det planar ut och blir matinécharmigt på vägen. Det ska dock sägas att är det något jag saknar så är det just en ordentlig skurk – tycker både Alfred Molina som Otto Octavius och Willem Dafoe som Green Goblin skött det finfint tidigare.
Spider och mysterio
Nåväl – likt en avslagen alkoholfri öl en varm dag i Vitabergsparken så är Avengersfilmerna något du kan konsumera i timmar utan att någonsin känna något, inga glädje, ingen sorg och definitivt ingen relation med någon karaktär – på sin höjd några timmars placebo-lycka som kan upplevas som helt ok tidsinvestering men vi vet alla att det hela går över snabbt.
Spiderman: Far From Home är kanske den mest välsmakande men fortfarande totalt verkningslös för den som faktiskt vill känna något (här droppar vi öl-refrensen) – utan utgör det trevligaste tillskottet på länge, jämsides med Black Panther, till serien men utan att för den skulle vara något speciellt. De seriösa undertonerna som försökts förmedlas i Iron Man, Avengers eller någon av de andra filmerna är som bortblåsta och det som kvarstår är en lättsam matinéföreställning – som kanske är helt rätt format för den unga Spiderman.
Under cover
Givetvis kan det ha att göra med att Far From Home också är en transportfilm utan någon större relevans vars enda syfte tycks vara är att cementera in bilden av Tom Hollander som Spider-Man och göra sig en hacka på det under tiden. På det hela är det småtrevligt men förglömligt –Spider-Man: Far From Home är ännu en väloljad del i ett av det tråkigaste maskineriet vi har nu – Avengers-universumet där inget betyder något, inget berör och inget riktigt engagerar. Det är vad det är.
Spiderman: Far From Home har premiär idag 3:e juli
]]>0Anette Hamel<![CDATA[Stockholm – Underhållande (!) gisslandrama med Ethan Hawke och Noomi Rapace]]>http://onyanserat.se/?p=656112019-07-03T08:40:52Z2019-07-02T19:35:55ZNorrmalmstorgsdramat 1973 fick Sverige att hålla andan. En bankrånare tog personal på Kreditbanken som gisslan, krävde en stor summa pengar och att en fånge skulle friges och föras till banken. Denna film säger sig vara ”baserad på en absurd, men sann historia” och visst, berättelsen följer det som är känt om händelsen relativt väl, men Läs hela
Norrmalmstorgsdramat 1973 fick Sverige att hålla andan. En bankrånare tog personal på Kreditbanken som gisslan, krävde en stor summa pengar och att en fånge skulle friges och föras till banken. Denna film säger sig vara ”baserad på en absurd, men sann historia” och visst, berättelsen följer det som är känt om händelsen relativt väl, men tar sig friheter – och det är uppfriskande.
Med ”Stockholmssyndromet”, ett begrepp som myntades efter Norrmalmstorgsdramat, menar man att en person i en hotsituation börjar sympatisera med och försvara gärningsmannens agerande. Forskning har kommit fram till att det främst beror på rädsla för att råka ännu värre ut. Ethan Hawke gör rollen som nervös och klantig bankrånare och Noomi Rapace spelar en av personerna han kidnappar. De är helt perfekta i sina roller! De lyckas med bedriften att få sina karaktärer sympatiska, roliga och intressanta. Plus att deras märkliga relation känns trovärdig – vilket kanske är mest absurt av allt!
Jag var väldigt nöjd när jag gick ut från biosalongen! Hade inte förväntat mig att skratta så mycket, men vid närmare eftertanke hade jag nog inte förväntat mig att skratta alls. I en av filmens märkligaste (och roligaste!) scener pratar en gravallvarlig Noomi med sin man om fisk! Så minnesvärt!
Stockholm bjuder på en skön 70-talskänsla. Det är en underhållande svart komedi med en humor som verkligen tilltalar mig, men jag kan tänka mig att den inte går hem överallt. Misstänker att filmen tyvärr lär få ett blandat mottagande hos publiken. Gå och se Stockholm och avgör själv! Jag rekommenderar den hursomhelst varmt.
]]>0Cissi Eriksson<![CDATA[The Loudest Voice – Mansgriseri på professionell nivå när Russell Crowe förkroppsligar Roger Ailes]]>http://onyanserat.se/?p=655882019-07-01T15:18:34Z2019-07-01T15:18:34ZChristian Bale gjorde det för inte så längesedan och nu är det Russell Crowes tur. Att förkroppsliga en konservativ maktspelare i den högsta ligan, denna gång är det tidigare tv-chefen Roger Ailes som står i rampljuset. Ailes hade ett CV lika långt som E4:an då han började sin karriär med att vara mediestrateg åt Nixon, Läs hela
Christian Bale gjorde det för inte så längesedan och nu är det Russell Crowes tur. Att förkroppsliga en konservativ maktspelare i den högsta ligan, denna gång är det tidigare tv-chefen Roger Ailes som står i rampljuset.
Ailes hade ett CV lika långt som E4:an då han började sin karriär med att vara mediestrateg åt Nixon, Reagan och Bush (den äldre), vilka är republikaner och att kalla dem konservativa vore en underdrift. Som vi alla vet vill girig bara ha mer, så Ailes ger sig in i tv-branschen och med Rupert Murdochs välsignelse startar han den ultrakonservativa nyhetskanalen Fox News. Där han jobbar från lanseringen år 1996 till 2016 då han får sparken då han tafsat på en kvinna för mycket (det populära nyhetsankaret Gretchen Carlson spelad av Naomi Watts).
Bild: Showtime
Ailes var inte bara rasist och patriark, han var misogyn så det stod härliga till. I slutet av sin karriär var han rådgivare åt en annan maktspelare med unken kvinnosyn, Donald Trump. Under Ailes tid på Fox News var kanalen så nära en valkampanj för Bush (den yngre) man kunde komma, vilket ifrågasattes av viss personal som fick sparken då de inte var ”lojala” sin arbetsgivare.
Något man har fokuserat på är att framhäva Ailes usla fysik och sjukliga fetma. Han filmas från alla vinklar för att framträda kroppen och detta är med all säkerhet genomtänkt med tanke på vilka krav Ailes hade på sina kvinnliga nyhetsankare. De fick absolut inte vara ”fula”, de skulle ha tonvis med smink och kortare kjolar än vad som ansågs lämpligt. Inga kvinnor anställdes som Ailes inte själv var sugen på.
Bild: Showtime
The Loudest Voice visar en hänsynslös man som gör sitt bästa för att trycka ned sina kvinnliga medarbetare och anställda med trakasserier av både psykisk och fysisk karaktär. Han drog sig inte heller för att vara först med olika nyheter och drog sig absolut inte för att visa saker som var ytterst olämpliga. Han bestämde att man skulle sända videos på dem som hoppade från World Trade Center den 11 september eftersom ”världen behöver se vad asen gör mot oss”.
Han tyckte att alla andra tv-kanaler var alldeles för vänstervridna vilket var anstötligt för publiken med traditionella värderingar och detta såg han en chans att tjäna pengar på med Fox News. Han hade (tyvärr) rätt då denna nyhetskanal gjorde Rupert Murdoch till en om möjligt ännu rikare man, innan de sexuella trakasserierna blev för många och framförallt för dyra att lösa.
Bild: Showtime
Russell Crowe gör en av sina bästa roller någonsin och lika mycket som jag älskade hans berömda karaktär Maximus från mästerverket Gladiator, lika mycket avskyr jag den vidrige Roger Ailes. Det, mina vänner, är skådespeleri på högsta möjliga nivå.
Nu har jag bara fått tillgång till 3 avsnitt och än så länge har ingen av de andra skådespelarna utmärkt sig då Crowe fullkomligt dominerar minsta lilla bildruta han är med i. Jag tror på en spännande fortsättning och när Naomi Watts kommer få mer speltid kan detta bli ett gladiatorspel mellan två giganter från ”down under”.
The Loudest Voice har premiär på HBO Nordic den 1 juli
]]>0Anette Hamel<![CDATA[Yesterday – Sommarens härligaste feelgood]]>http://onyanserat.se/?p=654902019-06-30T20:56:40Z2019-06-25T19:15:45ZTänk dig en värld utan The Beatles. Att ingen har hört deras låtar eller känner till deras storhet. Det är svårt att föreställa sig, men det är exakt det som händer huvudpersonen i denna romantiska komedi. Jack Malik (Himesh Patel) är en kämpande låtskrivare i en liten engelsk kuststad. Trots ett minst sagt hängivet stöd Läs hela
Tänk dig en värld utan The Beatles. Att ingen har hört deras låtar eller känner till deras storhet. Det är svårt att föreställa sig, men det är exakt det som händer huvudpersonen i denna romantiska komedi.
Jack Malik (Himesh Patel) är en kämpande låtskrivare i en liten engelsk kuststad. Trots ett minst sagt hängivet stöd från barndomsbästisen och tillika managern Ellie (Lily James) tappar han helt lusten att skapa musik. Han bestämmer sig för att sluta. Efter en bussolycka vaknar Jack för att upptäcka att The Beatles aldrig har existerat. Plötsligt står han inför ett moraliskt dilemma. Med hjälp av låtar från det största bandet i historien hyllas Jack som en enastående låtskrivare och lyckas få självaste Ed Sheeran att bli svartsjuk. Men när Jacks stjärna stiger riskerar han att förlora Ellie – den enda som alltid har trott på honom.
Två av brittisk films tungviktare har här jobbat ihop. Resultatet? Danny Boyle (Trainspotting, Slumdog Millionaire) som står för regin och Richard Curtis (Bridget Jones dagbok, Love Actually, Notting Hill) som har skrivit filmens manus kan båda två känna sig mäkta stolta över Yesterday. Jag hoppas att filmen blir en framgångssaga – det förtjänar den.
Skådespelarna
I huvudrollen ser vi Himesh Patel från såpoperan EastEnders. Det här är hans filmdebut och det är ingen dålig sådan! Han är fantastisk och sjunger så vackert att Paul McCartney borde vara stolt som en tupp över hur bra det låter. Dessutom är han Hugh Grant-charmig som få. Ser fram emot att se honom i fler roller. Även Lily James passar bra i rollen. Jag tycker inte alltid att kemin mellan dem är påtaglig, men kanske är det exakt så det faktiskt är när två barndomsvänner faller för varandra.
Patel har en sidekick som heter Rocky, som spelas av Joel Fry. Rocky får mig att tänka på Spike i Notting Hill, men tyvärr är inte Rocky fullt lika underhållande. Kate McKinnon då? Jag har otroligt svårt för denna komiker. Tycker att hon oftast spelar över och är vansinnigt irriterande. Här får vi se henne som en taktlös amerikansk agent som gör vad som helst för pengar. I den rollen passar hon bra. Hon är precis så irriterande som rollen kräver.
Himesh Patel som Jack Malik och Ed Sheeran som Ed Sheeran.
Måste även nämna Ed Sheeran! Han spelar sig själv och scenerna med honom är några av mina favoriter. Exempelvis när han lägger sig i valet av låttitel och kommer med ett eget förslag. Jag älskar också scenerna när Jack funderar och famlar efter orden till Beatles låtskatt. Det fick mig att minnas en bra och trivsam vana jag hade som tonåring; att lusläsa och memorera låttexter på alla skivor jag köpte. Nu blev jag sugen på att börja igen. Det första jag googlade efter filmens slut var texten till ”Eleanor Rigby”.
Yesterday är oemotståndlig. Jag faller pladask! Ska du bara se en film på bio i sommar? Se Rocketman, men ska du se två så se denna härliga romantiska komedi.
]]>0Emma Stormdal<![CDATA[Gentleman Jack – En efterlängtad queer pärla]]>http://onyanserat.se/?p=654382019-06-22T15:27:45Z2019-06-22T15:21:58ZFanns det verkligen inga lesbiska kvinnor innan 1900?? Som varande en person som både gillar kostymdrama och queera berättelser är det den frågan jag frustrerat återkommer till. Det är en retorisk fråga, naturligtvis. Självklart fanns det lesbiska kvinnor innan 1900, det är bara det att vi hittills har underlåtit att berätta deras historia. Men nu Läs hela
Fanns det verkligen inga lesbiska kvinnor innan 1900?? Som varande en person som både gillar kostymdrama och queera berättelser är det den frågan jag frustrerat återkommer till. Det är en retorisk fråga, naturligtvis. Självklart fanns det lesbiska kvinnor innan 1900, det är bara det att vi hittills har underlåtit att berätta deras historia.
Men nu har det äntligen gjorts! Och så känsligt och snyggt sedan. Gentleman Jack bygger på den verkliga personen Ann Listers dagböcker. Dagböcker som skrevs i chiffer, antagligen för att ärligheten och dess explicita innehåll skulle varit farligt i tiden för dess nedtecknande. Författaren Helena Whitbread tog sig an att dechiffrera alla dagböckerna och nu har Sally Wainwright i samarbete med HBO och BBC skapat en smart, sorglig, komplex och upplyftande tv-serie.
Först och främst måste jag uppehålla mig en stund vid introt. Streamingtjänsterna har skapat en kultur av att det är helt okej att snabbspola eller helt hoppa över introt. Det har till viss del att göra med bingetittandet, och att tittaren inte orkar se introt om en ser sex avsnitt på raken. Gentleman Jack är annorlunda. Det är ett så pass snyggt intro att jag inte skulle drömma om att snabbspola. Jag längtar till det. Den maskulina påklädningen är det sexigaste jag sett på länge. Närbilderna på stövlar, knäppning av knappar, manschetter som rättas till. Jag kan inte komma över hur snygg och samtidigt full av berättelse den är.
Efter att ha varit på resande fot kommer återvänder Ann Lister (Suranne Jones) till sitt hem Shibden. Hennes kärlek har gift sig med en man och Ann bestämmer hon sig dels för att slicka såren och att fokusera familjens ägor, som innefattar gård, små lantbruk som familjen arrenderar till bönder samt en potentiell kolgruva. Ann Lister själv är en komplex karaktär. Samtidigt som hon bryter mot konventionen på vissa sätt, är hon otroligt konservativ när det gäller andra. Vilket är befriande. Bara för att hon klär sig i en maskulin stil, samt älskar kvinnor betyder inte det att hon är radikal i andra frågor. Hon har inga problem med att förhandla stenhårt mot arrendatorerna, eller kolgruvearbetarnas villkor. Trots allt tillhör hon överklassen och är uppfostrad så. Vilket är det som gör berättelsen verklig för mig.
Ann bestämmer sig för att förföra den rika arvtagerskan Anne Walker (Sophie Rundle) dels för att om möjligt få tillgång till kapital men kanske framför allt som förströelse. Men relationen till den känsliga och psykiskt sköra Walker kommer förändra henne i grunden.
Dagboksformen har Wainwright behållit med hjälp av att Ann ibland anförtror sina planer och åsikter till kameran. Suranne Jones sköter detta ganska svåra grepp med naturlighet och skicklighet. Hon har en självklarhet och status i framtoning som är helt makalös. Om Jones gestaltning liknar den verkliga Ann det minsta lilla tvivlar jag inte det minsta på hur hon kunde krossa så många hjärtan. Jag älskar den målmedvetenhet med vilken Ann stövlar in rakt in i alla rum. Hon krossar alla föreställningar om hur en kvinna ska vara. Även när hon iklädd puffärmad vit klänning och långa fjädrar i håret befinner sig i danska hovet.
Relationen mellan Ann Lister och Anne Walker är så hjärtskärande och kärleksfullt berättad att jag har svårt att minnas när jag såg en relation gestaltas på ett verkligare sätt. Jag har saknat det. Däremot väjer inte Gentleman Jack för det farliga i att älska personer från det egna könet. Även om den allmänna åsikten var att kvinnor kanske inte ens hade någon sexualitet och att kvinnor kunde resa och bo tillsammans som ”väninnor” utan att någon höjer på ögonbrynen, bränner det till ibland.
Gentleman Jack har precis fått grönt ljus till en andra säsong. Det enda bitterljuva är att det kommer ta så lång tid för den att produceras eftersom BBC är så noggranna och omsorgsfulla med allting.
Första säsongen av Gentleman Jack finns tillgänglig på HBO Nordic
]]>0Ingrid Forsberghttp://www.onyanserat.se<![CDATA[Babylon Berlin – maffigt kriminaldrama i en av Europas mest spännande epoker]]>http://onyanserat.se/?p=654652019-06-20T10:34:36Z2019-06-20T10:31:07ZDen tyska storserien Babylon Berlin har varit omtalad sedan premiären i Tyskland 2017, men inte förrän nu kommer den till Sverige. I flera andra länder är det Netflix som visar den, men här är det SVT. Det är tydligen en av Europas dyraste tv-serier någonsin, och resultatet är ett riktigt maffigt och mustigt kriminaldrama i Läs hela
Bild: XFilme Creative Pool Entertainment GmbH/Degeto Fil legal/ Sveriges Television
Den tyska storserien Babylon Berlin har varit omtalad sedan premiären i Tyskland 2017, men inte förrän nu kommer den till Sverige. I flera andra länder är det Netflix som visar den, men här är det SVT. Det är tydligen en av Europas dyraste tv-serier någonsin, och resultatet är ett riktigt maffigt och mustigt kriminaldrama i en av Europas mest spännande epoker: 20-talets tyska Weimarrepublik.
Det är alltså perioden mellan första och andra världskriget, då allt håller på att förändras. Ekonomi, politik och kultur. En tid som också är känd för sitt kulturliv och dekadens. Tänk Marlene Dietrich, Bertrold Brecht och Kurt Weill. Eller filmen/musikalen Cabaret som utspelar sig under samma tid.
Babylon Berlin är baserad på den tyska författaren Volker Kutschers böcker om den unge kriminalkommissarien Gereon Rath (Volker Bruch). Gereon är veteran från första världskriget och försöker dölja att han lider av krigsneuros (“shell shock”) genom omsorgsfull självmedicinering med morfin. Han skickas från hemstaden Köln till det dekadenta Berlin för att lösa ett fall. Som ser ut som att det handlar om en sak på ytan, men såklart utvecklas till något mer invecklat och komplext. Vår andra huvudperson är den unga och mycket handlingskraftiga, flappern Charlotte (Liv Lisa Fries) som slår sig fram i tillvaron på allsköns vis, bland annat som inhoppande sekreterare hos polisen. Där hennes ambitioner förstås växer, och hon försöker nästla sig in i brottslösandet istället.
Gereon Rath (Volker Bruch) och Charlotte Ritter (Liv Lisa Fries). Bild: XFilme Creative Pool Entertainment GmbH/Degeto Fillegal/ Sveriges Television
Och i bakgrunden pågår politiska omvälvningar i samhället, där arbetslösheten och fattigdomen växer. Serien utspelar sig bara några år innan Hitler kommer till makten, vilket såklart lägger en extra spänning på allt. Den politiska rörelsen som pågår i bakgrunden här, vi vet ju hur fruktansvärt det kommer bli. Det är sjukt fascinerande att se.
Babylon Berlin är ju i grunden en kriminalserie, och såna har vi ju sett rätt många, men stämningen, det visuella och den spännande historiska och politiska kontexten gör att det verkligen blir något speciellt. Det är som sagt mustigt och maffigt, och alldeles underbart. Skådespeleri och regi är toppen, och serien myllrar av detaljer, både i själva handlingen där man får följa ett antal olika sidohistorier och karaktärer som vävs samman på olika sätt, och fantastiska detaljer i scenografi, kostym och musik.
Bild: XFilme Creative Pool Entertainment GmbH/Degeto Fillegal/ Sveriges Television
Serien är skriven och regisserad av en av Tysklands största regissörer Tom Tykwer (bl.a Spring Lola,Cloud Atlas och serien Sense8) och Henk Handloegten och Achim von Borries som skrev succén Goodbye Lenin tillsammans. Och Tom Tykwer har dessutom varit med och komponerat det mycket välgjorda soundtracket.
En kul grej är också att självaste Bryan Ferry varit inblandad i musikläggningen, och gjort en del specialinspelningar till soundtracket. Vilket betyder att man bland annat får höra några Roxy Music-klassiker i 20-talsversion. De tyska textraderna i låten Bitter Sweet har väl aldrig tidigare passat så bra in som här. Avsnitt ett bjuder dessutom på en av de coolase musikscenerna jag sett i en serie – tänk lite Baz Luhrman-vibb fast mycket mer tyskt! Det sparas alltså inte på krutet här, om man säger så.
Den mystiska Svetlana Sorokina (Severija Janusauskaite). Bild: XFilme Creative Pool Entertainment GmbH/Degeto Fillegal/ Sveriges Television
SVT visar åtta dubbel-avsnitt som är en och en halv timme långa . På Imdb står det att seriens avsnitt är 45 minuter långa och att det finns två säsonger med åtta avsnitt i varje, vilket gjorde mig lite förvirrad. Men de har helt enkelt bakats ihop till dubbelavsnitt (vilket knappt är märkbart när man tittar på dem), och båda säsongerna är ihopbakade till en (det finns dessutom en säsong 3 på gång, som jag ser mycket fram emot).
Så, i Babylon Berlin har du sommarens givna serie. Alla avsnitt släpps på en gång, och du behöver inte ens ett abonnemang på en streamingtjänst, hurra!
]]>0Redaktionen<![CDATA[Pose säsong 2 – Glitter, gemenskap och groove]]>http://onyanserat.se/?p=654162019-06-18T07:40:58Z2019-06-18T07:30:37ZDen andra säsongen av Ryan Murphys Pose utspelar sig på 80-talet i ett regnbågsfärgat New York där HIV, familj och Madonnas Vogue är i fokus. Emma och Anette har sett fyra avsnitt av säsong 2 och diskuterar hur den egentligen lever upp till den första säsongen. Med få spoilers. EMMA: Hur känner du nu efter fyra Läs hela
]]>Den andra säsongen av Ryan Murphys Pose utspelar sig på 80-talet i ett regnbågsfärgat New York där HIV, familj och Madonnas Vogue är i fokus. Emma och Anette har sett fyra avsnitt av säsong 2 och diskuterar hur den egentligen lever upp till den första säsongen. Med få spoilers.
EMMA: Hur känner du nu efter fyra avsnitt? Jag är helt känslomässigt urlakad! Det har hänt så mycket! Mycket sorg och splittringar, men också återföreningar och känsla av gemenskap. HIV har ett större fokus än i säsong ett, och konsekvenserna av sjukdomen i stort i HBTQ-världen. HIV fanns med på ett personligt och privat plan för karaktärerna i säsong ett, men nu finns det med dels i form av alla begravningar som anordnas och deltas i och i politiska protestmöten. Vad tycker du om handlingen hittills? Jag måste påminna mig om att det är bara fyra avsnitt jag har sett och inte hela serien.
ANETTE: Jag är splittrad. Denna säsong känns mörkare, vilket i och för sig inte är negativt. Storyn är bra! Ett problem jag dock har med serien är att somliga karaktärer engagerar mig betydligt mer än andra, medan vissa knappt engagerar mig alls. Hur känner du? Är det någon karaktär du bryr dig mer om eller någon du inte tycker tillför storyn så mycket?
EMMA: Spännande! Nu vill jag ju direkt veta vilka du tycker är tråkiga. Själv är jag så otroligt lättad att James van Der Beeks superskurk Matt från säsong ett inte är med. Hela den sidohistorien med Angel och Stan hade iofs sin plats, men jag är glad att de inte fick följa med till säsong 2. Det kändes ganska färdigt. Jag var lite rädd för att de skulle ta med den ändå eftersom det är kända skådespelare (Evan Peters mfl). För att svara på din fråga, är det inte alltid så med serier, att vissa engagerar en och andra inte? Det är några som inte haft så tydliga storylines än så länge och som därför inte engagerar mig. Papi och resten av pojkarna i huset. Det är ju mest Blanca, Angel och Pray Tell som lagts fokus på denna säsong.
ANETTE: Jovisst har du rätt i att det brukar vara så i serier. Att vissa karaktärer engagerar en mer än andra, men jag brukar ändå alltid tycka att de flesta tillför något. I Pose är jag tveksam. Jag saknar verkligen kärlekshistorien med Angel och Stan. Jag älskade den och skulle lätt ha kunnat följa dem i en egen spinoffserie. Sitter typ hela tiden och hoppas på att Stan ska dyka upp. Van Der Beeks rollfigur saknar jag däremot inte alls. De karaktärer jag tycker är tämligen ointressanta är Candy, Lulu och Lil Papi. Vill hellre se ännu mer av Blanca, Elektra och Angel – kan inte få nog av Angel.
Den här säsongen känns mer morbid, lite åt Good Girls-hållet. Utan att avslöja några detaljer hamnar ju Elektra i knipa. Vad tycker du om den historien? Jag tycker att den är toppen!
EMMA: Haha och jag sitter och hoppas på att Stan inte ska dyka upp. Lil Papi har jag inget emot, men han har inte haft så mycket att göra hittills i säsong två. I säsong ett hade han en starkare linje, nu är han mest en stödfigur.
Candy, Candy, Candy… Jag tror att jag helt har följt Pray Tells åsikt om henne – Pray Tell, som för övrigt är underbar, både karaktären och skådespelaren (Billy Porter). Pray Tell anser att hon är en högst en irriterande person som jämt ska förstöra allt, men så vänder allt. Angel är också en av mina favoriter. För det första är hon ju överjordiskt vacker, men hennes historia greppar tag. Och Indya Moores sätt att gestalta henne, med bräcklighet och nerv är fantastiskt. Hon är så hudlös, på något sätt.
Elektra var en av mina personliga favoriter från första säsongen. Hon är så rolig! Hennes sätt att framföra repliker på. Den scen när hon sitter och läser en tidskrift samtidigt som hennes kläder förs in i en klädkammare och hon tittar upp och utbrister: “I said: In alphabetical order. Chanel, Dior, Fendi Gucci. Get it right…” Den scenen är på något sätt hela Elektra som karaktär. Amazing. Däremot, den historia jag tror att du syftar på påminner som du säger om Good Girls. Huvva. Men den känns lite malplacerad i den här typen av serie. Alltså hur de löser det. No puns intended.
ANETTE: Instämmer till fullo om Elektras historia. Att den var lite malplacerad, men gillade den ändå för att den kändes lite befriande mitt i allt det andra. Tillbaka till Candy, trots att jag inte är ett fan av henne var hon faktiskt i fokus i en av mina favoritscener än så länge denna säsong. I avsnitt tre (eller fyra, minns ej) när det handlade om val av make-up. Även Elektra, Blanka och Angel var med. Fantastiskt scen!
En sak jag verkligen älskar med serien är att den handlar om att hitta sin familj. Att hitta människor man mår bra av och vill vara med, att de blir ens familj. Jag tycker att Blanca är en fantastisk mammaförebild!
EMMA: Håller helt med. Jag såg en intervju med Billy Porter på Stephen Colbert, väldigt fin för övrigt, och då pratade han om chosen family. Att människor som slängts ut från sin biologiska familj på grund av vilka dom är kan hitta ett sammanhang och en familj som de själva har valt. Och att det egentligen är huvudtemat i Pose. Chosen Family.
Det är flera av skådespelarna som var aktiva inom balkulturen, bland annat Billy Porter. En av domarna spelas av José Gutiérrez Xtravaganza, som var en av dem som koreograferade Vogue-videon med Madonna och var en av dansarna i Blonde Ambition-turnén. Han tillhörde huset Xtravaganza och tävlade i voguing. Syntes också i dokumentären Paris is Burning (1989). Det är lite stort.
Vad tycker du om skådespelarprestationerna? Över lag är det inte är lika svajigt som i säsong ett. Det känns som att alla har blivit lite varma i kläderna och kanske kommit närmare varandra som ensemble. Det är det som är skillnaden mellan serie och film, tycker jag. Att vara skådespelare i en TV-serier inbillar jag mig påminner om att vara teaterskådespelare i en ensemble. Man växer samman och det märks. Framför allt märks det i middagsscenerna med familjen. I första säsongen kändes de lite svajiga, nu känns det att de är en familj, och vem som positionerar sig utanför märks också tydligare.
ANETTE: Jag tyckte att det mestadels funkade redan i första säsongen, men håller med om att det nu känns tajtare. Gillar att följa dem i vardagen när de har middagsscener. Och så älskar jag ju såklart de fantastiska ballroom-scenerna. Det kan åtminstone jag aldrig få för mycket av.
EMMA: Inte jag heller, jag är som ett barn i en godisaffär. Alla färger! Allt extravagant! All dramatik! Det är spännande att alla ballroom walks, även den allra minsta, berättar en historia. Apropå dramatik känner jag att jag måste ta upp melodramatiken. I vissa scener smackas det på med melodramatiska monologer och scenen dras ut på i oändlighet. Och jag är kluven. Jag märker ju att det är det som händer, att min estetiska smak säger STOPP! Det är för mycket! Den här scenen skulle ha slutat för tio minuter sedan. Och samtidigt märker jag att jag sitter och bölar. Jag är så tydligt manipulerad och jag vet det, och ändå…
ANETTE: Förstår precis vad du menar. Håller med. Är kluven. Samtidigt är det en del av charmen med serien. Den känns ”fri” på något sätt, som att den inte följer någon mall. Kör sitt eget race. Det ska bli spännande att se var historien tar vägen, vilka karaktärer vi får följa i kommande avsnitt.
EMMA: Ja, du har rätt. Det fungerar inte att köra på minimalism och stramhet i en serie om ballroomscenen. Precis som att allt är extravagant och överdrivet och dramatiskt där, är det samma sak i skildringen av livet. HIV, prostitution, våld och mord på transpersoner samt familjer som tar avstånd – hela det livet är ju fyllt av tragedier och dramatik. Men också såklart av sammanhållning och kärlek. Ingenting är lagom. Då kan det inte heller skildras så.
Pose har precis fått grönt ljus för en säsong 3. De första säsongerna kan ses på HBO. Säsong 1 finns numera även på Netflix.
]]>0Cissi Eriksson<![CDATA[Euphoria – en skoningslöst mörk bild av att vara tonåring i dagens samhälle]]>http://onyanserat.se/?p=654552019-06-24T17:08:16Z2019-06-17T18:56:39ZHBO lanserar sin första ungdomsserie som definitivt inte är till för de yngre tittarna. De första avsnitten serverar oss skoningslöst en överdos, våldtäkt av minderårig, en grov misshandel, droger att svälja, droger att snorta, genomgång av vad som är ”godkända” dickpics, porrsajter och penisar i massor. Massor! Har aldrig sett så mycket penisar under en Läs hela
HBO lanserar sin första ungdomsserie som definitivt inte är till för de yngre tittarna. De första avsnitten serverar oss skoningslöst en överdos, våldtäkt av minderårig, en grov misshandel, droger att svälja, droger att snorta, genomgång av vad som är ”godkända” dickpics, porrsajter och penisar i massor. Massor! Har aldrig sett så mycket penisar under en timme förut. Jag stirrar med en känsla av starkt obehag, förfäran, fascination, och en evig tacksamhet att jag är född på 80-talet utan internet. Att vara tonåring i dagens digitaliserade samhälle verkar vara en mardröm som ger uttrycket ”It´s a djungel out there” en helt ny innebörd efter att ha sett de 4 första avsnitten av Euphoria. Jag är helt färdig, på gränsen till dränerad på känslor efteråt. Samtidigt håller jag på att kvävas av skratt av en scen då en av karaktärerna skypar med en äldre snuskhummer som vill bli förnedrad p.g.a. att hans ädlare del är i samma storlek som en legogubbe.
Som i de flesta tv-serier och filmer med high school-tema är det väldigt många karaktärer inblandade. Huvudrollen är Rue (en makalöst duktig Zendaya) som självmedicinerar med alla droger hon kan komma över som leder till överdosen i avsnitt 1. Efter sin nära döden-upplevelse är hon tillbaka i skolan, då hon även återupptar sin tillfälliga separation med drogerna (skam den som ger sig). Den nya eleven Jules (charmiga Hunter Schafer) får Rue på andra tankar då de omedelbart blir bästisar. Jules är en transtjej som tar dåliga beslut när hon letar efter kärlek och sex på internet med betydligt äldre och homofobiska män. Vänskapen mellan Rue och Jules är väldigt fin och känns verkligen i hjärtat. Dessa två karaktärer är förmodligen den enda relation det kan komma något gott ur som jag ser det. Skådespelarna i Euphoria är otroliga då det sannerligen inte kan ha varit lätt för dem, det inte är någon High School Musical stämning direkt.
Det sexuella innehållet i Euphoria är lika grafiskt och rått som i Larry Clarks film Kids som var oerhört kontroversiell när den lanserades år 1995. Allas vår ”McSteamy” (Eric Dane) från Greys anatomy visar här en helt annan sida som är djupt obehaglig. Dane gör det förbannat bra då han får håren i min nacke att resa sig varje gång han uppenbarar sig och denna gång är det inte av välbehag kan jag säga. Det syns att Euphoria är en påkostad produktion då det är som att bevittna en dyr musikvideo, manuset svänger hit och dit men tappar aldrig sitt knivskarpa och skoningslösa fokus, den humor som levereras på sina få ställen är mörkare än natten i januari månad och man kan inte vända bort blicken hur mycket man än vill. Känner mig som Malcolm McDowell i kultrullen A Clockwork Orange när han tvingas bevittna olika filmklipp med ögonen uppspärrade av metalliska klor. Men skillnaden är att jag gör detta frivilligt för det är ruskigt bra, lika beroendeframkallande som drogerna Rue jagar för att finna frid i sitt sköra inre av totalt kaos. Jag vill ha mer, NU!
Euphoria finns att streama på HBO Nordic den 17 juni
]]>0Cissi Eriksson<![CDATA[Jett – Carla Gugino stjäl våra hjärtan i sommarens snyggaste produktion]]>http://onyanserat.se/?p=654102019-06-24T17:08:44Z2019-06-16T11:17:12ZProduktionsbolaget Cinemax gav oss den briljanta tv-serien Banshee (2013-2016), vilken jag ännu sörjer djupt. Men nu har de satsat på Sebastian Gutierrez (Snakes on a plane) vars serie Jett definitivt kan bli en ny succé värdig Banshee. Daisy ”Jett” Kowalski spelas förträffligt skickligt av Carla Gugino som även är Gutierrez livspartner utanför jobbet. Jett är Läs hela
Produktionsbolaget Cinemax gav oss den briljanta tv-serien Banshee (2013-2016), vilken jag ännu sörjer djupt. Men nu har de satsat på Sebastian Gutierrez (Snakes on a plane) vars serie Jett definitivt kan bli en ny succé värdig Banshee. Daisy ”Jett” Kowalski spelas förträffligt skickligt av Carla Gugino som även är Gutierrez livspartner utanför jobbet. Jett är en mästertjuv av högsta rang och om det hade funnits en Linkedinsida för brottslingar hade hon varit en av de mest sökta där.
Hon är känd för att kunna lägga tassarna på föremål ingen annan lyckas med då hon är oerhört duktig på att planera sina stölder in i minsta detalj. Jett har suttit av ett kortare fängelsestraff och vill lämna brottets bana bakom sig för att fokusera på sin dotter (Violet McGraw) och sin mystiska sidekick Maria (Elena Anaya) vilken alla misstar som Jetts hushållerska. Jett har lite svårt att passa in med de andra mammorna vilket leder till en del komiska möten. T.ex. när hon sitter på en bänk i lekparken och en av mammorna frågar var hon bott förut eftersom de inte känner igen henne. Snabbt och med ett pokerface säger Jett: ”Prison”.
Tyvärr måste Jett lägga sina pensionsplaner på hyllan när den kriminella storbossen Charlie Baudelaire (Giancarlo Esposito) vill att Jett stjäl en värdefull ring från en annan kriminell storboss vid namn Milan Bestic (Greg Bryk) som är lika charmig och oberäknelig som en katt. Man vet aldrig när kelandet blixtsnabbt går över i klösande. En serie av våld, svek och diverse stölder sätts i rullning och alla vill ha en bit av Jett som bara vill göra klart sitt jobb för att få bli lämnad ifred. Det är många karaktärer som presenteras och det gäller att hänga med i svängarna. Vissa skurkar av arten män försöker få Jett ur fattning genom att anspela på hennes utseende och sexualitet men det går inte hem. En man hon har skadat frågar: ”Tell me what your pussy tastes like”? Blixtsnabbt replikerar Jett: ”Like summer” och lämnar honom att förblöda. Det är vad jag kallar en tuff brud i lyxförpackning som inte låter sig nedslås av tarvliga försök till sexism.
Handlingen drivs framåt med en del tillbakablickar, allt från 2 timmar till flera dagar. Det låter förmodligen omständligt men håll ut för detta är bra mina kära vänner. Dialogen är rapp, fräck och inget för den känslige vilket jag tycker är seriens styrka tillsammans med den trollbindande Gugino. Det är en mycket proffsig, välgjord och visuellt elegant serie som man vill ha mer av. Kan inte riktigt avgöra om Guiterrez privata relation med flickvännen Gugino hjälper henne att prestera på toppen av sin förmåga då Guiterrez i sin regi vet precis hur han skall använda henne på bästa sätt i varje scen hon är med i. Hur som helst har Guiterrez kommit en bra bit från den skrattretande dåliga filmen Snakes on a plane han var med och skrev manus till. Han gjorde om, och definitivt rätt den här gången. Bravo!
Första avsnittet av Jett finns att streama hos HBO Nordic
]]>0Emma Stormdal<![CDATA[Los Espookys – Småsurrealistisk skräckmyskomedi]]>http://onyanserat.se/?p=653922019-06-15T13:55:24Z2019-06-15T13:55:24ZHBO´s nya tvåspråkiga komediserie Los Espookys är en liten karamell. Söt, färgsprakande och oväntade smakkombinationer. Efter att ha anordnat sin systers Quinceañera med skräcktema, får Renaldo frågan om han tar beställningar. Han och hans vänner bestämmer sig för att starta ett företag, Los Espookys, som specialiserar sig på skräck. Men förfrågningarna sträcker sig utanför vanliga fester. Den Läs hela
HBO´s nya tvåspråkiga komediserie Los Espookys är en liten karamell. Söt, färgsprakande och oväntade smakkombinationer.
Efter att ha anordnat sin systers Quinceañera med skräcktema, får Renaldo frågan om han tar beställningar. Han och hans vänner bestämmer sig för att starta ett företag, Los Espookys, som specialiserar sig på skräck. Men förfrågningarna sträcker sig utanför vanliga fester. Den första kunden är en präst som behöver hotta upp sin image med hjälp av att fejka en excorsism. Los Espookys består av horrorfantasten Renaldo (Bernardo Velasco), chokladimperiearvtagaren Andrés (Julio Torres), den smarta men uttråkade tandsköterskan Ùrsula (Cassandra Ciangherotti) och hennes naiva syster Tati som spelas av Ana Fabrega.
Los Espookys är en smått surrealistisk skräckkomedi som är egen i sitt slag. Man växlar med lätthet mellan spanska och engelska utan att det känns tvingat och som det ger en extra dimension till både handling och till själva uttrycket. Jag önskar att det var mer vanligt förekommande. Cinematografin är stundtals smått fantastisk för att vara en komediserie. Dels i de mer drömlika sekvenserna med Andrés och hans inneboende demon. Den jättelika vattenvarelsen som lovar att berätta om hans ursprung. Men också i scenerna med honom och hans adoptivföräldrar. Alla karaktärer har sin speciella funktion, men såklart blir man mer förälskad i några. Andrés påminner lite om nycirkusartisten Katla (Olof Wretling) som förekommer i radioprogrammet Mammas Nya Kille och i humorgruppen Klungans föreställningar. Känslig och over the top.
Om SNL-gudfadern Lorne Michaels har lagt sin beskyddande hand över ens projekt vet man att man är i hamn. Om man dessutom har det tvåspråkiga komedivirtuosen Fred Armisen som affischnamn är det såklart bonus. Men det är egentligen olyckligt att man tryckt så mycket på dessa två i sin medianärvaro. Visst, Armisens karaktär den professionelle bilparkeraren Tico är hjärtnupande men det är inte han som är Los Espookys. Han är en sidokaraktär, om än rolig med sin speciella Fred Armisen-stil som påminner om den karaktär han gjorde i Brooklyn Nine-Nine.
Los Espookys är det oväntade och roliga manuset och dialogen, skrivet till största delen av Julio Torres som spelar Andrés och Ana Fabrega som spelar Tati. Det är den minimalistiska och samtidigt melodramatiska skådespeleriet – som egentligen inte borde gå att göra, men det är det enda sättet jag kan beskriva det på. Och det är den fantastiska kostymdesignen, både Los Espookys monsterproteser och kostymer och i Andrés extravaganta outfits. Jaja, jag är lite kär i Andrés.
]]>0Redaktionen<![CDATA[Onyanserats favoritvampyrer]]>http://onyanserat.se/?p=652992019-06-14T17:38:36Z2019-06-14T10:24:09ZIdag den 14 juni är det den internationella blodgivardagen. En otroligt viktig sak att uppmärksamma, då det ju verkligen behövs fler blodgivare. Inför den sista säsongen av Game of Thrones drog HBO sitt strå till stacken, och gjorde en blodgivarkampanj. Bleed for the throne uppmanade de fansen i sociala medier, och ordnade en blodgivardag tillsammans Läs hela
Idag den 14 juni är det den internationella blodgivardagen. En otroligt viktig sak att uppmärksamma, då det ju verkligen behövs fler blodgivare. Inför den sista säsongen av Game of Thrones drog HBO sitt strå till stacken, och gjorde en blodgivarkampanj. Bleed for the throne uppmanade de fansen i sociala medier, och ordnade en blodgivardag tillsammans med Blodcentralen. Superbra sätt att slå mynt av en av historiens blodigaste serier, tycker vi.
(vi kör på videon på norsk, för lite extra flavour)
Vi tänker också uppmärksamma och uppmana till blodgivande med hjälp av populärkultur. Och hos oss gick tankarna, kanske lite bakvänt, direkt till vampyrer. Minns ni öppningsscenen i Blade? Den där creepiga scenen där det sprutar blod från sprinklers i taket. Det var faktiskt det första som poppade upp i Anettes huvud när hon hörde om denna temadag. På redaktionen finns det många som gillar vampyrer. Så dagen till ära passar vi på att TIPSA OM VÅRA FAVORITBLODSUGARE!
Anettes val – From Dusk Till Dawn
När jag i slutet av 90-talet såg Robert Rodriguez From Dusk Till Dawn blev jag toknöjd. Vilken spejsad story! Tänk att ett gisslandrama blandat med en urflippad vampyrsplatterorgie kunde bli så makalöst underhållande. Det är ett befriande skruvat manus av Quentin Tarantino, som tyvärr även fick en Razzie för sämsta manliga biroll. Så fel! Minns att jag verkligen tyckte att Tarantino, liksom Clooney, var klockrena i rollerna. Jag har dock inte kommit mig för att se om filmen. Vill fortsätta att minnas den exakt som då. Är rädd för att den kan ha åldrats på fel sätt – hoppas såklart att jag har fel.
Extraval: En av förra årets bästa filmscener stod min absoluta favoritvampyr för. Jag tokälskade den fantastiska macarenascenen i Hotell Transylvanien 3: En monstersemester. Så underbart rolig! Skratten ekade i biosalongen.
Adriannas val – Daybreakers
Året är 2019 (filmen gjordes 2009 så här rör det sig alltså om en framtidsdystopi som tiden nu hunnit ikapp) och mänskligheten har reducerats till närapå utrotade villebråd som jagas för sitt blod. Samhället har helt ställt om efter den epidemi som gjorde stora delar av jordens befolkning till vampyrer, och civilisationen styrs nu uteslutande av – och för – de nattlevande blodsugarna. Detta är premissen i Daybreakers, en mörk men lättittad popcornthriller med bland annat Ethan Hawke och Willem Dafoe som är precis så underhållande som den låter. Vampyrvärlden är tillräckligt genomtänkt för att ge lite djup och snits till berättelsen samtidigt som den är lagom Hollywoodsk och har ett par ganska obehagliga scener man kan rysa lite till. Och, let’s be honest here, Ethan Hawke som vampyr i sin kanske peak Ethan Hawke-iga period late 2000 är ju ett dragplåster i sig.
Ingrids val – Buffy the vampire slayer & Angel
Den eviga frågan.
När Anette nämnde det här temat hade jag precis kollat på ett avsnitt av Angel –det kunde knappast kommit lägligare! Har precis börjat kolla på serien igen efter några års uppehåll, och njuter nu av härligt campiga vampyr och demonäventyr med riktigt ostig tidigt-2000-tals-look var och varannan kväll.
Angel är ju en spinoff från en av världens bästa tv-serier Buffy the Vampire Slayer, och i dessa två serier finns två favoritvampyrer: Angel och Spike. Angel är den grubblande vampyren som har en själ (till skillnad från de andra onda vampyrerna), som gör tai chi i bar överkropp, är lite svår och går runt i halvlång skinnrock. Och Spike är den kaxiga, blonderade, brittiska Billy Idol-lookalike-vampyren som går runt i hellång skinnrock. Det är lite som med Edward och Jacob i Twilight: antingen är man Team Angel eller Team Spike!
Emblas val – Shadow of the Vampire
Okej, det här var ju en kul idé tänkte jag och visste att det skulle bli lätt att hitta en favoritblodsugare. No shit. FÖR lätt. Jag kan nämligen inte välja. Min första förälskelse är förstås Lost Boys, och det var även den filmen som lärde mig att vampyrer måste få en inbjudan för att kunna komma hem till en – exempelvis clue is in the title på Låt den rätte komma in. Sen tänkte jag såklart på Buffy, fantastiska Bram Stoker’s Dracula (med flirten till Bela Lugosis Dracula när Gary Oldman säger ”I never drink… wine.”
Även lite nyare What we do in the shadows var aspirerande och givetvis True Blood med vår egen Alexander Skarsgård – som gör allt annat än att suga på att spela vampyr (muahahah). Även kultfilmer som blaxploitationrullen Blacula hade varit kul att välja, men så kom jag på att det finns en film jag har sett oftare än alla andra och som alltför sällan nämns, nämligen: Shadow of the Vampire. En makalöst rolig och för all del spännande film om hur de filmade Nosferatu (ni vet, den första vampyrfilmen – den är till och med jag för gammal för att minnas). John Malcovich spelar regissören med vision Friedrich Wilhelm Murnau och briljanta Willem Dafoe spelar den minst sagt excentriske Max Schreck som levde sig in så väl i rollen att ingen visste om han kanske var vampyr på riktigt! Ett absolut MÅSTE för någon enda som hävdar att de gillar vampyrfilm!
Thereses val – Blood: The Last Vampire
Alla blodsugarna som nämnts tidigare är riktigt grymma, och för mig är det svårt att välja vilken som är absolut bäst, så jag väljer en som är riktigt bad ass och som ni kanske inte sett ännu.
För snart 20 år sedan såg jag animen Blood: The last vampire, och den är precis så blodig och hård som det låter. En kortfilm om Saya, ”the last original vampire” som arbetar på uppdrag av amerikanska regeringen för att ta kål på blodtörstiga monster. Här får vi se henne när hon infiltrerar en skola på en flygbas för att hitta monstren som utger sig för att vara människor. Självklart dödar hon med hjälp av en katana, för extra bloodspatter effect. Filmen slog stort och har sedan dess även anpassats som serie (Blood+).
Oh, and by the way. Ge blod – du kan rädda liv!
Här kan du tex se om det finns en blodbuss nära dig.
]]>0Emma Stormdal<![CDATA[Good Girls säsong 2 – De kriminella mödrarna tar revansch]]>http://onyanserat.se/?p=653402019-06-12T12:58:09Z2019-06-12T12:46:17ZFör ett år sedan släppte Netflix kriminalkomediserien Good Girls, om tre vanliga laglydiga mödrar som av olika anledningar hamnar i ekonomiskt trångmål och bestämmer sig för att ta sig in på brottets bana. Det startar en kedjereaktion av desperata situationer och när vi lämnade dem verkade det kört. För drygt en vecka sedan kom säsong Läs hela
För ett år sedan släppte Netflix kriminalkomediserien Good Girls, om tre vanliga laglydiga mödrar som av olika anledningar hamnar i ekonomiskt trångmål och bestämmer sig för att ta sig in på brottets bana. Det startar en kedjereaktion av desperata situationer och när vi lämnade dem verkade det kört. För drygt en vecka sedan kom säsong 2. Onyanserats Therese, Anette och Emma har sett den och frågar sig nu- Good Girls säsong 2- how good is it?
EMMA: Till att börja med – Vad är era tankar om serien över lag? Vad tycker ni om handlingen? Själv älskar verkligen den här typen av genre. Relativt svart komedi om så kallade vanliga människor som hamnar i en återvändsgränd och efter ett fatalt beslut ändrar hela sin livsbana för all framtid. De snärjer in sig själva mer och mer. Den är ju lite av en Breaking Bad-light eller hur? Utan kroppsvätskor och mindre våld.
ANETTE: Den här genren brukar inte vara något som lockar mig, med undantag av Desperate Housewives – men när GoodGirls dök upp som ett Netflixtips förra sommaren i en period av serietorka och fastnade jag faktiskt direkt. Tror att det främst beror på seriens tre fantastiska huvudroller (Christina Hendricks, Retta och Mae Whitman). De är så grymt bra, så trovärdiga. De lyckas göra sina karaktärer så himla likeable, trots att man samtidigt blir helt galen på alla knäppa beslut de tar. Storyn är det ju heller inget fel på.
THERESE: Jag blev också ett fan redan från början. Det kändes redan i beskrivningen som att det var en serie för mig, och det var det verkligen. Jag gillar dynamiken mellan huvudkaraktärerna och hur allt skiter sig men går ihop ändå. Jag tycker att alla karaktärer vi stöter på är intressanta, men har lite svårt för Whitmans karaktär Annie och hur hon verkligen är som ett barn.
ANETTE: Blir också galen på hur hopplöst omogen Annie är, samtidigt driver hon ju ofta handlingen framåt. Jag tycker att Whitman är en fantastisk skådespelerska, även om hon ofta spelar varianter av samma rollkaraktär.
THERESE: Den karaktär som jag är mest nyfiken på den här säsongen är faktiskt Mary Pat. Jag ömsom hatar henne, ömsom tycker sjukt synd om henne och ömsom älskar henne. En riktig bergochdalbana med den karaktären. Har ni någon ni fastnat lite extra för?
EMMA: Haha, ja Mary Pat är otroligt rolig som karaktär, och skådespelaren Allison Tolman är finemang. Den där typen av timida gråmuskaraktär som alla trampar på, och sen visar sig vara brutalare än någon är väldigt tacksam. Men själv är jag är mest fascinerad av Ruby. Hon är väldigt komplex. Man förstår ju hennes motiv, och de moraliska och etiska problem hon brottas med. Vem ska hon vara lojal med? Det är verkligen inte enkelt… Jag gillar verkligen Retta och vad hon gör med rollen. Det är otroligt fina skådespelare överlag.
En karaktär som jag inte förstår mig på är Rio. Jag förstår mig inte på hans motiv! Och jag undrar lite varför han lägger så mycket energi på Beth samtidigt som han sabbar för henne. “Keys to the kingdom” och hela den grejen. Han är hennes mentor/älskare, han groomar henne till att bli en kingpin, men ibland verkar det som att han vill att de ska tabba sig…? Okej, det är en komedi, och det finns ett visst mått av absurditet och överdrift, men just det där förstår jag inte.
ANETTE: Jag tycker extra mycket om att följa Beth, Christina Hendricks karaktär. Hur hon bakar och fejar i köket, samtalar med andra mammor, det härliga skrattet som kan bubbla fram i situationer där det verkligen är opassande, sårbarheten som skymtar fram ibland och varvas med sylvassa repliker och iskyla – det mesta hon tar sig för helt enkelt. Det inkluderar även scenerna med Rio (Manny Montana). Till skillnad från dig Emma så har jag inte alls svårt för den biten. Förstår hennes fascination över honom och tvärtom. Jag tycker att de har lyckats utmärkt med både manus och val av skådespelare. Laddningen dem emellan känns äkta och sjukt jobbig. Visst är en del saker överdrivna, men det är ju även så mycket annat i serien att det bara känns logiskt.
EMMA: Ja jag förstår hennes fascination för honom, för att han representerar ett helt annat liv som hon är lockad av. Och deras laddning är väl förståelig. Men jag fattar inte varför han är yrkesmässigt intresserad av henne, samtidigt som han sabbar för dem…
Finns det någon karaktär ni tycker får för stort utrymme?
EMMA: Beths man Dean har jag väldigt lite till övers för. Han är som en stor mansbebis som måste daltas med hela tiden. Jag förstår inte varför de är tillsammans. Kanske är det en smaksak, och visst är han lite lustig och klantig, men jag tycker sådana karaktärer är tråkiga.
ANETTE: Håller med! En person jag gillar att ogilla är Dean (Matthew Lillard), han kan driva mig till vansinne. Och ibland tycker jag att de fokuserar lite för mycket på honom, samtidigt inte. Har haft svårt att bestämma mig.
THERESE: Jag tycker faktiskt inte att någon karaktär syns för mycket. Dean är ju tex där för att driva Beths historia framåt och är en viktig pusselbit. Däremot tycker jag att de släppte hans cancergrej lite för fort, vilket kändes konstigt.
Vad tycker ni om säsong 2? Bra, dåligt?
ANETTE: Jag känner mig nöjd. Tycker att den började trögt, men utvecklade sig positivt. Jag gillar tillbakablickarna som vi får ta del av denna säsong, tycker att det gör att man får bättre förståelse för hur allt hänger ihop och hur det kommer sig att de hamnade i denna röra. Ibland blir historien ganska tjatig, att de aldrig lär sig. Samtidigt tycker jag ändå att storyn fortfarande överlag håller hög kvalitet, det trodde jag inte när jag bara hade kollat något avsnitt av den andra säsongen. Då var jag skeptisk.
THERESE: Jag gillar den. Jag tycker att de väver in sidokaraktärerna snyggt vilket sprider fokuset lite. Tex Rubys relation med sin man Stan som känns verklig och intim på ett sätt jag verkligen kan relatera till. Utan det på sidan tror jag att jag skulle tröttnat i en andra säsong.
ANETTE: Håller helt med! Serien har verkligen lyckats med sånt. Relationerna är överlag mer intressanta än deras ”jobb”. Gillar att följa dem.
EMMA: Jag var lite förvirrad i början eftersom jag inte riktigt mindes i detalj vad som hade hänt, så håller nog med om att den inte grep tag förrän efter ett par avsnitt. Men sen blev det ju desto mörkare för karaktärerna. Skådespeleriet är över lag väldigt bra, och det är de mellanmänskliga relationerna som är dess styrka. Även om jag ibland inte förstår vissa personers motiv eller varför de gör saker. Det är en fin serie, inte min absoluta favorit, men en trevligt tidsfördriv.
Good Girls säsong 1 och 2 finns tillgängliga på Netflix
]]>1Anette Hamel<![CDATA[A Music Story – Ambitiös, men ojämn musikal]]>http://onyanserat.se/?p=653302019-07-04T20:23:30Z2019-06-11T06:29:04ZMusikfilmer och musikaler är bland det bästa jag vet. Svenska musikfilmer växer tyvärr inte på träd, så självklart såg jag fram emot att se A Music Story – tyvärr blev jag inte imponerad. Filmen handlar om den 11-åriga Moa (Victoria Rönnefall) och hennes familj. När pappan (Anders Widmark) som är pianist får sparken som kapellmästare i Läs hela
Musikfilmer och musikaler är bland det bästa jag vet. Svenska musikfilmer växer tyvärr inte på träd, så självklart såg jag fram emot att se A Music Story – tyvärr blev jag inte imponerad.
Filmen handlar om den 11-åriga Moa (Victoria Rönnefall) och hennes familj. När pappan (Anders Widmark) som är pianist får sparken som kapellmästare i tv föreslår Moa att han kan skriva en musikal, tillsammans med mamma Elisabet (Helen Sjöholm) som är sångerska. Moa bestämmer sig att i smyg, mot sin pappas vilja, anmäla sig till en låtskrivartävling. Att lyckas komponera musik i hemlighet blir inte lättare av att pappa har lämnat hennes piano till pantpanken.
Den grammisbelönade pianisten och låtskrivaren Anders Widmark har skrivit både manus och musik till filmen. Claes Malmberg spelar pappans agent och Ace Wilder sjunger låten ”Like an American Idol”. Duetten ”Gravity” med Helen Sjöholm och Victoria Rönnefall är filmens största behållning. Väldigt fin! Tycker överlag att dessa två är bra filmen igenom, båda sjunger fantastiskt och gör trovärdiga karaktärer. Även Malmberg passar bra i sin roll.
Stjärnskottet Victoria Rönnefall spelar Moa.
I en musikal driver sång- och dansnummer handlingen framåt, och låttexter är såklart en viktig pusselbit. Det här är en film som kan ses av hela familjen, men det känns som att den främst vänder sig till en publik som är i 8-12 årsåldern och älskar Idol och TikTok. Det känns märkligt att låtarna är på engelska, för när skådespelarna pratar på svenska och sedan börjar sjunga på engelska känns det krystat. Jag förstår inte riktigt hur man har tänkt. Texten går lätt förlorad och det blir mer musikvideo än musikal.
Det är också alltför mycket fokus på pappan och det märks emellanåt tydligt att Widmark inte är skådespelare. Filmen hade mått bra av att tona ner pappans berättelse för att istället ge mer utrymme åt Moa. Jag hade gärna adderat ett par låtar med henne eller något mer med Ace. A Music Story är ett ambitiöst, men spretigt projekt, där musiken fungerar bättre än storyn.
]]>0Redaktionen<![CDATA[Skådespeleriet fortsätter blända oss i Big Little Lies säsong 2]]>http://onyanserat.se/?p=653042019-06-27T18:16:11Z2019-06-07T13:06:34ZDet är dags för säsong 2 av den hyllade HBO-serien Big Little Lies, och vi var så många som var peppade så vi kör ett gruppsamtal! Låt oss börja med en liten ”incheckning”. Vad vi tyckte om första säsongen, och hur förväntningarna varit inför säsong 2. INGRID: Jag tyckte den första säsongen var väldigt bra, Läs hela
Det är dags för säsong 2 av den hyllade HBO-serien Big Little Lies, och vi var så många som var peppade så vi kör ett gruppsamtal! Låt oss börja med en liten ”incheckning”. Vad vi tyckte om första säsongen, och hur förväntningarna varit inför säsong 2.
INGRID: Jag tyckte den första säsongen var väldigt bra, men jag var inte blown away som många andra verkade vara. Så peppen på säsong två har legat på en lagom nivå kan man säga. Att en av mina favoriter Andrea Arnold (som bland annat gjort Fishtank) regisserar har dock höjt förväntningarna!
CISSI: Håller med dig Ingrid, det var bra men inte så där “satan i gatan”-bra. Tog några avsnitt som var lite sega men Nicole Kidman och Alexander Skarsgård tillsammans var ren och skär magi. På en hemsk men oerhört fantastisk nivå, om ni missförstår mig rätt med tanke på det tunga ämnet. Sista avsnittet på säsong 1 gjorde mig däremot oerhört glad att det skulle komma en ny säsong.
ANETTE: Jag älskade verkligen serien direkt från start och det höll sedan i sig säsongen ut. När jag nu började titta på introt av säsong 2 kände jag genast ett förväntansfullt pirr i kroppen. Mindes omedelbums alla dessa fantastiska skådespelarprestationer, miljöerna, musiken och den spännande storyn. Serien är så himla värd alla priser den har belönats med!
EMMA: Det tog några avsnitt i första säsongen innan jag verkligen sögs in i dramat, innan man verkligen förstod komplexiteten, och att det skulle bli ännu mer komplext i slutändan. Framför allt blev jag imponerad av skådespelarprestationerna, för att nämna några favoriter Nicole Kidman, Alexander Skarsgård, Laura Dern och Adam Scott. Så jag hade otroligt höga förväntningar på säsong två, kanske lite för stora.
EMBLA: Jag var hooked från första bildrutan! Och då var jag ändå rätt svalt inställd till att börja kolla på serien, den var ju så hajpad och då blir jag av någon anledning lite trött redan innan jag har kollat. Jag älskade alla karaktärer, Skarsgård är så obehaglig att jag inte tror att jag har sett någon spela misshandlare så jävla träffsäkert förr. Brrr! Älskar också systerskapet i serien – får nästan rys av att bara tänka på den.
Systerskap! Bild: HBO
INGRID: Hur lång tid har gått när säsong två börjar egentligen? Ett år? De fem kvinnorna har blivit mer sammansvetsade, men går runt med en malande oro kring att sanningen om Perrys död ska komma ut. Särskilt Bonnie (Zoë Kravitz) har svårt att hantera tillvaron. Inte så konstigt, med tanke på att det ju var hon som bokstavligt talat dödade Perry… Det stora nytillskottet är ju Meryl Streep som spelar Perrys mamma som i stort sett flyttat in hos Celeste för att hjälpa henne med barnen. Och som inte direkt accepterat tanken på att Perry bara råkade ramla ner för den där trappan.
Vi har fått se tre avsnitt, vad tycker ni?
ANETTE: Vi har som sagt bara sett tre episoder, men än så länge känner jag mig väldigt nöjd. Härligt att se att Kidmans karaktär fortfarande är lika komplex och att Witherspoon är i högform. Drog en lättnadens suck när jag insåg att min favorit Meryl Streep verkligen tillför något till historien och inte bara är med för att hon är Meryl Streep. Här finns ett par fantastiska scener mellan henne och Kidman, men även när hon spelar mot Witherspoon. Vilken kemi! Tänk om man hade kunnat få vara med på inspelningsplatsen. Drömmen!
Plötsligt dök det upp ett otroligt välbekant ansikte. Var tvungen att kolla imdb. Det visade sig vara lille Ben (Douglas Smith) från favvoserien Big Love. Ett kärt återseende!
Älskar även denna säsong seriens underbara musikval! Jag blev dock lite förvånad när favoritlåten ”Mystery of Love”, som jag så starkt förknippar med Call Me By Your Name, spelades. Visst den passar bra även här, men det kändes ändå märkligt.
INGRID: Tänkte också på det, lite konstigt att välja en låt som är så väldigt starkt förknippad (och specialskriven) med en särskild film. Musikvalet i Big Little Lies brukar ju också vara genomtänkt.
EMMA: Rysningen jag fick av åter höra oldscoolsoulen i introt (Cold litte heart med Michael Kiwanuka) när jag satte mig för att se de här avsnitten – Åh!
Första säsongen hade en väldigt tydlig dramaturgi, murder/mystery-strukturen som successivt blev väldigt spännande. Att de växlade mellan någon slags nutid med förhören och dåtid med själva händelserna, men man samtidigt inte visste varför de satt i förhören var en spännande vinkel. Säsong två var tvunget att ha en annan uppbyggnad, eftersom vi vet vad som hände. Det saxas mellan nutid och dåtid i flashbacks, men den där mysteriekänslan är ju helt borta. I första säsongen var de viktiga ledtrådar till hur vi skulle förstå historien, nu känns det lite hipp som happ. Som sagt, bara tre avsnitt än så länge, det kanske kommer, men på något sätt saknar jag det. Och känner mig lite lost.
Laura Dern som Renata. Bild: HBO
EMMA: Med det sagt är skådespeleriet i världsklass den här gången också. Meryl Streep lever trots skyhöga förväntningar upp till dem – hon är fabulous! Och rolig! Det märks lite att Kidman inte har sin sparringpartner i Skarsgård längre, men hon är såklart utmärkt. Men jag vill nämna Laura Derns karaktär Renata, som är något av en favorit. Hon är så jäkla jobbig, Hennes sätt att passivt aggressivt mobba all skolpersonal med ett påträngande leende. “My Amabella…” osv. Samtidigt förstår man henne också. Och hennes psykbryt är episka.
ANETTE: Håller helt med! Bra att du nämnde Dern. Tycker att hon faktiskt känns mer intressant i denna säsong.
CISSI: Oh ja, Dern kommer rocka sönder denna säsongen pga sitt giriga klantarsle till make, jädrar vad bra det kommer bli! Kvinnan är underbar när hon tappar det och man kan verkligen se paniken i hennes ögon när hon tänker tillbaka på sitt förflutna som innehöll lite mindre dollars. Får nästan lite Falling Down-vibbar från Derns karaktär.
INGRID: Apropå hennes giriga klantarsle till make, som du sa: väldigt roligt att han har ett eget ”lekrum” där han kör leksakståg, dricker whisky och lyssnar på Massive Attack. Får sådana extremt störiga vibbar av det, haha.
CISSI: Meryl Streep känns redan nu given som en av de nominerade för bästa biroll på nästa Emmygala då hon med en stirrande, kuslig blick inte alls kan ta in att hennes fantastiska son var lika stilig som elak. Ironiskt när hon berättar vilken ”good judge of character” hon är… Joråsatte! Scenerna mellan Streep och Witherspoon är vansinnigt roliga då Streep tycks vara något av en “längd-rasist”. Känns som att i säsong 2 går man ned mer på djupet och gräver i den perfekta myllan av vackra men på insidan trasiga människor. Återigen är soundtracket superbt och jag använder Shazam flitigt under de tre avsnitten.
Meryl Streep som Perrys mamma Mary Louise. Bild: HBO
EMBLA: Håller med er. Både om Dern och Streep, som jag ska sticka ut huvudet och säga att jag inte alls är så galen i som jag vet att många andra är. Jag tycker inte att hon är dålig, men kanske lite överskattad. Men här funkar hon ju alldeles perfekt! Jag vill också slå ett extra slag för Reese, som jag tycker har gått från klarhet till klarhet – det var ju ändå inte länge sen hon var Legally Blonde (för övrigt en magisk film, men det är en annan historia) och hade noll kredd. Jag törs ta mig fan säga att jag älskar henne här!
INGRID: Ska jag komma som en liten party pooper här nu då, och säga att jag inte är så begeistrad? Kanske är det just det Emma tar upp, att det inte finns en lika tydlig dramaturgi nu. Tycker det blir lite tröttsamt med alla flashbacks, och känns inte som att storyn kommit igång fast det gått tre avsnitt. Samtidigt, skådespeleriet är superbt, och det är intressant hur de går mer på djupet i deras psyken nu. Och det där systerskapet som Embla nämner, det är ju mäktigt. De är ju ett ganska omaka gäng ändå, “The Monterey five”. Men det är ändå något som gör att jag inte känner mig så engagerad. Svårt att sätta fingret på det.
En sak är kanske att deras verklighet känns så långt bort från min. Och att jag inte riktigt köper vissa karaktärer. En del är liksom för omaka. Som Bonnie och Nathan, jag kan aldrig leva mig in i att de är ett par. Hon är typ en 30-årig konstnärlig och bohemisk yoga-tjej och han en 50-årig typ… snubbe med jeans som gillar bilar och Bruce? I alla fall så jag tolkar honom, haha. Känns inte som de har något gemensamt.
EMBLA: Jag förstår vad du menar, Ingrid, och det är också det här som gör att jag så ofta drar mig för att se amerikanska filmer och serier. Alltför ofta känns de mil ifrån mitt eget liv. Och det handlar inte så mycket om pengar och flärd utan om ett mindset eller liksom känsloliv som jag inte kan relatera till. Det kändes faktiskt lättare i första säsongen då storyn var så stark och dramaturgin så tydlig.
ANETTE: Haha. Förstår inte vad ni svamlar om. Jag känner mig väldigt engagerad, ja till och med vrålpeppad på de fyra avsnitt som återstår. Jag vill gräva djupare, veta mer om ALLA karaktärer. Håller såklart med om att Bonnie & Nathan är omaka, men det tycker jag bara känns trovärdigt. Världen är ju full av sådana par. Plus att det får mig att bli ännu mer nyfiken på henne.
Zoë Kravitz som Bonnie. Bild: HBO
ANETTE: Min enda oro är att det är så löjligt lite tid vi får med the Monterey 5 (+ 1), det finns inte en chans att det hinner bli så djupt som jag vill. Varför så få avsnitt? Vill ha mer! Minst 13 per säsong. Och tänk om vi samtidigt även kunde få följa var och en av dem 24/7 i separata kanaler. Jag skulle sitta klistrad!
EMMA: Tänkte också på Bonnie/Nathan! Vad han får ut av henne är väl medelålderskrisgubbedrömmen att vara med en yogainstruktör, men vad hon får ut av honom fattar jag inte. Han verkar så machorädd och trög. Och när man tänker på att även Madeline har varit ihop med honom och ägnar honom ohälsosamt mycket tankekraft blir en lätt handfallen. Jag tänker också på de konstiga halvbråken mellan Nathan och Ed. Jag menar, vad är det som händer??? Och vad är det som händer med Ed??
INGRID: Ja det där undrar jag också! Blir intressant att se hur Eds historia utvecklas i den här säsongen, faktiskt.
EMMA: Det kanske var storyn som fick mig på kroken i första säsongen men nu känns det som att den inte vet vart den vill ta vägen. Men om storyn inte är lika stark som första säsongen, är det om inte annat en ynnest att få se alla dessa skickliga kvinnor utföra sitt gebit. Som gammal skådis blir jag lätt avundsjuk dels på sammanhanget, men också på den bitvis hysteriskt roliga dialogen. Det måste ha varit ett otroligt roligt jobb!
INGRID: Kunde inte sagt det bättre själv. Och ser fram emot de sista avsnitten, tror att det kan komma intressanta och spännande vändningar!
Big Little Lies säsong 2 har premiär på HBO Nordic måndag 10 juni
Den andra säsongen av Ryan Murphys Pose utspelar sig på 80-talet i ett regnbågsfärgat New York där HIV, familj och Madonnas Vogue är i fokus. Emma och Anette har sett fyra avsnitt av säsong 2 och diskuterar hur den egentligen lever upp till den första säsongen. Med få spoilers.
